Efter krönikan om sexmissbruk och snuttefiltsligg i Metro i onsdags, så har det vällt in mail och berättelser från kvinnor och män som känner igen sig. Jag har fått tillstånd att publicera delar av ”C”:s brev. Och hon har mycket klokt att säga, så läs!
”Hej Hillevi!
Läste din krönika i Metro idag (26/10). Känner igen mig väldigt mycket i beskrivningen. Det är en ganska klockren beskrivning av sex- och kärleksmissbruk, såsom jag känner den och såsom jag hört den beskriven av mina medsystrar och medbröder i detta missbruk. Tyvärr är ju inte den kunskapen särskilt spridd i samhället, men det går att läsa om på nätet, bland annat på Dysberoendeklinikens hemsida.
Däremot är inte min erfarenhet att det är pappa man saknar bara. Jag funderade igenom mina medsystrars berättelser från när jag gick behandlingen. Ofta är relationen till våra mammor minst lika komplicerade som till våra pappor. För vissa är det relationen till mamman som givit den övergripande känslan av övergivenhet, övergrepp eller svek, ibland är det pappan. Båda relationerna är ju viktiga och det finns ju lika många trasiga och operfekta kvinnor som män som är föräldrar.
Min erfarenhet av män som blir missbrukare är densamma; lika mycket mamma som pappa som orsakar uppväxttrauman och som gör att behovet av att utveckla en överlevnadsstrategi som missbruk (mat, droger, träning, arbete, sex, kärlek, spel) uppstår.
Med vänliga hälsningar
”C”"
Svar: Tack, C! Bra input. Och jag tänker att det har skrivits så himla mycket om mammans skuld. Inte minst när det gäller ätstörningar – där verkar pappan inte finnas med i tänket alls (mer än när jag skriver om det). Så jag försöker få en balans, och dra fram papporna och tala om för dem hur otroligt viktiga de är.
Berätta gärna mer, hur tycker du att behandligen har funkat? Är det något som du önskar var annorlunda? Om du fick bestämma, med dina erfarenheter? Det är ju du som är expert här, så jag vill gärna höra dina idéer och funderingar.
Varma hälsningar
/Hillevi
”Hej igen!
Jag blev väldigt glad av att höra att du är intresserad av mina erfarenheter och av ämnet. Allt som hjälper till att sprida kunskapen om det här är bra. Du får gärna lägga ut brevet på bloggen om det står under signaturen ”C”.
Jag håller med om att det är viktigt att papporna förstår hur viktiga det är! Det har väl varit lätt, traditionellt sett, att hitta felen hos mamman eftersom hon varit den som varit närvarande, fast att vara frånvarande kan ha en lika stor eller större påverkan.
/…/
Behandlingen har varit det som givit mig möjligheten till ett nytt liv, eller kanske ett fortsatt liv överhuvudtaget. Jag brukar tänka, ”hur länge hade jag orkat leva om jag fortsatt i det här?” Sen finns det alltid saker som kan bli bättre. Kunskapen om det här är relativt ny i Sverige, vad jag vet finns det bara ett ställe i Sverige där det finns möjlighet att få behandling. Alla andra jag varit i kontakt med; läkare, terapeuter, psykologer, gynekologer, arbetsgivare, ingen har någon aning om att det här missbruket finns. Så det är ett stort vakuum i samhälllet och så många som lider i onödan. Det mesta jag saknat är att jag inte kunnat få hjälp tidigare, ingen har fångat upp beroendeproblematiken fast jag gått hos 6 olika terapeuter under 10 år.
Det finns en oerhörd övervikt av hur många män som söker hjälp, jämfört med kvinnor. Jag skulle säga (mellan tummen och pekfingret) 15% kvinnor mot 85 %. Jag vet inte om det är genusaspekten, du vet gamla könsroller; ”män är casanovor och kvinnor är horor”, och därmed en annan typ av skam som gör att färre kvinnor söker. Har svårt att tro att fler män får denna typ av missbruk än kvinnor. Verkar som att typen av utageranden skiljer sig åt mellan tjejer och killar (även om jag är skeptisk till om sådana skillnader verkligen är sanna eller om det speglar förväntningar och vad man väljer att berätta) och att det är svårare att förstå att det handlar om ett missbruk när man har en stor portion kärleksmissbruk eller anorexi (sex- och kärleksmissbruk påminner mycket om matmissbruk: man kan inte helt stänga av själva drogen – som med alkohol – eftersom det är en del av livet och många pendlar mellan utagerandehandlingar och att helt stänga av). Det verkar som att anorexi och kärleksmissbruk oftare finns hos kvinnor än hos män.
Jag råkar ha en ganska stor portion av kärleksmissbruk som till exempel fantiserande om relationer till någon upptagen man, jag har också en stor portion av anorexi. Jag upplever att kunskapen om hur man jobbar med detta är mindre än för de fysiska utagerandena och att jag under behandlingen saknade ett visst stöd. Att männens problembilder är mer välkända och att de kan få bättre hjälp är väl ganska vanligt i vårt samhälle överlag.
Tips på litteratur är förresten Patrick Carnes, Kenneth M Adams, Thorbjörn Fjellström (kanske du redan känner till).
Tack så mycket för ditt intresse i frågan 
Vänliga och glada hälsningar
”C”.”
Sen 2004 är jag fast krönikor i tidningen Metro. Här hittar du alla krönikor, den senaste finns alltid överst. Har du ett uppslag till ett ämne som du tycker att jag borde ta upp? 
