Krönikor från Metro

Här är dagens krönika i Metro. Apropå en sak Annika Hagström berättade för mig för ett tag sedan. Så här börjar krönikan:

”Tv-kvinnan Annika Hagström berättade en gång något för mig som har stannat kvar. Något som jag tänker på nästan varje dag. Jag skulle intervjua henne om hennes innehållsrika liv och till min förvåning sa hon att hon var uppväxt som portvaktsunge, tjänstehjon.
”Det har präglat mig, på något sätt. Jag gillade inte att tanterna och farbröderna skulle kliva över mig när jag låg och skurade marmortrapporna i vårt hus. De hälsade inte ens. De klev bara över mig som om jag inte fanns.”

Läs gärna hela och kommentera.

{ 1 kommentar }

För femton år sedan, när jag var på en ledarskapskurs för kvinnor, spände en av föredragshållarna blicken i oss och sa:
”Ni ska inte tro att det är en slump att just ni sitter här.”
”Det är tack vare er mamma, mormor eller farmor, eller några andra kvinnor i släkten. Det är därifrån ni har det”, sa hon. ”Glöm aldrig det.”
Och jag, som i min ungdomliga dåraktighet hade trott att jag hade brutit alla kontakter med mina rötter, fick tänka om. För när jag tittade bakåt, så kunde jag se min farmor Svea som hade överlevt krig och hungersnöd, utvandring och ett slitsamt liv med misshandel och missbruk. Och ändå hade lyckats behålla sin närmast naivt goda människosyn – och humor.
Eller min mormorsmor Hanna, som också gifte sig med en suput, men envist kämpade för sina åtta barn och var en stridbar kvinna i fackföreningsrörelsen. Med sina pliriga ögon och sin vassa tunga kunde hon golva vem som helst.
I dag är jag övertygad om att lika väl som att vi kan ärva ett par blå ögon eller en krokig näsa, så kan vi ärva styrka och humor. Om vi har tur.
Om ett par veckor landar ”Min mormors historia” (Forums förlag) på bokdiskarna. Det är en märklig samling berättelser från kända kvinnor som nu får ett helt annat djup, som Katarina Mazetti, Mian Lodalen, Zinat Pirzadeh och Emma Hamberg. Djupast berörd blir jag dock av Maria ”Bitterfittan” Svelands berättelse, som egentligen handlar mer om hennes mamma än om mormodern.
Maria berättar om en ordlös mamma. Om en ordlös relation, som mest är som korta kommandon. Kom hit med foten! Här är stöveln! Här! Jag känner så väl igen den generationens kvinnor. Som kan prata i timmar om väder och tv-program, men när det gäller känslor och det som har varit svårt, då är det stopp. Då går de ut på balkongen och röker en cigarett. Fast de egentligen hade slutat.
Plötsligt förstår jag Marias bitterhet och frustration mycket bättre. Nu när jag vet varifrån dessa känslor kommer. Maria har fått kämpa sig till orden. Till att våga sätta ord på känslorna. Att bryta tystnaden. Och jag tänker Heja dig, Maria. Men glöm inte humorn.

PLUS: Hanna Hellquists pappaskildringar i ”Karlstad Zoologiska”. Hanna är ett vandrande unikum.
MINUS: Robinsonlallarna. Som väljer en extra bikini i stället för fiskeredskap. Glömde alla hjärnan hemma?

{ 0 kommentarer }

Träskpatrullen har gjort sitt inträde i våra vardagsrum. Robinson har tagit över det svenska medvetandet igen.
Från och med nu har vi inte tid med någonting annat. Klimatförändringar, Eu-parlamentsval eller Gaza får vänta.
Jag är inget undantag. Jag kan grubbla mig sömnlös över frågor som: Vad är det för idioter som är med? Exakt hur många är det som har ätstörningar? Varför river man ett fullt fungerande hus, för att bygga en ny hydda i sunkmarken? Varför äter man gyttjemusslor utan att inse att man kan bli magsjuk? Men framför allt: Varför söker man till Robinson om man har vattenskräck?
Jag menar, vad är det för fel på Eriksdalsbadet?
De flesta tycks dessutom ha trott att de skulle få ligga på en sandstrand och sola större delen av dagarna. Och att de skulle få äta ris som någon hygglig människa kom dit med. Vilka lallare.
”Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa”, som kungen brukar säga.
Det vore väl för övrigt något, om man satte kungafamiljen på en Robinsonö. Då kunde vi snacka dokusåpa, valuta för skattepengarna och tittarrekord. Jag skulle älska att se Daniel sitta i ett bekännelsebås och berätta om hur det egentligen är i den där familjen. Då kanske hans sätesmuskler skulle vara lite mer avslappnade än på den där hemmavideon de lade ut på Youtube.
Liksom de deltagande kunde kungafamiljen starta egna bloggar där de berättar hur lite de väger och hur lite de äter och att de söker sig själva – eller vänta nu, det var visst en där som hade hittat sig själv, grattis! – och att de har druckit en himla massa vin och att det krisar i somliga förhållanden.
Men kungahuset har väl fullt upp med sin ekologiska gåslever. Det kanske är lika bra. Det skulle i alla fall inte bli några roliga artiklar. Reportrarna krälar som vanligt som en enda stor salamander för de kungliga, nu senast i DN Söndag. Så de säger inget roligt längre.
Inte som Beatrice i årets Robinson:
”Ser jag en orm slår jag ihjäl den bakifrån.”
Bara det är värt mina licenspengar.

PLUS: Astrid Lindgrens nya, fantastiska sajt. (http://www.astridlindgren.se)
MINUS: Nya facebook. Vem har möblerat om i mitt vardagsrum?

{ 0 kommentarer }

Just nu upprörs alla över att det finns gifter i maten. Varför har alla kommit på det just nu – när de där E-grejerna har funnits i maten så länge jag kan minnas?
Radioprofilen Annika Lantz säger sig vara rövknullad av matindustrin – och preciserar ”på ett dåligt sätt” och orsakar folkstorm. Men hon är inte ensam. Alla vill synas och göra personlig PR och vara The good guy i det här matupproret. Till och med Bert Karlsson är inblandad. Som av en händelse. Nu är han nästan rumsren igen. Tacka maten för det. Ja, hela folket har rest sig som en tjock liten man och tv och artikelserier och skriver indignerade böcker på längden och tvären.
Men att spruta nervgift rakt in i pannan. Det är helt okej.
Och att visa för barnen, att det här med att vara vuxen, det innebär att ta sig en fylla då och då och förgifta levern och bukspottskörteln och allt annat som rör sig inne i kroppen. Och bli en lallande idiot.
Det är okej.
Och att vissa för barnen, att det här med att vara vuxen innebär att man står och suger på giftpinnar som garanterat ger cancer inom en inte alltför lång framtid.
Det är okej.
Vi svenskar är bra på att sila mygg och svälja kameler. Vi tycks bara kunna springa åt ett håll. Samma håll och alla på en gång. Som lallande idioter. Med ett tunnelseende där vi inte ser vår egen del i den stora förgiftningsprocessen.
Rör inte min sup. Rör inte mina cigg. Rör inte min botox.
För en vecka sedan var jag på ett ”peppande” föredrag för kvinnor. Vi fick lära oss att vi skulle stå vid spisen och laga egen mat och ge barnen ekologiskt godis – för att färgämnet i rött godis kommer från krossade löss.
Löss! Den fullsatta salen med kvinnor fick unisont dåndimpen.
Som om inte krossade löss har använts till smink sedan urminnes tider. Vad tror du det röda är i ditt läppstift? Äkta jordgubb? Hahaha.
Men sådant vill vi inte höra. För – ve och fasa – då skulle vi tvingas ge upp något för våra barn. Bättre då att alla kastar sig på den onda matindustrin.
Men är den verkligen ondast? Själv känner jag mig lite rövknullade av både vin-, tobaks- och skönhetsindustrin. Och då menar jag också på ett dåligt sätt.

PLUS: Blåbärsmaskinen – Nils Claessons vackra bok om sin pappa ”Slas”. Pappakärlek är inte alltid är enkel.
MINUS: Bannlysningar av våldtagna nioåriga flickor hör inte hemma på 2000-talet.

{ 0 kommentarer }

Jag undrar om Victoria kommer att få duscha i fred när hon får barn. (För det är klart att det kommer att bli barn. Trettiotre är ingen ålder och dessutom finns det fertilitetskliniker som fixar det där på ett kungligt nafs.)
Kommer hon också att ”få sina bästa idéer i duschen” – därför att det enda stället man ens får tänka en tanke klart som småbarnsförälder är just där. I duschen.
”Under många år var egentid lika med en dusch. Då var jag faktiskt ensam och gjorde inget mer än duschade. Vattnet stängde dessutom ganska effektivt ute ljudet från barnen och Magnus. Jag började använda balsam för att det innebar några extra minuter ensam med mina tankar.”
Det är ett citat ur Gunilla Bergenstens nya bok ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig och yngre.” Bergenstens förra, ”Familjens projektledare säger upp sig”, blev en bästsäljare och det jag mig sjutton på att den här också blir. Med all rätt. För den är tankeväckande.
Runt omkring mig 40-årskrisar vänner och bekanta. Det ska skaffas nya bröst och motorcyklar och knullas runt och skilja sig. De flesta har små barn som är runt tre år. Bara det senare är tydligen en stor fara i kärlekslivet. Zoologen Sverre Sjölander satt för en tid sedan hos Skavlan och sa att om inte kvinnan reproducerar sig vartannat år så är det stor risk att förhållandet spricker. Av rent biologiska skäl.
Det må vara så. Men handlar det inte också om att först kämpar man som sjutton för att det ska vara något sånär jämställt. Sedan ger man upp och tänker att äsch, det där är väl inte så farligt. Man är i alla fall så jäkla trött att man inte orkar ta tag i sådant där just nu. De första två-tre åren.
Sedan har man slutat amma. Man har bytt sin sista blöja. Och vips – så får man lite tid över. Att tänka. Och blir förbannad och muttrar att ”blev det inte bättre än så här?”.
Det är då det inte räcker med lite balsam i håret. Man behöver balsam för själen också. Även om man är född prinsessa.
Någon på förlaget borde skicka ett ex av boken till Daniel och Victoria. De kan ha högläsning för varandra. För vi vill ju så gärna att deras äktenskap ska hålla långt bortom fyrtioårskrisen.

PLUS: Kristian blir ny Luukförare i På Spåret. Nu vill vi ha Fredrik Lindström som domare också.
MINUS: Ny chockhöjning av a-kasseavgiften väntas. Vem har råd att vara kvar till slut?

{ 0 kommentarer }

Det slår aldrig fel. Varenda gång jag läser feministisk litteratur så blir jag förbannad på min man. 
Nu har jag läst den nya debattboken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. 
Direkt hugger jag på Gunnar:
”Ja, varför är det alltid så? Varför är det jag som köper alla julklappar och födelsedagspresenter – till och med till din familj? Varför är det jag som bryter ihop över barnkalasen, medan du bara behöver gå efter en lista?”
”Vi har väl fastnat i ett mönster”, svarar han.
Nu ska vi bryta detta mönster, som ett socialt experiment.
När vår son fyller sex så är det min man som ska planera allt. Han kommer att vara pappaledig då och ha gott om tid – hahaha! – att göra inköp och planera. Han ska fixa presenter, inbjudningar, mat, ballonger, lekar, städning – rubbet!
Wow.
Eller hur.
Det ska bli mycket intressant att se:
1. Om han kan fixa allt detta till barnets – och min – förnöjelse.
2. Om jag kan låta bli att lägga mig i.
Men vad har det egentligen för betydelse vem som gör vad i hemmet, bara det blir gjort? Vi är ju ett team, säger många. Familjen AB delar upp sysslor efter vad Familjen AB behöver.
Nänänä. Det där är bara en gammal bluff, enligt författarna:
”Om det verkligen finns något som Familjen AB, varför i hela fridens namn tjänar vd:n minst? Vd:n gör mest av det praktiska arbetet, har minst ledigt, tjänar sämst och får lägsta pensionen.”
Nej, länge leve den jämställda kärnfamiljen! dundrar de. Och visst, det är en bra paroll, men jag tror vi måste lära oss fuska mer också.
Jag har för första gången i mitt trebarnsliv sett till att få maten hemkörd. Det var en närmast orgasmisk känsla att få fem fulla matkassar levererade till dörren av en artig ung man – i stället för att gå omkring med tre kinkiga barn och en trött man på en stormarknad och veckohandla. Visserligen kostar det lite mer, men det tjänar man snabbt in på att inte panikhandla godis, dricka och glass för att få upp blodsockerhalten på alla inblandade.
Dessutom fick jag en gratis städning av hemmet som välkomstpresent. Det kallar jag för pangerbjudande. Mer sådant till kärnfamiljsfolket.

PLUS: Skavlan – Skandinaviens briljanta svar på Parkinson. Äntligen en programledare som har gjort gedigen research.
MINUS: Melodifestivalen – hur krångligt får det bli?

{ 0 kommentarer }

Kristdemokraterna vill införa terapicheckar för föräldrar. Tanken är att man ska ta den där käcka checken och gå i parterapi när det krisar. På så sätt skulle man slippa en del skilsmässor. Tror Kd. Men det kommer aldrig att funka.
När man väl tar det där steget – om man nu ens gör det – så är det oftast försent. Vad vi skulle behöva, lite till mans och kvinns, är någon att prata med i vardagen.
Varför kan vi inte bjussa mer på oss själva, strunta i att försöka vara så perfekta och tala om att vi bråkar, om och när vi gör det. Som författaren Emma Hamberg. Hon är befriande öppen i Bob Hanssons fina bok ”Kärlek – hur fan gör man”. När de ska ha gäster hemma så möter hon dem i dörren och säger att hennes man får vara nere i källaren, för de har bråkat och han är så jäkla jobbig. Genast får hon ett förlösande garv som svar – gästerna har också just haft världens gräl i bilen på väg till dem. Då kan de prata om det, i stället för att hålla uppe någon slags mask.
Vad är det för ”lyckad” fasad vi försöker upprätthålla inför varandra? Och varför? Alla vet ju att ett halvstökigt, obäddat och kanske till och med smått kaosartat hem känns mycket mer välkomnande och tillåtande än något som ser ut som om det just plåtats för Family Living.
Och tänk om vi då och då kunde dra i en livlina och ringa en kompis. Någon med en partner som var ungefär likadan. Och våga blotta oss och ställa frågor som ”Hur gör du när han…?” Precis som vi gör med våra barn när de är lite besvärliga.
Men allra mest önskar jag att det skulle införas gudpar till alla som gifter sig. När vi döper våra barn har vi gudmor och gudfar. Människor som vi känner stor tillit till – som vi vågar anförtro det finaste vi har. Som vi räknar med ska ställa upp i vardagen och i händelse av kris. Som par behöver vi också det – om vi ska klara oss hela vägen. Vettiga människor som finns där, under hela resan. Kanske ett äldre par som har varit tillsammans länge och som har gått igenom sina kriser. Några som vet och som vi verkligen lyssnar till.
Det tror jag mycket mer på än alla checkar i världen.

PLUS: Oscarsnominerade filmen ”Lars and the real girl”. Feel good. På riktigt.
MINUS: Stockholmpolisen uppger att 75 procent av deras arbetstid går åt till alkoholrelaterade brott. Hur mycket får supandet kosta?

{ 0 kommentarer }

Det verkar vara väldigt svårt att vara pappaledig. I förra veckan hörde jag talas om en nybliven pappa som inte ens tyckte sig kunna vara hemma de där första, spröda tio dagarna. Jobbet behövde honom.
”Vad är det för fel på honom? Har han blivit skjuten i huvudet?” frågade min man, som närmast blivit förbannad om jag försökt sno en pappamånad från honom. Han har varit pappaledig nästan ett år med varje barn. Bara det är en stor kärleksförklaring till våra barn.
Men det är knappt att jag vågar skriva det, för då kommer jag få höra att jag är osolidarisk mot de kvinnor som inte har jämställda män. Att jag bonkar det i huvudet på dem, så de ska känna sig misslyckade för att just de inte har hittat lika bra män. Att det är högsta status nyförtiden att visa upp en jämställd man.
Fine. Om det verkligen är så, då är jag gärna en högstatus-fru. För jag har verkligen en helt fantastisk, underbar, jämställd man. Ibland tänker jag att jag borde klona honom och sälja honom på Blocket. Bonk-bonk-bonk.
Det är bara det att jag inte tror att det är högstatus med pappalediga män än. Inte om man tittar på statistiken. Bara 21 procent av föräldrapenningdagarna tas ut av papporna och sex av tio pappor tar ingen föräldraledighet alls under barnet första år. Hur det kommer att bli i kristider vågar jag knappt tänka på.
Kanske borde vi sluta snacka så mycket om att det är en kvinnofälla att jobba hemma. Då tror männen att det är en mansfälla att vara pappaledig. Och vilken kille vill gå i samma fälla som kvinnorna? För det är tamejsjutton ingen fälla att vara hemma med sina barn. Tvärtom, det är en unik rättighet och ett fantastiskt privilegium, som vi borde utnyttja till sista föräldrapenningsdagen. Och ganska nyttigt för oss som är vana vid att leva ett liv i ett hektiskt jobbtempo. Föräldraledigheten är en bra tid för eftertanke.
Killen, som inte kunde vara pappaledig ens i tio dagar, är för övrigt psykolog. En sådan psykolog hade jag aldrig velat gå till. Han borde ta sex månader ledigt och analysera sig själv. Föräldraledigt.

PLUS: Årets coolaste pop-up-bok: ”Från luft till snorkråka” av Steve Alton.
MINUS: Drogromantiken. Knark är fortfarande bajs.

{ 0 kommentarer }

Ett av människans största behov, efter mat och tak över huvudet, tror jag är att tagas i bruk, att vara behövd, säger prästen Olle Carlsson.
Vi pratar om det förfärliga i att så många kommer att förlora jobben de två närmaste åren, 145 000 enligt Arbetsförmedlingen.
Olle Carlssons kyrka, Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, är alltid öppen, det är alltid något som pågår. Morgonandakt, luncher, qigong, AA-möten, musikyoga, – när jag är där sitter Toni Holgersson och Irma Schultz och övar in en duett. En second handbutik är öppen och någon bjuder på kaffe. På väggen till Olle Carlssons kontor hänger långa listor med frivilliga, de är flera hundra.
Människorna som håller kyrkan levande är många gånger sådana som har hamnat lite utanför, som är på väg tillbaka genom arbetsträning. Här får de känna att någon väntar på dem, just dem, att de fyller en funktion, att de är behövda. Och de får tillbaka livsglädjen.
”Det är fantastiskt att se, även om det är som att försöka ösa ur Östersjön med en liten sked”, säger Olle Carlsson.
På väg från kyrkan lyssnar jag återigen på P1-dokumentären ”Sparkad”. Den handlar om 52-åriga Anneli som fick sparken från Ericsson för sju år sedan. De sju åren har varit en smärre helvetesresa in i utsattheten och resignationen. Inte minst när hon tvingats gå söka-jobb-kurser eller som det numera heter: outplacementkurs.
”Då var det dags för individuell coachning igen då. Känner du dig klar med din kompetensinventering? Och viljan är du klar med? Brainstormingen, att hitta alternativa karriärvägar? Hur har du tänkt approacha de nya alternativen? ”
Det är som en dålig Lorrysketch. På slutet får vi höra hur en ung tjej recenserar de arbetslösas jobbsökarbrev. Hon låter som om hon tränar hundar. ”Ja, här fick du verkligen fram dina goda egenskaper, jättebra!”
På slutet ger hon dem en applåd. Det känns ungefär lika pinsamt som när Friggebo ville hålla handen och sjunga We shall overcome.
Dessa larviga kurser är ett förödande slöseri med resurser. Både mänskligt och ekonomiskt. Använd pengarna till att skapa nya jobb i stället. Eller starta-eget-bidrag. Och gör Olle Carlsson till arbetsmarknadsminister.

PLUS: Fantastiska Hanna Hellquist – snart även i Morgonpasset i P3.
MINUS: Facebooks idiotiska förbud mot amningsbilder.

{ 0 kommentarer }