Friska takter i NMT-skogen!

I snart en månad har jag varit helsjuk eller halvsjuk och hela tiden livrädd för att träna med feber. 37,6 – är det feber, liksom?
Jag har säkert varit på väg till NMT-träningen tio gånger snart, men stupat på startlinjen. När jag provade att gå en långpromenad fick jag ont i knät. Och när jag skulle springa fyra kilometer kramade jag lyktstolparna i ren tacksamhet över varje rödljus när ben och lungor fick vila.
Till slut blev det nästan en fobi. Jag blev rädd för att ha tappat allt, ville liksom försöka få igång kondisen och få bort den där förbaskade tröttheten innan jag testade NMT igen. Ungefär som att man vill banta innan man går till viktväktarna. Hur dumt som helst.
I går vaknade jag och kände mig friskare än på länge – och insåg jag att ”om jag inte går i dag så kommer jag aldrig att göra det”. Då skulle jag fastna i en ond cirkel av att jag törs inte, jag kan inte, jag vågar inte.
Att våga var första steget. Att vilja var också ganska lätt, trots allt. Om jag sedan kunde återstod att se.

När jag kom till Östermalms IP så fick jag snart klart för mig att det var rätt många som kände sig halvdassiga och var oroliga för hur de skulle orka. Jag var, som alltid, i gott sällskap. Världens bästa, närmare bestämt.
”Vi kan vara sist tillsammans”, sa kompisen Laura – och så jämförde vi våra operationsärr i naveln.
Coach Jens kom och lyste upp när han såg mig.
”Är du frisk nu?”
”Jag vet inte”, sa jag ärligt. Och suckade tungt.
”Men du är här!”, sa han och dunkade mig i ryggen. ”Och i dag kör ni med mig!”
Åh, vad skönt. Jens tar alltid hand om oss som en storfarsa, kör aldrig på för hårt, ser till att alla hänger med och orkar. Trodde jag. Ända tills han säger:
”I dag ska vi göra tretusen armhävningar, fyratusen situps och sextusen dips”.
Skojade han?
Ja, det skulle vi säkert bli varse om. Höger om, och så var det bara att springa iväg ut i skogen.
Redan efter femtio meter skulle vi köra armhävningar, magmuskler och dips på kompisens knä. Vi fick välja om vi ville göra tjugo eller trettio. Jag gjorde trettio.
Springa, springa, och så fler armhävningar, situps och dips. Och så där höll det på. Ut i snön, brottas och jagas, brottas och jagas och fler armhävningar, situps och dips. Mellan varven skulle vi springa i en slinga uppför en backe, nerför backen och sedan bära varandra. Det var det jobbigaste. Efter tre varv kände jag att det tog totalstopp.
”Nej, nu klarar jag inte en uppförsbacke till”, sa jag.
”Hoppa upp”, sa Jens – och sedan sprang han uppför backen med mig på ryggen. Åtminstone halva. Sedan tackade jag för liften och sa att jag kunde springa själv.
När jag bar en kompis var han där och peppade på:
”Där ser du, du har inte tappat någonting!”
Jag var förvånad själv. Det enda som var lite kämpigt var springningarna, men det är – när man tänker efter – inte så konstigt när man har varit sjuk en hel månad.
Sista uppförsbacken tog jag på ren vilja. Och Jens berättade att vi faktiskt hade gjort tretusen armhävningar, fyratusen situps och sextusen dips i skogen. Tillsammans. Jag var så lycklig, så jag klämde fram en tår av ren lättnad. Jag klarade det, kroppen klarade det, underbara fina, härliga, starka kroppen.
När vi hade stretchat klart och jag kilade iväg mot tunnelbanan tjoade Jens efter mig.
”Förresten, Hillevi, så är du inte sjuk längre – om du undrade!”
Doktor Jens. Världens bästa busläkare.