Vem ser maskrosbarnen?

Var fjärde tonåring står utan stöd vid kris, läser jag på DN Debatt i dag.
Det är en skrämmande ny studie från Bris som presenteras.

Bris frågade tonåringarna vem de skulle kontakta om de befann sig i kris eller hade ett personligt problem som de behöver prata med någon utanför familjen om. Här fanns alternativ som släktingar, skolsköterska/kurator, lärare, kompisars föräldrar, tränare och så vidare, samt alternativet ”någon annan”.

”Skrämmande, men inte helt överraskande är att så många som 26 procent har angett alternativet ”Jag kommer inte på någon”. Enligt Bris är detta utmanande för hela vuxenvärlden att mer än var fjärde tonåring inte kommer på någon som de skulle kunna prata med utanför familjen – och för en tonåring kan det vara viktigt.
Siffrorna bekräftas när vi frågar om tillgänglighet när det gäller fritidsgårdar, skolhälsovård, ungdomsmottagning – verksamheter som utgör viktiga delar av ungdomars möjlighet till vuxenstöd. Mindre än hälften av ungdomarna som svarat menar att det oftast går att få tag på skolsköterska eller skolkurator, och nästan lika många utrycker att det är svårt att få tag på dem. Totalt säger närmare 9 procent att man inte vet hur skolhälsovården fungerar, och okunskapen är än större om man bara ser till pojkarna.”

Ja, det är ju det jag tjatar om. Vi måste pumpa in vuxna i skolan, kuratorer, skolsköterskor, skolvärdinnor, vaktmästare, stödlärare och gudvetallt! På min tid fanns åtminstone det. De blev min räddning. Det var alltid någon som såg en. Vem ser maskrosbarnen nu?

Det går inte att kommentera längre.