Fick just en kommentar från Jack:
”I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader.” Men vadå? Finns där en pappa som är det minsta intresserat av sitt barn tar han väl ut föräldraledighet efter mammans åtta månader så vad är problemet? Min sambo och jag ska vara hemma sex månader var när vår dotter föds om några veckor. Pappor som inte vill vara hemma med sina barn hör väl till 1800-talet?”
Svar: Ja självklart, Jack. Jag är helt för delad föräldraledighet. Men varför ska ni bara vara hemma ett år? Och jag har fortfarande svårt att förstå varför man ska hetsa tillbaka till sin arbetsplats efter bara några månader. Så viktigt är faktiskt inte jobbet. Det är ju inte det man tänker när man dör, att ”jag önskar jag hade spenderat lite mer tid på på min arbetsplats…”
2 kommentarer
I Belgien måste mammorna gå tillbaka till arbetet efter tre månader. Och de har bara rätt till 5 vårdavsjuktbarn-dagar per år. När mitt andra barn föds i juni har jag rätt att vara hemma i fem månader. Vill jag vara hemma längre måste jag ta tjänstledigt och alltså vara hemma utan lön. Det går ju inte. Så när Du skriver till Jack ”varför ska ni bara vara hemma i ett år” så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Ett år är ju jättelång tid. Tack för ordet.
Javisst, Sverige har väl mig veterligen den bästa och mest frikostiga föräldraledigheten i världen! Vad Hillevi menar är ju att om man kan ta ut 1,5 år totalt, varför inte göra det då? Jag håller med henne. Finns ingen anledning att stressa tillbaka till jobbet för varken mor eller far. En ettåring är inget annat än en gående bebis och kan gott behöva mer tid hemma innan det är dags för dagis. Och den korta tiden med barnen kommer aldrig tillbaka, medan man däremot jobbar i 40-45 ÅR av livet!