Jag brukar älska Liv Strömquist och utropa henne till president lite då och då. Jag är lite kär i hennes hjärna. Därför var det med stor förväntan jag satte mig med hennes senaste seriealbum – Ja till Liv!
Men skrattet fastnade många gånger i halsen. För ibland var hennes påhopp på vissa grupper – kristdemokrater och publik med handikapp – närmare mobbing än någon slags humor.
Sedan kom jag till sidorna om Tröttsamma typer och höll på att skratta ihjäl mig av ren igenkänning. Som Föreläsningsfarfar:
”På varenda, paneldebatt eller workshop finns det en föreläsningsfarfar i publiken. Det är en övernaturligt gammal man som reser sig upp oberoende av stämning eller situation och börjar prata fritt om något personligt intresse han har. Det kan röra sig om esperanto, gluten, norsk fisk, Peru, nasi goreng, Anders Zorn, kräftor, högertrafikomläggningen mm.”
Och när föreläsningsfarfar en gång börjat prata kan ingenting stoppa honom.
Hahahahahaha! fnissar jag och minns alla mina föreläsningsfarfrar och hur jag har stått som ett levande frågetecken inför dem och inte vetat var avstängningsknappen sitter på dessa helt fantastiska gubbstruttar, mansrollen i destillerad form.
För, som Liv mycket riktigt skriver, frågan som stannar kvar hos oss som varit där, efter alla andra tankar, är: Varför finns det ingen Föreläsarfarmor?
Liv Strömquist är och förblir oerhört läsvärd. Man behöver inte älska henne eller hålla med i allt, men hon får åtminstone turborotation på mina hjärnceller. Här kan du köpa årets mest diskussionslystna julklappsbok.
{ 1 kommentar }
