Gallsten är akut – men inte en psykos?

Anna skriver om hur det är att vara barn till en mamma med svåra psykiska problem:

”Ja, psykvården är helt bissarr ur många synvinkar. Om man kommer till akuten för att man har självmordstankar får man en tid hos en psykolog kanske 5 mån senare.
Kommer man däremot in med gallsten får man träffa en kirurg kvickt och blir behandlad lika snabbt. Helt jävla bakvänt….
Tyvärr tror jag att mycket av problemen ligger lååångt tillbaka, grundade på värderingar om att psyke och själ kan separeras, något som för mig är helt fel. Förändringar tar lång tid men det mest tragiska är nog att det finns så stora bromsklossar i form av bakåtsträvare och attityder i samhället som säger att psykiatrivärlden är lågstatus och inte får kosta pengar….
Tänk om det kunde spenderas lika mycket pengar på forskning inom psykiatrin som det gör på hjärt-kärlsjukdomar, tänk om vi kunde se till hela människan och inte bara till den lilla del man arbetar med.
Jag tror, som barn till en mamma med svåra psykiska problem, snart färdig sjuksköterska som antagligen lär hamna inom psykiatrivården, att en helhetssyn på patienten, ett samarbete och en vison om att ju mer tid man lägger på patienten, ju bättre relation man skapar sig, desto lättare kommer det gå för patienten att må bra/bättre.
Hälsningar Anna.”

Svar: Tack Anna för ditt kloka brev. Ja, jag får många brev från barn till psyksjuka mammor, som känner igen sig i ”Kärleksbarnet” – även om det inte förkommer alkoholmissbruk i just deras familjer. Utsattheten för barnen är densamma. Nyckfullheten, ovissheten, otryggheten. Hur ska mamma vara i dag? Måste jag sova med kläderna på i natt? Måste jag ringa efter hjälp? Hur mycket måste jag ljuga? Och skammen, skammen, skammen. Och den enorma svårigheten att få stöd – för barnen – och hjälp till mamman eller pappan.
Många gånger börjar därför även dessa mammor och pappor självmedicinera. Med alkohol eller tabletter.
Det är konstigt att vi inte har kommit längre i forskningen. Att det inte finns bättre hjälp att få. Men kanske om vi vågar prata om det? Kasta av oss skammen och verkligen prata och diskutera. Vad tror ni?

3 kommentarer Skriv en kommentar