Jag har tagit ett politiskt beslut. Jag tänker inte kväva mina barn med min oro. Med första sonen var det lätt, då visste vi ju inte hur många faror det finns där ute och vi hade inte pratat med alla dessa mammor och pappor som får magsår bara de hör en ambulans.
Så vi sa att herregud, man kan ju inte oroa sig för allting. Barnet måste ha frihet att utvecklas och göra sina misstag. Vad gör väl det om han får lite skrubbsår och blåmärken? Långt senare insåg vi att skrubbsår och blåmärken inte var det värsta som kunde hända ett barn. Men då var det för sent. Vi hade redan gjort det till en livsstil. Vi skulle inte oroa oss i onödan. För om man börjar oroa sig blir man lätt manisk. Man kan läsa tidningen som fan läser Bibeln och se dödsfällor i varenda vippgunga på lekplatsen. Varenda man kan vara en potentiell pedofil och till slut är det inte långt ifrån att man vill kolla dagisungarna och deras föräldrar mot brottsregistret också.
Föräldrars rädslor är big business. På Underbara barn-mässan i Älvsjö kunde man köpa armband som slår larm när barnet fått för mycket sol, backspeglar att ha inne i bilen så man har koll på baksätet, inomhushjälmar och elektroniska adresslappar. Har man pengar över kan man köpa en nattlampa med integrerat myggskydd, schamposkydd (ett slags visir så man slipper lödder i ögonen), skyddsanka till badkarsarmaturens pip (förhindrar att babyn slår i huvudet i kranens pip) och minst tusen andra mer eller mindre bisarra säkerhetsprylar.
I P 1:s ”Föräldrarna” inter-vjuades en man som kallade sig expert på barnsäkerhet. Han ansåg att vi borde lära oss av USA, där de hela tiden går på helspänn för kidnappningar. Han ville att vi ska öva rollspel med våra barn, så att de vet precis vad de ska svara när någon säger att deras mamma är sjuk och behöver hjälp. Dagisstaket på fyrtio centimeter räcker inte, nej två meter högt ska det vara och …
Men vill vi leva i en sådan värld? Vill vi att våra barn ska leva i ständig skräck för pedofiler och andra onda människor? Vill vi verkligen låsa in våra barn bakom höga murar? Vi kommer ändå aldrig att kunna skydda dem mot allting.
Vi har just fått vårt andra barn. När han skrek sa storebror ”Ojoj. Sönder. Laga.” Det visade sig att han hade rätt. Lillebror har fel på ena njuren. Efter tredje ultraljudet tappade jag fotfästet. Rädslan och oron virvlade runt i huvudet på mig. Hade de hittat ett fel kunde de ju hitta hur många som helst. Hade han inte väldigt konstiga ryckningar när han sov? Och de där knutarna bakpå huvudet, skulle de verkligen vara där?
Det tog bara två dagar för mig att inse att om jag fortsatte så här skulle jag bli tokig. Och när jag tittade på storebror och såg hur harmonisk han var så tog jag ett nytt beslut. Jag skulle inte oroa mig för lillebror heller. Han skulle slippa ha en mamma som kvävde honom med sina rädslor.
För jag är ganska säker på att alla överbeskyddande, rädda mammor ger sina barn mycket mer ångest än alla sjukdomar och fula gubbar tillsammans.
