Anna skriver om hur det är att vara barn till en mamma med svåra psykiska problem:
”Ja, psykvården är helt bissarr ur många synvinkar. Om man kommer till akuten för att man har självmordstankar får man en tid hos en psykolog kanske 5 mån senare.
Kommer man däremot in med gallsten får man träffa en kirurg kvickt och blir behandlad lika snabbt. Helt jävla bakvänt….
Tyvärr tror jag att mycket av problemen ligger lååångt tillbaka, grundade på värderingar om att psyke och själ kan separeras, något som för mig är helt fel. Förändringar tar lång tid men det mest tragiska är nog att det finns så stora bromsklossar i form av bakåtsträvare och attityder i samhället som säger att psykiatrivärlden är lågstatus och inte får kosta pengar….
Tänk om det kunde spenderas lika mycket pengar på forskning inom psykiatrin som det gör på hjärt-kärlsjukdomar, tänk om vi kunde se till hela människan och inte bara till den lilla del man arbetar med.
Jag tror, som barn till en mamma med svåra psykiska problem, snart färdig sjuksköterska som antagligen lär hamna inom psykiatrivården, att en helhetssyn på patienten, ett samarbete och en vison om att ju mer tid man lägger på patienten, ju bättre relation man skapar sig, desto lättare kommer det gå för patienten att må bra/bättre.
Hälsningar Anna.”
Svar: Tack Anna för ditt kloka brev. Ja, jag får många brev från barn till psyksjuka mammor, som känner igen sig i ”Kärleksbarnet” – även om det inte förkommer alkoholmissbruk i just deras familjer. Utsattheten för barnen är densamma. Nyckfullheten, ovissheten, otryggheten. Hur ska mamma vara i dag? Måste jag sova med kläderna på i natt? Måste jag ringa efter hjälp? Hur mycket måste jag ljuga? Och skammen, skammen, skammen. Och den enorma svårigheten att få stöd – för barnen – och hjälp till mamman eller pappan.
Många gånger börjar därför även dessa mammor och pappor självmedicinera. Med alkohol eller tabletter.
Det är konstigt att vi inte har kommit längre i forskningen. Att det inte finns bättre hjälp att få. Men kanske om vi vågar prata om det? Kasta av oss skammen och verkligen prata och diskutera. Vad tror ni?
3 kommentarer
Det skrämmande är att forkningen visar att barn till psykiskt sjuka ofta mår mycket dåligt och hamnar själva inom psykiatrin. Både på grund av sin ärftlighet men också på grund av den ohyggliga stress de lever under och ändå GÖR vi inget. Det finns vissa ställen som har riktigt bra program men ofta glömmer vi fråga våra patienter om de har barn. Det är ju helt åt skogen!
Föräldrar till psykiskt sjuka barn är också en utsatt grupp med skam och skuld. För inte så länge sedan så sa vi ju också att det var föräldrarnas fel och då ofta mamman. Föräldrarna fick inte hälsa på sina barn på sjukhuset då det inte var bra för barnet.
Vi har fortfarande så mycket att lära inom psykiatrin så många sätt att förbättra oss.
Nu måste jag skryta lite med tanke på rubriken om psykos. Om man insjuknar i psykos i vårat sjukvårdsområde. Jönköping. Får du kontakt med vårt team inom 24 timmar. Vi kommer hem till dig. Stöttar och behandlar i hemmet, om det är möjligt. Stöttar din familj. Föräldrar, syskon, ev dina barn och dina vänner.
Oj, vad jag är glad för att få diskutera detta. Heja Hillevi.
Kram Kajsa
Jag tycker att det är intressant att du Hillevi fortfarande än idag inte tycks anse att din mamma var psykiskt sjuk – utan endast en alkoholist. Det är spriten som var felet. Inget annat. Detta trots att du ändå måste ha pratat med andra alkoholistungar och kunnat konstatera att alla alkoholistföräldrar inte är sadister som bränner sina barns händer på en elplatta. Och att vissa föräldrar misshandlar sina barn – trots att de inte dricker en droppe.
Ja du har rätt, mycket av de känslor som ett barn till en alkoholist känner finns även hos barn som lever med en/två psykist sjuka föräldrar. Som du skriver, skammen är värst, efter ensamheten………
Ja vi måste börja prata, vi måste våga se och våga prata. För så länge vi vuxna inte pratar, hur ska då barnen veta att man kan/måste få hjälp? Hur ska man då veta att man inte alls är ensam?