När jag hämtade fyraåringen på dagis i fredags hade han vänt en cykel upp och ner. Han satt grensle över den och ”cyklade” med händerna. Ena ögat var stängt och han tittade rakt fram under stor koncentration.
”Vad är det för maskin du har?”
”Det är ingen maskin. Det är en filmkamera. En sådan som man tittar på film med. Titta, här är jättemånga filmbilder!”
Han pekade på hjulet och räknade.
”En två tre! Jättemånga bilder.”
”Jaha. Vad spännande.”
Det där måste han ha lärt sig från alla tecknade filmer han tittade på, tänkte jag.
”Vad är det för bilder på filmen då? Vad är det man ser?”
”Äsch, det är inget… det är bara vuxenprogram!”
