”Hej Hillevi!
Jag har letat bland dina krönikor på nätet, men inte hittat den jag letar efter. Du skrev 2011 någon gång, (tror jag det var) i Allas en fantastiskt bra aha-upplevelse om att inte föräldrar ska jobba så mycket när de har småbarn.
Jag vet att jag klippte ur den, men du vet när man ska leta på något, hittar man det inte. Kan du påminna dig vad den hette om du har den, vore jag oändligt tacksam att få den!
Tack på förhand!
Marie”
Svar: Här kommer den (publicerad i Allas hösten 2011):
Hur får man ihop livet med karriär och barn?
Kan man verkligen vara en bra förälder samtidigt som man jobbar väldigt mycket? En av de vanligaste frågorna jag får handlar om hur man får ihop livspusslet. Eva i Stockholm skriver så här:
”Hej Hillevi. Jag är mamma till en skön ettåring som snart ska börja på dagis. Jag älskar mitt jobb och är sugen på att jobba mycket. Min man är också mitt uppe i karriären och reser mycket. Nu undrar jag bara hur man klarar karriären och mammagrejen samtidigt. Hur har du gjort?”
Kära Eva, att fixa barn och karriär samtidigt går inte. Det är en erfarenhet som jag och alla mina proffsiga föräldrakompisar har gjort, många gånger den hårda vägen. Helt krasst så måste man välja: Jobbet eller barnen. Barnen eller jobbet. [klicka för fortsätta…]
På lördag kommer jag till Sollefteå bibliotek och pratar om det här svåra med att vara människa. En känslig människa med en historia och ett längtanshål, kanske rentav. Var kommer detta längtanshål ifrån – och vad fyller vi det med? Det har jag funderat mycket på, hittat en del svar och skrivit några böcker om. På lördag delar jag med mig av mina insikter.
Det är fritt intrände, alla är välkomna, jag tar med mig ett gäng böcker och signerar självklart till dem som vill – och så här står det på affischen:
Plats: Sollefteå bibliotek
Fritt inträde
Pyssel för barnen – i annat rum – under föreläsningen
Arrangeras i samarbete med IOGT-NTO och NBV Välkomna!
Jaha. Och när man kommer hem har åttaåringen lärt sig lösa sudoku – med kinesiska tecken! Dagens ungdom, alltså.
Själv kan jag inte ens begripa hur man löser sudoku på svenska.
Åttaåringen hade läst ut sin gamla bok och skulle ta med en ny i morse. Att läsa innan morgonsamlingen.
Han tog… Bibeln.
Sedan funderade han en stund.
”Men är det en kapitelbok, mamma?”
”Oh ja, älskling, det är det. Verkligen.”
Sitter och småkucklar för mig själv åt alla roligheter i Berglins ”En färskvaruupplevelse”. Paret Berglin har alltid bästa årssammanfattningen. Mellandagshumor.
Jag skrev en gästkrönika i SFS-journalen, för Socionomer inom familjehemsvården:
Sätt en socialsekreterare
på varje skola!
Tålamod är inte min bästa gren. Om man säger så. Kanske hänger det ihop med att jag är ett maskrosbarn och vet hur evighetslång en enda dag kan vara när pappa eller mamma dricker, hur ända in i märgen den där ensamheten kan värka och svida och hur mycket kraft det går åt för att klara ännu en kris, fast man kanske inga krafter har kvar.
Kanske är det för att jag vet att det i dag finns 400 000 barn som lever med föräldrar som super. Lägg därtill att 20-40 procent av befolkningen – även föräldrar – uppger att de lider av psykisk ohälsa. Och så plussar vi på med att en tre ungdomar mellan 15-25 tar livet av sig varje vecka och tio gånger så många försöker.
Då är det lätt att känna, herregud, vad väntar vi på?!
Redan 2007 tillsattes en barnskyddsutredning med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen. 2009 lämnades ett slutbetänkande där det föreslås drygt 40 förändringar av nuvarande bestämmelser.
Några exempel:
* Barn ska få utökade möjligheter att kunna tala med och få hjälp av socialtjänsten, oberoende av vårdnadshavarens samtycke.
* Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsäger sig detta, om det finns befogad oro för att barnet far illa.
* Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekreterare, som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet.
Självklarheter, kan man tycka. Men utredningen hade i juni 2011 inte lett till något förslag från regeringen. Återigen: Vad väntar vi på?
Kanske visar detta på att det fortfarande är för långt mellan socialtjänsten och den vanliga människan. Man är livrädd för ”familjepolisen”, för alla har sin skit. Men jag vet att det finns en uppriktig vilja att hjälpa barnen, om man bara hittar dem. Därför anser jag att man ska ha en socialsekreterare på varje skola.
I skolan har man närkontakt med alla barn. Då blir socialsekreteraren inte längre någon ”familjepolis”, utan Gunilla, en rätt trevlig människa som man kan slinka in hos och få lite goda råd av. Lärare, kuratorer och skolsköterskor kan slå sina kloka huvuden ihop och hitta bra lösningar för varje barn – kanske långt innan det har gått så långt att man måste omhänderta ett barn.
För i min barndom, så var fosterhem det yttersta straffet. Tyvärr funkar det fortfarande fruktansvärt dåligt med kontroller av fosterhemmen och uppföljningar av barnens behov. Många omhändertagna barn faller mellan stolarna och lämnas åt sitt öde. Igen och igen och igen.
Ungarna har aldrig blivit gladare över att få borsta tänderna. De här sköna typerna var kanske bästa julklappsfynden. Det var åttaåringens present till syskonen – och sig själv. 15 kronor styck.
”Bara pojkar kan ha mustasch”, säger sexåringen.
”Nej, kvinnor kan också ha lite mustasch”, säger jag i ett anfall av jämställdhet.
”Vem då?”
”Ja, jag till exempel, har lite mustasch på överläppen”.
”Har du! Får jag se!”
(Åh varför var jag tvungen?)
Han drar in mig i badrummet och synar min överläpp på tre centimeters avstånd i flera minuter.
Sen suckar han.
”Neej, jag ser faktiskt ingenting!”
Och där höjde han sin veckopeng med minst hundra procent.
