Det är lite motigt nu. Inte bara för mig, om jag förstår saken rätt. Utan för rätt många löpare och helt vanliga människor.
Jag fick senaste numret av Runner’s World i dag och där fanns en liten käck lista där man till och med kunde kolla om man led av vinterdepression:
1. Vräker du i dig kolhydrater trots att du dragit ner på träningen och därmed förbrukar färre kalorier?
Check.
2. Känner du att du skulle kunna sova hela dagarna trots att du får dina åtta timmars sömn?
Åtta och åtta, men vem räknar? Check.
3. Känner du dig lite dimmig i huvudet och har svårt att koncentrera dig?
Check. Dubbelcheck.
4. Känner du dig låg trots att jul- och nyårsledigheten och umgänget med familj och vänner var toppen?
Check.
5. Brukar du löpträna med andra, men har på sista tiden hittat på ursäkter för att slippa träffa dina löparkompisar?
Nej, vet ni vad, där går väl ändå gränsen?
Om du svarar ja på tre eller fler av frågorna ovan kan det tyda på att du lider av årstidsbunden depression. Ta kontakt med din läkare för att diskutera ljusterapi, samtalsterapi eller eventuellt antidepressivt medel, skriver tidningen.
I don’t think so.
Jag kör på. Ut i solljuset med sig bara. Det tror jag är den bästa medicinen. Inte för att jag har vågat springa den sista veckan efter skrämselhickan med läskigt hög feber efter springrundan. Men jag promenerar och skottar snö, hoppar studsmatta och – okej då – kör lite intervaller genom snön. (Se bilder nedan.)
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne, brukade min farmor säga. Och vistas vi ute i solen i fyra timmar kan vi producera upp till 20000 IU D-vitamin. Vi behöver 2 000 för att må bra.
Kan vi dessutom få lite fart på benen i solskenet så är det rena dynamitmedicinen, enligt Runner’s World:
”När man inte springer blir man trött, håglös och rastlös, när man springer blir man gladare, lugnare och mer till freds, och ju längre träningsuppehållet blir desto svårare brukar det bli att komma igång igen.
”Orsaken är rent kemisk”, säger Shawn Talbot, biokemiskt som fullföljt drygt 100 maratonlopp och triathlontävlingar.
”När vi känner oss stressade och besvikna på oss själva för att vi inte orkar träna ökar nivåerna av stresshormonet kortisol i vår hjärna. Förhöjda nivåer av kortisol orsakar en dominoeffekt i kroppen: Testosteronnivåerna sjunker och stör hjärnans signalsubstanser, vilket resulterar i minskad motivation, ökad trötthet, håglöshet och oroskänslor. Som tur är har löpningen en motverkande effekt. Motion utraderar kortisolöverskottet, höjer testosteronnivåerna till det normala och återställer balasen av ”lyckohormonerna” norefedrin, dopamin och serotonin i hjärnan.”
Så i morgon är det jag som spänner på mig dojjorna och broddarna och springer en runda i solskenet igen. Bara för att.
