Alla mina krönikor från tidningen Metro

Dagens krönika i Metro handlar om en enastående människa, Ramona Karlsson, som lades fast i bälte 80 gånger på tio månader inom psykvården när hon var 23 år. För att hon var så förtvivlad att hon skadade sig själv. Men någon psykolog fick hon inte prata med. Hon har fått kämpa själv för att få den hjälp hon behövde. I dag är hon en av de friskaste, klokaste människor jag vet, med ett starkt engagemang för att hjälpa andra utsatta unga kvinnor.
Ett utdrag ur krönikan:

”Förra året användes tvångsåtgärder som bältesläggning, isolering och tvångsinjektioner över 9 000 gånger inom den slutna vården. I verkligheten kan den siffran vara dubbelt så hög, eftersom endast hälften av landstingen faktiskt har rapporterat in statistik till Socialstyrelsen. Unga kvinnor är den grupp som spänns fast mest.

Varför är vården så rädd för unga kvinnor och deras förtvivlan? Har de blivit vår tids ”besatta häxor” som samhället måste skyddas ifrån? Något skumt är det i alla fall med denna märkliga snabbhet med bältesläggandet.”

Läs gärna hela krönikan och kommentera.

{ 1 kommentar }

Dagens Metrokolumn handlar om badvakterna som håller på att försvinna från våra badplatser:

”Allt fler allmänna bad drar in sina utbildade badvakter. Av kostnadsskäl. De ersätts ofta av oerfaren personal, eller av skyltar som hurtigt talar om att ”här badvaktar vi varandra”. Exempelvis har Stockholm tagit bort sina badvakter och badmästare från en majoritet av badhusen, enligt en debattartikel i tidningen Kommunalarbetaren.
Jag fattar inte hur kommunerna som drar in sina badvakter tänker. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan ett och sex år.
Förra året drunknade 12 barn. De flesta barn drunknar vid badplatser där övervakningen av små barn brustit. Vi kan inte lita på att föräldrarna övervakar sina barn. Det gör de nämligen inte. Det är bara att gå till vilken badplats som helst, så ser man att de flesta föräldrar tittar mer på sin Iphone än på sina barn.”

Läs gärna hela kolumnen och tyck till.

{ 0 kommentarer }

Här är dagens Metrokrönika:
Apropå den viktiga skoldebatten. Vi har fått läsa och höra så mycket om att den svenska skolan är i kris. Nästan bara att den är i kris, faktiskt. Det är lätt att glömma att det finns en annan sida också – en välfungerande skola med fantastiska superlärare och superrektorer.
Denna krönika är en hyllning till dem, till alla dem som går till skolan med höga förväntningar och glada hoppsansteg. Ni vet vilka ni är och vi vet vilka ni är. Tack för att ni lyfter våra barn!

{ 4 kommentarer }

Dagens Metrokrönika börjar så här:

”Det är bara att erkänna med en gång: Jag har skolkat. Jättemycket, framför allt på högstadiet och gymnasiet. Inte för att jag var någon studietrött slackerunge, tvärtom. Jag orkade inte vara i skolan för att jag hade ett helvete hemma. På gymnasiet klarade jag inte av att gå till skolan för att jag hade utvecklat kraftiga ätstörningar.”

All erfarenhet visar att skolk sällan är någon allmän slackergrej, utan en symptom på att något är allvarligt fel i skolan eller i familjen.
Nu vill utbildningsminister Jan Björklund skriva in i skolket i betygen. Varför det? Vem blir lyckligare av det?

Läs gärna hela krönikan här och kommentera.

{ 0 kommentarer }

Det finns änglar och så finns det superänglar. Cecilia Flores-Oebanda är en sådan. En superhjälteängel. Hon har räddat 60 000 utsatta barn på Filippinerna, undan slavhandel och pedofiler.
Min kolumn i dagens Metro är en hyllning till henne.
Redan som tonåring var hon aktiv i motståndsrörelsen i landet, och blev känd som den fruktade Kommendant Llway – men få visste att den berömde frihetskämpen var en tunn tonårsflicka.
Bara det tycker jag är så combatcoolt.
Men när hon, höggravid, blev tillfångatagen och tvingades lämna bort sitt barn – så blev hon trött på politiska diskussioner, hon ville hjälpa Filippinernas barn på ett mycket mer handfast sätt.
Detta har hon lyckats med. Men hon lever också under konstant dödshot, för hennes fiender är mäktiga och farliga.
I dag är hon i Sverige, som en av tre nominerade till World’s Childrens Prize, även kallat Barnens Nobelpris. Jag vet vem jag håller på.

{ 0 kommentarer }

Dagens Nu-kastar-jag-in-en-pinne-i-den-brasan-också-krönika: Det är inte synd om barnlösa knegare:

”Ibland häpnar man. Som när jag läser den i övrigt kloka tv-kvinnan Jane Magnussons krönika i Karolinska sjukhusets magasin, Soma. Jane Magnusson är frivilligt barnlös och skriver om hur en hel nation pressar kvinnor mot mödraskap, till besvär för de barnlösa:

”På min arbetsplats har vi två sorters knegare. De med barn som går tidigt från kontoret för att hämta, som kan vabba bort några veckor varje vinter, som tar med barn till arbetsplatsen när de har lov och gör det omöjligt för oss andra att jobba, som står och skriker av stress över att de måste lämna barn, vara ensam med barn, fixa barnvakt.

Sedan finns det vi utan barn som jobbar på i tysthet och går till jobbet när vi själva är sjuka för att det finns så mycket att göra nu när allas barn är kräksjuka och det vabbas hejvilt.””

Är det då synd om barnlösa knegare? Nej, knappast. I Metrokrönikan förklarar jag varför. Läs gärna och kommentera.

{ 2 kommentarer }

Här är veckans krönika i Metro. Som handlar om ett av mina favoritämnen, ätstörningar:

”En av de mest seglivade myterna kring ätstörningar är den att man aldrig blir riktigt frisk. Det är fel. Man kan bli frisk. Väldigt frisk – det vittnar inte minst alla de mentorer som jobbar på Anorexi-Bulimi Kontakt.
De har alla en historia av självsvält eller matmissbruk bakom sig, personligen eller som anhöriga. Nu hjälper de andra, föräldrar, skolor och idrottsklubbar att förstå vad ätstörningar handlar om – och hur man blir frisk för livet.”

Så börjar krönikan.
Läs gärna hela här, och kommentera gärna och länka vidare till bra sajter på nätet.

{ 0 kommentarer }

Här är ett utdrag ur dagens Metrokolumn:

”Bara jag blir smal så blir jag lycklig. Så tänker många innan de gör en fetmaoperation. Det är den allmänt gällande bilden, även inom läkarvetenskapen. Ofta väger patienterna över hundra kilo när de läggs på operationsbordet – och anses efter kraftiga viktnedgångar vara just lyckosamma patienter. ”Den enda metoden som ger en bestående viktnedgång”, jublar läkare och forskare och ger varandra en high five.

På andra sidan operationsbordet väntar dock inte samma lyckorus.
Tv4-progammet Kalla Fakta visar att många som har genomgått en gastric bypass mår sämre efter en operation. Visst, de har gått ner femtio kilo, men hjärnan har inte hängt med. De har psykiska problem, de lider av svåra fysiska problem med kräkningar och värk, en hel har börjat hetsäta efter operationen, andra har bytt missbruk, de har svåra problem med överskottshud som landstingen inte vill operera, för det kostar för mycket.”

Läs gärna hela och kommentera och diskutera här.
Se även gärna Kalla Fakta-reportaget här.
Och läs gärna min tidigare kolumn om Fetmaoperationer här, ”Man kan inte operera bort en sorg eller en längtan”.

{ 2 kommentarer }

”Vi har just överlevt de intergalaktiska mästerskapen i februari. Fristil. Virusen och köldchockerna har avlöst varandra. Och jakten på åtminstone ett tillfälligt lyckorus har aldrig varit mer desperat.
Jag har därför med visst intresse följt Hanna Hellquists utmärkta tv-program Jakten på lyckan, där hon har testat allt från kramterapi, lyckomat, tacksamhetsbrev, skratterapi och chokladmassage. Men det var inte förrän hon – och lyckoforskaren Bengt Brülde – tog upp punkten Göra snälla saker, som jag tyckte att de började hitta rätt.”

Så börjar dagens krönika i Metro. Läs gärna hela och kommentera.

{ 0 kommentarer }