NI HJÄLPER INTE PRECIS TILL!
Sa jag.
I tvättstugan.
Klockan halv åtta på morgonen.
När tvååringen hade hällt tvättmedel över hela sig.
Och hela tvättstugan.
Och hela trapphuset.
Och försökte stoppa in nappflaskan i hisschaktet.
Och stoppade skitiga kalsonger och nedkräkta tröjor.
I den skitiga ryggsäcken.
Och vägrade ta den av sig.
Medan femåringen stod i vägen.
I stora gympadojor storlek 44.
Med långa skosnören.
Som han knöt fast överallt.
Så jag höll på att slå ihjäl mig.
Och alla barnen stoppade in röd tvätt bland den vita.
Och tog ut det som jag redan sorterat.
NI HJÄLPER INTE PRECIS TILL!
Sa jag.
Men så såg jag.
Att tvååringen hade fått tvättmedel i ögonen.
MEN STACKARS ÄLSKLING!
Och vi torkade.
Och torkade.
Och tvättade rent.
Med kallt vatten.
Och en ren handduk.
I de fina ögonen.
Och han såg på mig.
Med så mycket kärlek.
Att jag blev alldeles mjuk i knäna.
Och sen var allt bara bra igen.
