”Hej Hillevi!
Jag har letat bland dina krönikor på nätet, men inte hittat den jag letar efter. Du skrev 2011 någon gång, (tror jag det var) i Allas en fantastiskt bra aha-upplevelse om att inte föräldrar ska jobba så mycket när de har småbarn.
Jag vet att jag klippte ur den, men du vet när man ska leta på något, hittar man det inte. Kan du påminna dig vad den hette om du har den, vore jag oändligt tacksam att få den!
Tack på förhand!
Marie”
Svar: Här kommer den (publicerad i Allas hösten 2011):
Hur får man ihop livet med karriär och barn?
Kan man verkligen vara en bra förälder samtidigt som man jobbar väldigt mycket? En av de vanligaste frågorna jag får handlar om hur man får ihop livspusslet. Eva i Stockholm skriver så här:
”Hej Hillevi. Jag är mamma till en skön ettåring som snart ska börja på dagis. Jag älskar mitt jobb och är sugen på att jobba mycket. Min man är också mitt uppe i karriären och reser mycket. Nu undrar jag bara hur man klarar karriären och mammagrejen samtidigt. Hur har du gjort?”
Kära Eva, att fixa barn och karriär samtidigt går inte. Det är en erfarenhet som jag och alla mina proffsiga föräldrakompisar har gjort, många gånger den hårda vägen. Helt krasst så måste man välja: Jobbet eller barnen. Barnen eller jobbet. [klicka för att fortsätta…]
I veckans Allas skriver jag om alla barn och vuxna som sitter klistrade framför datorn i timmar. Alla bortvända från varandra.
Susan Maushart har skrivit en intressant bok, ”Nedkopplad”, om när hon kopplade ner hela familjen i ett halvår. Med tonårsbarn, dessutom!
Hon trodde inte det skulle gå, men det gjorde det. Och plötsligt hände det spännande saker. Som att familjen började se varandra i ögonen – och umgås! Hela krönikan kommer här, som en extra bonus till mina bloggläsare:
[klicka för att fortsätta…]
Apropå Emanuel Karlstens utmärkta krönika i DN så skrev jag den här krönikan i Allas Veckotidning för ett litet tag sedan:
Alla som har barn eller barnbarn i förskola eller skola känner igen dem: Föräldrarna som fotograferar helt hysteriskt vid skolavslutningar och luciatåg. Man skulle kunna tro att barnen var internationella popstjärnor. Minst. Visst är det bra att man uppskattar barnens prestationer, men för många av oss blir det för mycket:
”Vad är det med dessa paparazziföräldrar som bränner av fotoblixtar i ansiktet på barnen vid luciahögtider och avslutningar? Jag tycker de blir fler och fler för varenda avslutning – och alltmer påträngande. Förstår de inte att barn blir rädda? Vi andra ser nästan ingenting, heller, för att de envisas med att stå längst fram. Ibland tänker jag att man ska förbjuda all form av fotografering på skolor och förskolor. Vad anser du, Hillevi?” undrar Margareta i Täby.
Att förbjuda alla föräldrar att ta kort på sina barn är nog svårt. Men jag tror, precis som du, att man får strama upp reglerna lite. När jag fick ditt brev kom jag att tänka på en inbjudan till ett sommarkalas som en vän nyss fick. Längst ner i brevet stod det:
”Ni får gärna fotografera under festen – men lägg inte ut bilderna på facebook.”
Vad bra, tänkte jag. Klara och tydliga regler. Då slipper man tveka eller fråga. Sådär borde folk skriva oftare.
Likadant borde man kunna göra med avslutningar. Vi har genomlidit sex år av horribla sommar- och julavslutningar på en förskola. Och jag tyckte som du att det blev värre och värre för varje år. Mina tre barn bröt ihop redan på första vinteravslutningen av alla svartklädda människor med luva som stod och blixtrade dem i ansiktet – och de hämtade sig aldrig. De hatade verkligen de där luciatågen och sommarsångstunderna. Det blev alldeles för mycket och det var ingen trevligt stund för någon av oss.
När vi försökte få förskolan att ändra på rutinerna och reglerna sa de bara:
”Så här har vi alltid gjort. Det har funkat bra och varit uppskattat.”
Av vem då, undrade jag, som såg små barn bryta ihop till höger och vänster.
Men när vi kom till vår underbara skola blev det plötsligt ordning på torpet. För där har de en rektor som är lyhörd för barnens behov av trygghet och som inte är rädd för att sätta upp ordningsregler.
Och reglerna denna vår första skolavslutning löd som följer: ”Alla föräldrar sitter stilla i sina stolar. Om ni vill fotografera, så måste ni göra det diskret – och absolut inga blixtar under själva uppträdandet!”
Min äldste son, som aldrig i livet hade vågat ställa sig framför människor och uppträda efter sina traumatiska foto-upplevelser på dagis, än mindre stått på en riktig scen – han kände sig nu plötsligt alldeles lugn. Han stod där framme i sin stjärngosseutrustning och lyste som den stjärna han är, tillsammans med alla sina kompisar.
Och vi föräldrar kunde för en gångs skull sitta alldeles stilla och bara njuta av stunden.
För det är ju en annan aspekt på allt detta fotograferandet som hela tiden pågår i vårt moderna samhälle. Att vi så ofta glömmer av att njuta av nuet.
(Redan 2009 skrev jag för övrigt den här krönikan om ta bilder på privata fester och lägga ut på facebook.)
Många av de frågor jag får till bloggen, eller privat, blir också krönikeämnen i Allas Veckotidning. Och eftersom jag tror att det är många som är nyfikna på frågeställningarna, så brukar jag publicera dem här på bloggen i efterhand.
Så varsågoda, lite extra läsgodis.
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2011)
Mat är ett laddat ämne, det börjar jag allt mer förstå efter mejlskörden av frågor kring hyfs när det gäller framför allt bjudmat. Hur mycket får man truga någon som tackar nej? Får man över huvud taget säga nej när någon har lagt ner sin själ i en chokladkaka?
Måste man behöva förklara sig och ursäkta sig varje gång man avböjer en chokladboll eller en bit tårta? Räcker det inte med ett enkelt ”nej tack”? Det senare undrar Catharina i Trollhättan. [klicka för att fortsätta…]
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2011)
Jag lyssnade på Anna Mannheimer i radion. Hon förundrades över att samtliga män på Göteborgs gator tycktes drabbas av akut inkontinens på just lördagskvällar. Vad handlar detta om, undrade Anna Mannheimer.
”Männen vill pinka in sitt revir”, hävdade lyssnarna.
”Nej, det handlar väl snarare om att det knappt finns några offentliga toaletter längre”, sa en annan.
Vilket osökt leder oss till dagens läsarfråga: ”Tycker du att det är okej för någon att uträtta sina behov offentligt?” undrar Linda i Stockholm. [klicka för att fortsätta…]
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning):
En av de vanligaste frågorna jag får när jag är ute och föreläser om det här med att vara alkisbarn är ”Men varför gjorde inte socialen något?” Senast ställdes frågan av en kvinna i Alingsås.
Jag blir faktiskt lika häpen varje gång. För det tycks finnas någon slags övertro på Socialbyråerna här i landet, och framför allt på de enskilda socialsekreterarna. Som om allt blir bra, bara man anmäler till ”soc”. Eller kanske utan att man ens gör det.
Som om socialen är någon slags god fe som kan lösa alla problem bara genom att vifta lite med sitt trollspö. Simsocialabim, så slutar mamma och pappa att dricka? Simsocialabim så försvinner all psykisk ohälsa? Simsocialabim så får alla jobb och pengar så de kan betala av sina skulder? Simsocialabim så försvinner ett helt livs misstro mot myndigheter? Simsocialabim så blir alla lyckliga och lever i harmoni med samhället i all evighet. Amen. Eller? [klicka för att fortsätta…]
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, febrari 2011)
Just nu pågår en nationell informationskampanj som heter Hjärnkoll. Den vill sätta strålkastarljuset på allmänhetens syn på psykisk ohälsa. Och jag tänkte direkt på det här brevet:
”Hej Hillevi. Jag har läst din bok ”Kärleksbarnet” och kände igen mig mycket i hur utsatt och ensam du kände dig som barn. I vår familj fanns inget missbruk. Bara psykisk sjukdom. Min mamma hade en Borderline-personlighetsstörning, med sociala fobier, tvångssyndrom, depressioner med mera.
Jag tycker att skammen kring detta, psykisk sjukdom i familjen, är ännu större än missbruk. Vad kan man göra åt det? Hälsningar Jenny i Karlshamn.” [klicka för att fortsätta…]
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning januari 2011)
”Lita på din magkänsla!” Det rådet får man alltid – i varenda tidning, av varenda livsstilscoach och av alla barnpsykologer. Eller också ska man använda det Sunda Förnuftet, så blir allting bra.
”Men om man inte vågar lita på sin magkänsla eller sitt sunda förnuft, om man kanske inte ens har något sådant, vad gör man då? undrar Lena i Stockholm. [klicka för att fortsätta…]
(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, lite inaktuell just nu, men det blir jul igen, sanna mina ord.)
Oj, är det redan december? Hur gick det här till? Hjälp, jag som inte köpt en enda julklapp, fast jag lovade mig själv att inte vara ute i sista minuten igen. Och alla barnens luciatåg och adventsfikor och julbord och julpynt och önskelistor och hundra grejer att klara av på jobbet innan året är slut…
”Av någon underlig anledning är det alltid jag som får fixa alla julklappar och vara familjens projektledare i december. Varje år vill jag säga upp mig och fly landet. Så hjälp, har du något bra tips om hur man överlever julstressen?” undrar Pernilla i Alingsås. [klicka för att fortsätta…]
Sen 2007 är jag fast krönikor i tidningen Allas. Här hittar du alla krönikor, den senaste finns alltid överst. Har du ett uppslag till ett ämne som du tycker att jag borde ta upp? 
