Vi måste tala om självmord

(Publicerad i Kommunalarbetaren 2011-10-12)
De allra första minnesbilderna jag har av min mamma handlar om att hon åker in på sjukhus, om och om igen. För att hon försökte ta livet av sig.

Hon var en trasig kvinna. Hon var så sorgligt illa rustad att alkohol och tabletter var det bästa hon hade att ta till när livet värkte. Och jag blev ett trasigt barn. För det är klart att det händer något med hela familjen när någon försöker ta livet av sig.
Men ingen talade om det. Inte högt, skammen var för stor och jag fick uppfinna min egen kristerapi. Det var nödvändigt för att kunna hantera vardagsskräcken. Jag visste ju faktiskt aldrig om mamma skulle vara levande eller död när jag kom hem från skolan.

Så jag brukade ligga i min säng om kvällarna och öva mig på att mamma var död. Jag tänkte på hur det skulle kännas att gå till Konsum om mamma var död. Hur det skulle kännas att gå till skolan. Vem skulle jag berätta det för, först. En fröken? Eller en klasskompis? Vad skulle de säga? Jag höll ett tal vid begravningen som handlade om hur oändligt mycket jag älskade min mamma – och det var så vackert, så vackert att jag började gråta själv. Och när jag grät kom det där sköna, befriande lugnet och jag kunde äntligen somna.

Varje kväll gjorde jag den där tankeövningen, i kanske hundra dagar. Och när jag var klar med mammas död så gjorde jag likadant med pappa. Hur skulle det kännas att gå till Konsum om pappa var död? Eller farmor, eller vår hund?
Det var min egen katastrofberedning och när jag var klar med den, så var jag inte längre rädd. Men det som jag levde med i trettiosex år, var den förbannade ensamheten och rädslan för att våga komma någon nära igen. För hur skulle man våga det, när de kunde försvinna vilket ögonblick som helst?

Det är klart att det påverkar hela familjen om någon mår dåligt, vare sig det är en förälder, ett syskon eller en nära vän. Det vet vi i dag. Vi vet att självmord är ett folkhälsoproblem. Varje vecka tar tre unga människor mellan 15-25 livet av sig. Tio gånger så många försöker.
Och självmordsförsöken bland unga kvinnor har nästan fördubblats på tjugo år.
Jag tror det beror på den där ensamheten. Att man tror att man är helt ensam om att känna som man gör och tänka så stora tankar som man känner. Fast det kanske går omkring tio andra i samma rum som tänker likadant.
Därför måste vi börja tala om självmord. Vi måste berätta för de som mår dåligt att det finns hopp. Att det finns hjälp att få. Och att de inte är ensamma.

JA
På australiska sajten MHFA finns en fantastisk första-hjälpen-guide vid psykisk ohälsa. Vare sig det gäller depressioner, ätstörningar, panikångest eller självmordstankar. (www.mhfa.com.au)

NEJ
Regeringen säger nu att de ska ”lära av de utsatta barnen”. Se till att den övergripande Barnskyddsutredningen som lades fram för två år sedan leder till lagstiftning i stället!