Vad får man berätta om sina föräldrar?

Om jag bara hade världens största suddgummi så skulle jag ställa mig och sudda bort all skam. Schwosch! Bort med den bara! Skammen är så totalt meningslös. Det enda den gör är att den sprider sig – nästan som cancer – och lägger sig som en tvångströja över allt och alla. Det vet inte minst alla vi missbrukarbarn.

Men hur mycket får man egentligen berätta om sina föräldrar? undrade Birgitta i Västerås när jag var där och föreläste om min självbiografiska roman Kärleksbarnet.
Det där har jag naturligtvis grubblat mycket över. Det var inte helt självklart att allt jag skrev ner om mig och mina föräldrar skulle komma med i boken. Det var inte ens självklart att jag skulle våga ge ut den. Halva jobbet handlade naturligtvis om att gå tillbaka in i det där helvetet – och sedan skriva ner det. Precis som jag mindes det. Med all stank av urin, spyor och utspillt vin.
Det var inte förrän jag läste igenom vad jag hade skrivit som jag insåg att det här var en oerhört viktig bok. Och att jag inte fick stryka någonting av det skamliga. För att det finns så många andra alkisbarn som behöver få veta att andra har haft det likadant.

Visste ni att det finns långt mer än 200 000 barn som lever med minst en missbrukande förälder? Det är tre eller fyra barn i varje klass. Bara två procent av dem får hjälp. Och forskare har mätt stressnivån hos barn till missbrukare. De har en stressnivå som ligger på samma nivå som hos elitsoldater under krig.
Visst måste vi kunna tala om kriget? Och vad det gör med människor? Så att vi inte hamnar där igen.
Under många år kände jag mig som en Vietnamveteran som bara reste runt, närmast planlöst, och sökte den ena kicken efter den andra. Jag kunde vakna kallsvettig på nätterna, fast ”kriget” sedan länge var över. Och ingen förstod och ingen ville prata om det. ”För man ska inte gräva i det gamla.”

Det har tagit mig nästan fyrtio år att göra den här resan, att gå tillbaka in i skammens helvete, och komma ut på andra sidan som en god mamma, hustru och människa.
Men jag hade inte kunnat skriva den här boken förrän båda mina föräldrar var döda. Av respekt för pappa – och av skräck för min mamma.
Resten av släkten och de gamla vännerna har varit förvånansvärt förstående. Deras bild av min pappa har tack och lov inte förmörkats. För dem är han fortfarande samma godhjärtade man som han alltid var. Jag tänker ibland att om pappa och mamma bara hade kunnat prata om det svåra när de var barn, så skulle allt kanske ha blivit annorlunda. Om pappa hade sluppit leva i skammens tvångströja, då när farfar dängde honom i väggen på fyllan så trumhinnorna sprack. Och mamma, barnhemsbarnet, hon bar ensam på den skam som var den största av alla: Den att aldrig ha blivit älskad.

Någon har så klokt sagt att ”om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta”. Alla har sina familjehemligheter – och om vi bara tog bort all skam, så skulle livet bli så mycket lättare att leva. För alla.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.