Gör det du kan!
Jag minns inte längre vem det var som brukade säga det. Någon gympalärare, säkert. På NMT-språk heter det: ”Alla gör efter sin förmåga”. Det betyder inte att någon slipper undan från armhävningar eller kutande, bara för att man tycker att det är jobbigt. Man gör det så många armhävningar man kan. Och en till. Man springer så många varv man kan. Och helst ett till.
Andra i gruppen kanske gör sjuttioelva armhävningar till, och till och med kan HOPPA UPP i armhävningarna. Herrejösses. Det kan inte jag. Men jag kan göra 11-8-8-8-11, som var dagens dos i ”100 armhävningar på 6 veckor”.
Det är ungefär vad jag förmår nu, över huvud taget.
Plus en promenad till Rålis med femåringen.
För jag har haft sprängande huvudvärk i två dagar. Och det är inget roligt alls.
Jag säger som femåringen brukar göra: ”Det här är inte rättvist! För mig!”
Och innan dess har jag återigen varit Florence Nightinggale till två sjuka barn i en dryg vecka – och det kramar alltid musten ur mig. Detta att hela, hela, hela tiden vara orolig för dem, för deras feber och deras hosta och deras allmäntillstånd.
Allting annat ställs på ”hold”, inte minst jag själv. Första träningen ställs in för att jag inte vill lämna en sjuk lillflicka. Det känns klokt. Jätteklokt. Men ändå. Längtar jag ut i skogen så jag håller på att förgås. Andra träningen ställs in för att två barn nu har blivit sjuka och jag mår ärligt talat inte så himla bra själv.
Tredje träningen, i dag, ställs in för att jag är i så risigt allmäntillstånd att jag skulle kunna kastas på soptippen direkt, med dunkande, blixtrande huvudvärk och feber och allmänt risig kropp efter kass mathållning i en vecka.
Men jag gör det jag kan.
Jag promenerar. Jag försöker äta rätt när jag orkar tänka med hjärnan. Jag försöker ge kroppen lite vitaminer och proteiner och mycket vatten mellan godisfrossorna. Jag går mina promenader.
Och jag vet ju. Att snart så får jag lite krafter igen, och då är jag skitbra på att vara just skitbra.
Så i dag klappar jag mig lite på axeln för att jag:
1. har gjort mina armhävningar och 2. går en promenad med femåringen.
Bra där, Hillevi!
