Mina tänder håller på att rasa ut. Eller rättare, mina plomber. Efter tredje besöket på tandakuten på S:t Eriks sjukhus tittade tandläkaren bekymrat på mig.
”Hmmm. Kan du göra något åt din livssituation?”
Det är sådant man inte vill höra från sin tandläkare.
Jag hade alltså börjat gnissla tänder. Vid 39 års ålder. I trettionio år hade jag klarat mig igenom mobbning, föräldrarnas alkoholism, den ena kraschade kärleken efter den andra och allmän ond bråd död och skilsmässa – utan att bita ihop alltför hårt. Det som knäckte mig var att försöka få ett liv som småbarnsmamma att gå ihop med ett heltidsjobb och några frilansuppdrag.
”Det är för övrigt mycket man inte vill veta om sin tandläkare”, sa min arbetskamrat.
Hon hade träffat sin tandläkare i duschen på gymmet. ”Och hon var inte bara helrakad – hon hade dessutom en tatuering där nere!”
Jag ville inte ens veta detta om arbetskamratens tandläkare.
Enligt en ny rapport från Umeå universitet har dessutom varannan tandläkare i Sverige haft minst en patient som råkat svälja en borr, krona, skruvmejsel eller något annat föremål under behandlingen. Det händer mellan 200 och 250 personer om året, men mörkertalet anses vara högt, enligt rapportförfattarna.
Ja, det är väl det man alltid har fruktat.
”Såja, spotta lagom. Det är inte så roligt för oss heller”, sa tandsköterskan.
”Så här på söndagar så rasslar det in folk. Det är de som var ute i går kväll och söp till. När de vaknar framemot förmiddagen och spriten går ur kroppen – då kommer de hit. Då får man inte vara känslig”, sa tandsköterskan och höll för näsan.
Nu låg jag här, upp och ner, med en massa slangar och andra helvetesvapen i munnen, och försökte tänka på något helt annat. Men det var svårt. Min vanliga tandläkare hade åtminstone en bild i taket på en blommig sommaräng. Det hade inte den här. Bara ett vanligt six-feet-under-lysrör. Det ska inte vara något nöje att gå till akuttandvården inte.
Annat var det när vi var i New York. Där fanns det tandläkare som visade filmer medan man låg och plågades. Vore inte det något för svenska tandläkare? Ja, då menar jag inte ”Borr-ta med vinden” och ”Långt ner i halsen” och andra katastroffilmer, bara allmänna må-bra-filmer. Dock inte alltför roliga, för då sväljer man väl salivsugen.
”Känns det bra så där? Bit ihop.”
Jag hade munnen full med kläggig lera. Hur bra kan det kännas? Men jag bet ihop. Jag skulle få en bettskena. Och jag skulle börja omprioritera lite i mitt liv. Men först skulle jag redigera färdigt min nya bok och jobba extra på morgontidningen och hämta ut penicillin till sextonmånaders bebisen som fått lunginflammation och …
”Går du igenom en stressig period i ditt liv just nu? Du kanske kan …” sa tandläkaren.
”Ja, ja, ja! Jag ska!”
Jag bet ihop så det slog gnistor ur munnen. Men jag fick i alla fall ett klistermärke när jag gick därifrån.
