Det fascinerar mig, detta att det till slut alltid är jag som tömmer skräphinken i köket. Alltid.
Både min man och jag har uppfattningen att när den är full ska den tömmas.
Då återstår bara en liten detalj:
Exakt när är den full?
Jag tycker den är full när jag inte ens får plats med ett litet äggskal på toppen av berget i påsen.
Ändå tycker uppenbarligen inte min man att den är full.
I går frågade jag honom.
”Exakt när tycker du att skräppåsen är full?”
”Tja, den ska ju gå att knytas ihop.”
Det var hans fullständiga, uttömmande svar.
Vilket innebär att om man kan trycka ner skräpet genom att stå eller ligga på påsen, så har den fortfarande lite kvar att ge.
Men det finns hopp. Bara genom att fråga, så upptäckte jag till min glädje att han tagit ur och knutit ihop skräppåsen i morse och ställt den i hallen. Bingo.
Nu återstår bara toarullsfrågan:
”Exakt när tycker männen att en toarulle är slut?”
2 kommentarer
Fantastiskt att du hinner skriva så ofta med alla barnen! Själv är jag glad om jag orkar skriva en rad i tjejernas dagbok varannan vecka eller så.
Angående själva ämnet, jag brukar fråga min man om han tror på toapappersfén. Och det skrattar han åt och så kan det ha flugit några nya toapappersrullar till toan dagen efter! Så någon slags effekt har det. Men att istället för att diskutera börsuppgångar eller byggplaner på norra sidan stan ta hand om barnens ytterkläder eller lära sig stänga köksluckar, det är en helt annan sak…..
kram från Theas och Hedvigs mamma (på kyrkans barntimmar)
Och var tror de hushallspapper och toapapper kommer ifran? Nar din karl handlar, handlar han da dessa fornodenheter som snart kommer att ta slut, i forebyggande syfte? Min gor aldrig detta. Tva burkar saltgurka pa en och samma gang gang kan man hitta i pasen, men aldrig en endaste rulle papper.