(Publicerad i Kommunalarbetaren juli 2009)
Just nu, i Sverige, så lever 400 000 barn med en eller två missbrukarföräldrar. Barn som tvingas bli vuxna väldigt fort. Dessa barn kommer det att gå dåligt för i livet. Det anses vara en vedertagen sanning. Men är det verkligen så säkert?
”Hur är det möjligt att du har blivit en sådan normal och klok människa – med den förfärliga uppväxt som du har haft?” Den frågan får jag ofta när jag föreläser om min uppväxt som alkoholistbarn. Och nu, när jag läser den debattglade psykiatern David Eberhards nya bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, så tänker jag att det kanske är just därför jag är så lycklig och tacksam i dag. För att jag har något att jämföra med. Jag vet att det inte är någon självklarhet att det ska finnas mat på bordet, pengar i plånboken eller lugn och trygghet hemma.
Dagens unga människor, och för all del ganska många medelålders också, tycks tro att det är en rättighet att ha ett bra liv. Som bara kommer av sig själv. När livet sedan jäklas står de plötsligt handfallna.
”Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd och stöd ens för de mest triviala frågor”, skriver Eberhard.
Vi har curlat våra barn och vuxna ganska länge nu. Säkert i ren välvilja. Vi skyddar våra barn från tv-program som visar misär i andra länder. Kanske vågar vi inte ens berätta hur mamma eller mormor hade det när de var små. Jag vet till och med föräldrar som inte törs tala om för sina barn att de har cancer! I stället går de igenom operationer och behandlingar och lider i tysthet.
Borde vi inte göra precis tvärtom? Barn är mycket klokare än vi tror. De fixar det här med kriser, fattigdom, sjukdomar och död. De fixar det många gånger mycket bättre än vi vuxna. Hur ska barn och vuxna som inte får något perspektiv på sina liv kunna känna tacksamhet och glädje? Hur ska de då klara en egen livskris när den kommer?
På ett sätt är jag oändligt tacksam för min barndom. Trots att mina föräldrar var trasiga gav de mig redskap att klara livet som vuxen. De gav mig humor, insikt om livets orättvisor och ett inre jävlar anamma.
Kanske är en taskig barndom inte det värsta som kan hända en människa. Kanske är det så att vi som får en kämpig start i början faktiskt kan bli lyckligare människor, bättre mammor och pappor och gladare partners. Om vi väljer den vägen.
JA
Boken ”Sa du gula höns” av Agneta Lagercrantz och Lill Lindfors. En dos äkta livsglädje.
NEJ
Sommarsupandet. Så slentrianmässigt och sorgligt för alla barn.
(Publicerad i Kommunalarbetaren 2011-10-12)
De allra första minnesbilderna jag har av min mamma handlar om att hon åker in på sjukhus, om och om igen. För att hon försökte ta livet av sig.
Hon var en trasig kvinna. Hon var så sorgligt illa rustad att alkohol och tabletter var det bästa hon hade att ta till när livet värkte. Och jag blev ett trasigt barn. För det är klart att det händer något med hela familjen när någon försöker ta livet av sig.
Men ingen talade om det. Inte högt, skammen var för stor och jag fick uppfinna min egen kristerapi. Det var nödvändigt för att kunna hantera vardagsskräcken. Jag visste ju faktiskt aldrig om mamma skulle vara levande eller död när jag kom hem från skolan.
Så jag brukade ligga i min säng om kvällarna och öva mig på att mamma var död. Jag tänkte på hur det skulle kännas att gå till Konsum om mamma var död. Hur det skulle kännas att gå till skolan. Vem skulle jag berätta det för, först. En fröken? Eller en klasskompis? Vad skulle de säga? Jag höll ett tal vid begravningen som handlade om hur oändligt mycket jag älskade min mamma – och det var så vackert, så vackert att jag började gråta själv. Och när jag grät kom det där sköna, befriande lugnet och jag kunde äntligen somna.
Varje kväll gjorde jag den där tankeövningen, i kanske hundra dagar. Och när jag var klar med mammas död så gjorde jag likadant med pappa. Hur skulle det kännas att gå till Konsum om pappa var död? Eller farmor, eller vår hund?
Det var min egen katastrofberedning och när jag var klar med den, så var jag inte längre rädd. Men det som jag levde med i trettiosex år, var den förbannade ensamheten och rädslan för att våga komma någon nära igen. För hur skulle man våga det, när de kunde försvinna vilket ögonblick som helst?
Det är klart att det påverkar hela familjen om någon mår dåligt, vare sig det är en förälder, ett syskon eller en nära vän. Det vet vi i dag. Vi vet att självmord är ett folkhälsoproblem. Varje vecka tar tre unga människor mellan 15-25 livet av sig. Tio gånger så många försöker.
Och självmordsförsöken bland unga kvinnor har nästan fördubblats på tjugo år.
Jag tror det beror på den där ensamheten. Att man tror att man är helt ensam om att känna som man gör och tänka så stora tankar som man känner. Fast det kanske går omkring tio andra i samma rum som tänker likadant.
Därför måste vi börja tala om självmord. Vi måste berätta för de som mår dåligt att det finns hopp. Att det finns hjälp att få. Och att de inte är ensamma.
JA
På australiska sajten MHFA finns en fantastisk första-hjälpen-guide vid psykisk ohälsa. Vare sig det gäller depressioner, ätstörningar, panikångest eller självmordstankar. (www.mhfa.com.au)
NEJ
Regeringen säger nu att de ska ”lära av de utsatta barnen”. Se till att den övergripande Barnskyddsutredningen som lades fram för två år sedan leder till lagstiftning i stället!
(Publicerad i Kommunalarbetaren 2011-06-08)
Var fjärde svensk lever i dag med psykisk ohälsa. Trots det är det många som inte vågar prata om det. Och få vågar se barnen som lever mitt i en familj som mår dåligt.
Som en psykiater sa: ”Vi vet mer om patienternas husdjur än deras barn.”
Vart femte barn lever dessutom i en familj med missbruk och vart sjunde barn utsätts för våld i hemmet. Men det är på sin höjd 1-2 procent av alla dessa barn som får hjälp.
Enligt en stor nationell undersökning som STAD (Stockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem) har gjort, så är det bara var tredje skola som ens har en policy om vad man ska göra om man uppmärksammar att något barn behöver hjälp. Skrämmande få skolsköterskor har också kunskap om barn i missbruksmiljö, bara 35 procent.
Hur ser det då ut i förskolorna? Ännu värre, enligt min erfarenhet. Ett flertal förskolepedagoger jag pratat med berättar om berusade föräldrar som har hämtat på dagis – men ingen har vågat ingripa. För de vet inte vad det finns för hjälp att få.
Jag önskar att alla som jobbade med barn fick vidareutbildning om det här så oerhört viktiga. Och jag skulle önska att alla vågade prata mer öppet om både psykisk ohälsa och missbruk, om hur vanligt det är. För många vuxna mår dåligt och barn behöver få prata om det, sätta ord på sina frågor, känna att de inte är ensamma, lätta lite på sin egen skuldbörda. Många barn tror att det är deras fel att mamma eller pappa mår dåligt.
Hur ska man då hitta dessa utsatta barn? Fråga dem!
”Det betyder jättemycket att man faktiskt visar intresse”, säger skolsköterskan Agneta Tinnfält som forskar kring barn i missbruksfamiljer.
Hon menar att framför allt skolsköterskor rutinmässigt måste ställa frågor kring familjen. Det är inte säkert att man får svar, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att man har förstått och finns där om det blir läge att prata.
”Lärarna och pedagogerna borde också föra in ämnet ”drickande föräldrar” i undervisningen – och vara tydliga med vilken hjälp som finns att få – allt för att stoppa uppgivenheten och visa för barnen att ”du är inte ensam”, menar Agneta Tinnfält.
Barnen och ungdomarna som Agneta Tinnfält har intervjuat i sina studier – som alla gick oupptäckta genom förskolan och hela skolan – säger samma sak: ”Fråga! Lägg er i! ”Den uppmaningen gäller alla vuxna.
JA
till Drugsmart. www.drugsmart.se är en fantastisk sajt med information och en bra lista på stödgrupper över hela Sverige.
NEJ
Att dra in personal i skolor och förskolor är vansinne. Det behövs fler vuxna med seende ögon i barnens miljöer – inte färre.
(Publicerad i Kommunalarbetaren 2011-03-02)
Män är slarvigare än kvinnor. De är slarvigare med sina kroppar, med sina relationer och med sina liv. Och de mår därefter.
”Det är synd om mannen” är rubriken på en stor kartläggning av den svenska mannens levnadsvillkor som tidskriften Fokus har gjort. Det är ingen munter läsning:
Män äter för lite frukt och grönsaker i alla åldrar, män är mer stillasittande, de super mer, snusar mer och är fetare.
Som exempel berättar Fokus om en bondgrabb från Västergötland som flyttade upp till Stockholm och jobbade som väktare. Han hade ingen familj, inga nära vänner. Han gick och skramlade med en nyckelknippa mot låret och avslutade dagarna med en snabb middag på en pizzeria eller vid ett korvstånd. Sedan pendeln till förorten, in på 7-Eleven, köpa formfranska, Flora, hushållsost. Hem till tomheten och äta upp hela limpan. 22 rostisar. När han till sist kom till Stephan Rössners enhet på Karolinska sjukhuset vägde han 170 kilo.
”Hans egentliga problem var inte ätstörningar utan total ensamhet”, säger Stephan Rössner.
Drygt 1000 män tar livet av sig varje år, jämfört med drygt 400 kvinnor. En undersökning som kampanjen Hjärnkoll har gjort, visar att det finns stora skillnader mellan män och kvinnor när det gäller synen på psykisk ohälsa.
Män anser i högre utsträckning än kvinnor att det är skamligt att ha psykiska problem, män vet inte vart de ska vända sig om de får problem med sin psykiska hälsa – och de skäms för att söka hjälp eller berätta om det för sina vänner.
Vi vet också att killarna är klart överrepresenterade när det gäller våld, både som förövare och som offer. Många gånger finns alkoholen med i bilden.
”Män har alltid fått dricka alkohol som de behagar och att själva kunna bestämma över sin alkoholkonsumtion är närmast en del av att vara en ”riktig man”, säger läkaren Maria Danielsson vid Socialstyrelsen till Fokus.
Ska man då låta dem skylla sig själva, männen?
Tja, så kanske man kan tänka om man inte är man själv. Eller om man har två söner, som jag. Men jag inser att jag måste lära mina söner vissa saker:
Att det inte är okej att supa hur mycket som helst, inte ens om man är en riktig karl.
Att ha ett bra kontaktnät är viktigt! Kyrkan, scouterna och fotbollsklubben är superviktiga ställen, där barnen får social träning och hittar en grundmurad gemenskap.
Och, inte minst, att det är okej att prata om psykisk ohälsa. För då blir vi mindre ensamma och mår bättre. Både män och kvinnor.
JA
Nyhetsmagasinet Fokus –?förklarar sammanhang och politik så att alla förstår.
NEJ
Ännu större besparingskrav på förskolorna. Tar det aldrig slut?
(Publicerad i Kommunalarbetaren 2010-11-24)
Jag har börjat med ett nytt missbruk. Nordic Military Training heter det och är ett enda stort vuxendagis.
Vi springer ut i skogen och kastar oss i lera, bär varandra på ryggen och går på händer nerför trappor. Vi kryper igenom avloppsrör och brottas och kryper runt på alla fyra. Det är tamejsjutton det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.
Jag, som har varit ett kroppsligt vrak efter tre 30-kilosgraviditeter och som har hatat allt vad situps och armhävningar heter, har plötsligt blivit helt träningstokig. En gång, när jag inte fick ihop livspusslet och missade ett pass, så grät jag i tre timmar. Min man bara skakade på huvudet:
– Det är en sekt!
Lite är det nog så. Förutom att jag blir helt endorfinstinn efter varje pass och bara vill springa omkring och kyssa hela världen – så har jag fått ett helt nytt kamratskap. Det är inte bara så att vi bär varandra genom lera och skog, rent fysiskt – vi bär varandra mentalt också.
– Kom igen nu, Hillevi, fanken vad stark du är! Det ser skitbra ut! Fem till, det klarar du, det vet jag!
När man får höra sådant hundra gånger, så blir det sant. Då blir man bra, stark och fantastisk.
Plötsligt kan jag göra femtio armhävningar och hundra situps. Bara för att någon tror på mig. Och jag, som fick kramp bara av att springa till bussen förut, kan nu kuta sju kilometer. Om jag bara får göra det i min egen takt och min egen andningsrytm.
Det är precis som med föräldraskap. Med en massa pepp från bvc-sköterskor och förskollärare, så kan man komma hur långt som helst.
Om man inte börjar jämföra sig för mycket med andra föräldrar, vill säga:
– Oj då, har de sådär fina vinterkläder på sina barn? De verkar ha många aktiviteter. Och tänk vad de har det välstädat hemma och vad de lagar ekologisk mat och vad snygg hon är, den där mamman. Och vad tidigt de hämtar på dagis och vilken jämställd pappa han är och…
Då tappar man fokus och det blir totalstopp. Det är klart man får mjölksyra i benen och hjärnan då. Likadant om jag springer och försöker andas i någon annans takt eller hålla jämna steg med någon annan, eller om någon plötsligt börjar hojta: Oj, är ni verkligen säkra på att vi springer åt rätt håll?
Tvärstopp. Eller hur?
Men om man bara vet varifrån man kommer och vart man är på väg och inte glömmer att andas mellan varven – då kan man komma hur långt som helst. Både som 45-årig nybörjarlöpare – och som förälder.
JA
Helena Bross och Christel Rönns lätt-att-läsa-böcker om Klass 1B.
Genialiska!
NEJ
Nu börjar julhysterin. Håll i er, andas lugnt. Kör ert eget race.
(Publicerad i Kommunalarbetaren 2010-05-11)
Så många som var tionde gravid kvinna kan ha ätstörningar, visar nya studier. Det är skrämmande höga siffror.
Samhällsideal och bilden av den vackra, lyckliga kvinnan i media sätter press. Går man upp mer än de reglementsenliga 7-12 kilona anses man grotesk. Om man – som jag – går upp närmare 30 med varje barn så känner man sig långt ifrån sådär glamourös som alla mama-magasin anser att gravida ska se ut.
Men det är inte bara jämförelsesjukan som håller på att ta kål på oss. Och det är sällan ett problem som bara poppar upp av sig självt, när man blir gravid. De som drabbas är framför allt kvinnor som tidigare haft en ätstörning och får återfall.
Eftersom jag själv var svårt drabbad av bulimi i tonåren så var jag livrädd för att jag skulle tappa kontrollen över maten igen. Det var läskigt att ”kroppen tog över”. Jag var ständigt vrålhungrig och redan innan första barnmorskebesöket hade jag gått upp tio kilo.
Men jag hade tur. Min fantastiska barnmorska, en rekorderlig kvinna i övre medelåldern, kollade bara alla värden och sa att allt såg finfint ut.
”Ska du inte väga mig?”, frågade jag.
”Nej, så länge du och barnet mår bra så bryr jag mig inte om hur mycket du väger”, log hon.
Det var så himla skönt. För jag var totalt hormonstinn och hade säkert brutit ihop om någon hade börjat ifrågasätta min viktuppgång.
När jag var gravid med andra barnet försökte jag dock äta hälsosammare. Det hade ingen som helst betydelse. Jag gick upp trettio kilo i alla fall. Min syster, som låg tjugo år före mig i barnalstrandet, kom med sin viktkurva från 80-talet och visade mig. De var exakt likadana, på hektot!
”Vi har sådana kroppar i vår släkt”, sa hon.
När jag kollade bakåt så insåg jag att hon hade rätt, vi har samma breda rumpor, vi bygger ett stort rymligt hus till barnen i våra livmödrar, och sedan – plopp! – föder vi ut dem på en halvtimme, knappt utan att det ens gör ont. För barnen är pyttesmå. Alla mina tre har haft en födslovikt på mellan 2700 och 3100 gram, och inte alls sådär hemskt stora som alla larmrapporter varnar för.
”Födslovikten hänger mer ihop med pappans egen födelsevikt”, sa min barnmorska. ”Men det är det aldrig någon som skriver larmrapporter om.”
Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag fick en så klok barnmorska som lämnade mig och min kropp ifred och lät oss jobba fram tre friska barn utan att jag trillade ner i ätstörningsträsket igen.
JA
Till Mia Skäringer. Allt hon rör vid blir till guld. Även våra hjärtan.
NEJ
Till jämförelsesjukan. Vi håller på att jämföra ihjäl oss.
Sen 2009 skriver jag krönikor i tidningen Kommunalarbetaren. Här hittar du alla krönikor, den senaste finns alltid överst. Har du ett uppslag till ett ämne som du tycker att jag borde ta upp? 
