(Krönika publicerad i Allas Veckotidning hösten 2010)
I en tid när det tycks som om nästan alla barn tränar flera gånger i veckan och har schemalagd fritid, så är det inte lätt att stå emot som förälder. För man vill ju inte att ens barn ska missa något, eller bli soffpotatisar.
”Aktivitetshetsen håller på att knäcka mig. Jag far runt mellan jobbet och barnens dans, träning och teater- och pianolektioner som en skållad råtta. Ändå är det många som har ännu mer inbokat. Hur mycket tycker du är lagom för en barnfamilj?” undrar Lisen i Stockholm.Ja, det har förändrats mycket sedan vi själva var barn, eller hur? Spontant fotbollsspel hemma i kvarteret har fått ge vika för träning tisdagar och torsdagar 17-18.30. Likadant med dans, teater och kull-lekar. Nu ska allt organiseras på bestämda tider, och allt ska kosta en tusenlapp per termin, plus kläder och utrustningen. Inte konstigt att man blir svettig, som förälder.
Barnens träning har blivit en ren statusfråga på många ställen. En klassfråga om du vill. Som om den som har mest aktiviteter i veckan vinner. För det tyder på gott ställt, att man har råd, och att man har tid (vilket exempelvis få ensamstående mammor har).
När mina egna barns kompisar började försvinna till fotbollsträning, simning och handbollsträning på eftermiddagarna – redan i 6-årsåldern – så tänkte jag först ”okej, det kanske vi också skulle testa”.
Men tack och lov har jag så ini bombens kloka barn. När de såg hetsen och stressen på fotbollsplan, eller de långa köerna till att ens få komma åt att sparka på bollen, eller de sjövilda föräldrarna som stod vid sidolinjen och gormade åt sina små ungar att jaga efter sina motståndare – då vägrade de vara med. ”Aldrig i livet!”
Inte för att de tycker att det är tråkigt att röra på sig, inte alls, men då hoppar de hellre på en studsmatta, cyklar, klättrar i träd eller lattjar med en boll i egen takt.
Det var inte förrän Elliot var sju år som han ville börja med en sorts danslek, Funkids, som finns på hans skola. De yngre barnen har inte visat något som helst intresse för att börja träna något på allvar. Så vi väntar tills de är redo.
Men många föräldrar tar med sina barn till idrottsföreningarna redan när de är fyra år.
”Är man inte socialt eller intellektuellt mogen så kan en för tidig start göra mer skada än nytta”, säger Hansi Hinic, som är expert på barns och ungas idrottande.
Effekten av det blir att många hoppar av i 12-årsåldern. För då har de redan hunnit tröttna.
Som förälder är det inte alltid så lätt att veta om man gör rätt eller fel. Larm om övervikt och stillasittande får många föräldrar att känna sig oroliga för sina blyga eller ointresserade barn.
”Men det finns inget som säger att barn måste föreningsidrotta. Rent fysiologiskt räcker det sannolikt med att cykla och gå till skolan. Att ta med barnen ut i skogen och plocka svamp kan vara väl så bra som fotbollsträning”, säger Hansi Hinic.
Så för att svara på din fråga, Lisen, så tycker jag att max en aktivitet per barn och termin är en bra tumregel. Och att de får börja när de själva känner sig redo. Då sitter gladkänslan i mycket länge.
