Jag minns hur jag en sommar förbluffat frågade en dagispappa hur de hade lyckats få sina barn så fantastiskt simkunniga.
”Oj, vad de dyker och simmar bra, vilken simskola har de gått i?”
Så typiskt Stockholmsföräldrar, att hela tiden ängslas över att man inte har valt rätt skolor och fritidsaktiviteter till sina barn. Men han ryckte bara på axlarna.
”Tja, vi gick ett halvår på någon sådan där simskola, men det var inte där de lärde sig simma och dyka – utan härute på landet. Jag tror mycket på att bara låta barnen vara i närheten av vatten så mycket som möjligt. Plaska, bada, fiska, hoppa, kasta sten, simma eller flyta eller vad de nu vill göra. Då lär de sig automatiskt hur man gör för att flyta och ta sig fram i vattnet. Det kommer naturligt om man bara är i den miljön.”
Han fick det att låta så enkelt och självklart och visst har han rätt.
Jag har tänkt många gånger på hans ord – inte minst nu under Experimentet. För hans kloka resonemang går naturligtvis att översätta till det mesta i livet, vare sig det gäller att spela fotboll, tennis, kubb, innebandy eller åka skateboard, paddla kanot, orientera – eller lära sig laga bra och nyttig mat. Eller leva ett hälsosammare liv rent allmänt. Om man bara befinner sig i den aktuella miljön så lär man sig automatiskt, genom att göra själv eller betrakta andra som är bättre.
När det gäller simningen så har det varit intressant att se skillnaden på inlärning mellan våra två pojkar. Movitz har alltid kastat sig hämningslöst ut i allt vatten. Långt innan han kunde simma – och då sjönk han som en sten – men var lika glad ändå. Han har totalvägrat att lära sig simma i en simskola. Han kör sitt eget race och flyter som en fisk.
Elliot däremot, har valt att stå bredvid och betraktat andra. En halv termin satt han på läktaren och tittade på de andra ungarna på simskolan – och vågade inte vara med i vattnet. Sedan, i slutet av terminen, så hoppade han bara i och simmade.
”Men hur har du lärt dig det där?!”, undrade jag häpet.
”Med hjärnan!”, sa han och pekade på skallen.
Han hade helt enkelt registrerat varenda ben- och armtag tills han kände att han kunde och vågade – och sedan gjorde han precis så.
Däremot vägrade han länge att doppa huvudet. Något som förmodligen bottnade i en slags vattenskräck som är svår att förstå om man inte lider av det själv. Men Ida, en väldigt klok tjej, förklarade det för mig en gång:
”Det är som om att man tror att det är en annan värld därnere, under ytan. En okänd, mörk, grumlig, skrämmande värld, där man inte har någon kontroll över vad som finns, vad som kan dyka upp och hur det ser ut.”
Om man tänker så, så är det lätt att begripa att man inte vill doppa huvudet, eller hur?
Men för nästan exakt ett år sedan var vi på Mallorca första gången. Elliot var först skeptisk till vattnet i poolen, men beställde en cyklop. Det ville han ha. Självklart fick han det. Och plötsligt simmade killen runt i hela bassängen med huvudet under vattnet i en hel vecka! Gunnar och jag fick nästan nypa oss i armen.
Elliot förklarade det sedan med att vattnet såg så rent, vackert och inbjudande ut. Då vågade han.
Lykke har tagit det steg för steg. Älskat att bada med oss vuxna, plaskat vid strandbrynet på landet och kastat sig på mage i vattnet, sedan kört med armpuffar och hängt med på alla badäventyr. På Mallorca gillar hon att vara i barnpoolen, där hon slipper armpuffarna.
I år hann vi knappt upp på hotellrummet innan barnen hade satt på sig badkläder och bosatt sig i poolen. Och inte mig emot – vi kastade bollar, brottade ner uppblåstara krokodiler, lekte tåg, simmade, hoppade och uppfann nya lekar. Elliot och jag körde någon variant av Mästarnas-mästare-tävlingen där man skulle försöka fånga en boll när Gunnar ropade ”Nu!” Och Elliot lyckades för första gången stå på händer i vattnet och hämtade prylar på poolens botten som om han aldrig hade gjort annat. Jag blev nästan rörd över hur duktig och vattentrygg han har blivit.
Lykke och jag körde intervaller i barnpoolen. Och tävlade och hade rollspel i vattnet. Eftersom en av hennes dagisfröknar är höggravid ville hon såklart också ha en ”bebisboll” under baddräkten när hon lekte mamma, och det såg väldigt roligt ut.
Minst två poolpass per dag blev det. Två träningspass varje dag, bara i bassängen. Inte illa för en gammal soffpotatisfamilj! Behöver jag säga att de somnade som små stockar på kvällarna?
KOSTNAD: Gratis
BETYG:
Gunnar: 5. Härligt med klart vatten. Men det växer ju ut något elakt i pannan, när barn man inte känner håller på att stänka vatten på en. Skönt att det är varmt i vattnet när man är en badkruka.
Hillevi: 5. Skönt! Roligt! Latjolajbans!
Elliot: 5. Det är varmt därnere. Och fint vatten. Men pappa verkar inte simma så mycket. Han står mest i vattnet.
Movitz: Miljarders! Det är ju bara jättekul, fattar du väl!
Lykke: 34 eller 35. För att det är så roligt.
