Kom gärna till Märsta Bibliotek kl 19.00 i kväll. Då föreläser jag om föräldraskap ur alla vinklar. Vad är egentligen en perfekt förälder, och vill vi verkligen ha sådana? Som vanligt blir det också en hel del om alkoholism, ätstörningar, ensamhet och pappalängtan. I en härlig, salig, ärlig röra.
Varmt välkomna!

… fick jag såklart när jag medverkade i programmet. Gunnar skrattade så han höll på att svälja nikotintuggummit när jag visade.
Men den kommer ju att bli störtskön i vinter när jag kör Nordic Military Training.

Jag fick förresten en egen loge också. Den här. ”Haha, det ser ju ut som en häktescell”, sa jag. Det var jag tydligen inte den första som sa. Jag vågade knappt gå in.

Sminkösen Maud är populär. Inte så konstigt. Hon är så himla rar – och proffsig.

Ja, det blev en härlig lunchföreläsning på Hedvig Eleonora, trots allt strul på morgonen. Först glömde jag själva föredraget och fick kuta hem fort som en tokig. Sedan var det totalstopp i trafiken – tydligen var det triatlon i centrala Stockholm. Det hade ingen berättat för mig.

Så nära att missa en föreläsningstid har jag nog aldrig varit. Svettigt värre. Men det gick bra.
Och många var där, både bekanta från förr, jätteförr faktiskt, och nya ansikten. Efteråt kom många fram och berättade sina egna historier. Jag blir alltid lika gripen.
”Tack för att du finns”, sa en tjej.
Ja, tack själv, alla ni fina. Jag älskar dessa möten.

Joråsåatt. Här står jag och eftersnackar med doktor Gunilla Hasselgren och Suzanne Axell efter dagens tv-inspelning.
I dag var jag huvudgästen i ett avsnitt av Fråga Doktorn som kommer att sändas 4 oktober.
Vi hann med att prata om både alkisbarn, ätstörningar, död, Gunnar och Nordic Military Training camp. En salig blandning med både allvar och skratt. Gunilla och Suzanne är för övrigt precis lika trevliga som de verkar i rutan.

På tisdag, 31 augusti, föreläser jag på Författarafton på Märsta bibliotek.
Det ska bli en mix av skratt och allvar. Om hur det är att börja sin bana som fuskmamma – och sluta som en riktig supermamma. Om hur det är att växa upp som missbrukarbarn – och vad det gör med en människa.
Och det ska handla om hunger – och vad den handlar om egentligen. Pappalängtan, kanske?
Kom gärna och lyssna och samtala. Som vanligt tar jag med mig en liten bunt böcker och signerar.

På söndag, 29 augusti, ska jag lunchföreläsa efter högmässan i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. I Församlingshemmet, Jungfrugatan 2B.
Ett livsnära samtal kring barns utsatthet och vad det ger för konsekvenser att så många barn växer upp med missbruksföräldrar – eller frånvarande föräldrar.
”Den förlorade föräldern” är rubriken. En liten travesti på ”Den förlorade sonen”. För på samma sätt som fadern i bibeln hade en ovillkorlig kärlek till båda sönerna oavsett vad de gjort eller inte gjort – på samma sätt älskar ett barn sina föräldrar vad de än gör eller inte gör.
Kom gärna och lyssna och samtala. Jag tror att det kommer att bli ett spännande samtal med hög igenkänning för alla längtansdöttrar. Det är öppet för allmänheten och alldeles gratis.
Föredraget startar ungefär 12.30 – Jungfrugatan 2B, alltså. Välkomna!

Kommer man 11 kan man dessutom få se en liten dans i kyrkan, höra Bachkantat och höra min vän, den kitchälskande prästen Jenny Sjögreen predika. Bara en sådan sak.

Det serveras smörgås och kaffe eller te till föredraget (till en liten peng).
Jag tar med en bunt böcker också, om någon vill passa på att köpa ett signerat ex.

Som damen bredvid mig sa, ”frisörer och gynekologer byter man inte gärna!”.
Det ligger mycket i det. Hon hade åkt ända från Norrland för att bli klippt på Hair Stylist Barhanko på Gjörwellsgatan i Stockholm.
Gunnar har klippt sig hos Aydin, ägaren, länge. Liksom barnen. Men jag har hårdnackat hållt fast vid min gamle frisör.
Men de nya tjejerna på frisörsalongen har fått ett helt otroligt bra rykte. Plötsligt ser alla kvinnor i Fredhäll ut som om de gått till finaste salongen i stan.
Så jag gjorde det. Jag gick dit i går. Och insåg varför tjejerna är så bra. Min frisör, Katarina, har varit klippningsspecialist på Vidal Sassoon i London. Fattar ni?
”Jaha”, sa Gunnar. ”Det var därför Lykkes lugg blev så rak. Hon har alltså gått från att klippas i sömnen i framstupa sidoläge, till Vidal Sassoon. Coolt.”
Själv är jag också mycket, mycket nöjd.
Men jag behåller min gynekolog. Tills vidare.

Petra Jankov, med Breakfast Book Club har börjat blogga igen. Underbart! Bara loggan är så snygg så man blir alldeles knäsvag.
Här är ett inlägg med lite bilder från frukostmötet vi hade tidigt i somras, när bokklubben pratade om Hungerflickan och jag var med.

I senaste numret av Språktidningen – denna ljuvliga tidning för inbitna språknördar – så har Jessika Gedin ett inpass om hatbrev och hatbrevsskribenter.
Fantastiskt rolig läsning, för alla oss som har fått ett eller flera av dessa tossiga brev.
Eller vad sägs om det här lilla utdraget:

”Hatbrevsskrivare har också en förkärlek för versaler, dels för att understryka att mottagaren verkligen är en IDIOT, dels för att, i ett förment artigt tilltal (där Du eller ännu hellre Ni, genomgående stavas med stor bokstav), distansera sig från mottagaren. /…/ Sedan får man inte glömma vikten av olycksbådande särskrivningar, maniska upprepningar samt förstås en uppsjö av slarvfel som signalerar att avsändaren, trots vreden, egentligen inte bryr sig ett skit om mottagaren.”

Jag gillar Jan Lööf och hans underfundiga fyndiga böcker. Men jag vet att han har fått kritik för att det är för lite kvinnor i böckerna.
Därför blev jag helt jublande glad när jag fick den nya boken ”Pelle på planetfärd” i handen – den kommer i butik i september – och vem dyker upp på en sida om inte Gudrun Schyman i Let’s dance!
Genialiskt!

Spärvägsmuseet är en stående favorit. Nu har de lite nya utställningar och utklädningsgrejer så det är väl värt ett nytt besök.
Vi brukar kolla om det finns en trolleriföreställning också, i Leksaksmuseet som ligger i de bakre lokalerna.
Och vilken tur, det hade de. Inte den gamle gode trollkarlen Karlsson, utan en sprillans ny, Mr Dannyman.
”Han var duktig och jätterolig!”, sa Movitz på vägen hem.
De pratar fortfarande om hans tokiga trollspö och de små tygbitarna de fick assistera med.

Nu är det höst igen. Och höstens första krönika i Metro handlar om mobilförbud på dagis.
Vad tycker ni?
Kommentera gärna.

Har ni testat den moderna formen av skattjakt? Den med iphone och gps? Det kallas geocaching och börjar tydligen bli en folksport. Och folksporter är väl folkligt, festligt och hyggligt enkelt tänkte jag. Eller rättare, tänkte Gunnar.
Så vi skulle upp på Kasberget, Väddös högsta topp. Där ligger en liten lådda och väntar på den hugade.
Vi var jättehugade, speciellt sjuåringen, fyraåringen och tvååringen. Ett tag.
Tvååringen tröttnade först. Ganska nära alla branta klippväggar – och gallskrek hos Gunnar medan vi andra letade vidare.
Förgäves.

Alla överlevde visserligen thank God, men någon skatt hittade vi inte.
Så vi skulle ta en mycket enklare plats. Närmare vattenytan. Typ turistgården. Och vi visste nästan exakt vilken stolpe skatten torde sitta fast på.
Nu hade dock både tvååringen och fyraåringen tröttnat och låg och skrek på marken att de sket fullkomligt i den där förbannade skatten, de ville ha glass i stället!
Typ.
Så trots att både jag och Gunnar idkade någon slags poledance runt den där stolpen och dammsög den med både näsa och händer, så nix pix. Ingen skatt. Vi gav upp efter en timme.
Då grät sjuåringen också.
Underbart.

Det visste vi väl! Att Fredhäll har finaste, härligaste badet. Också.
Jag älskar att bada från klipporna i Fredhäll. Att höra vågorna klucka under träbryggan en tidig morgon och se Stockholm vakna inför mina ögon.
Innan jag fick barn var det där jag satt och funderade och fick ro i tankarna.
Nu har Vårt Kungsholmen korat Fredhällsbadet som bäst i test: ”Vackert och stockholmskt! Bättre för badkrukorna och roligare för vattendjuren.”

Innan jag ger bort en favoritbok, Alberts sista önskan, av Mitch Albom, så är jag tvungen att skriva ner ett sista visdomsord:

”Jag tror att folk förväntar sig för mycket av äktenskapet nuförtiden, sa han. De förväntar sig perfektion. Varje ögonblick ska vara lycksalighet. Det är tv eller filmer. Men det är inte den mänskliga erfarenheten.
– Det är som Sarah säger, tjugo bra minuter här, fyrtio bra minuter där, tillsammans blir det något vackert. Tricket är att inte skrota alltihop när det inte är så bra. Det är okej att gräla. Det är okej att den andre puffar lite på dig, besvärar dig lite. Det är en del av att vara någon nära.
– Men glädjen ni du får av samma närhet, när ni tittar på era barn, när ni vaknar och ler mot varandra – det är en välsignelse, precis som vår tradition lär oss. Folk glömmer det.
Varför glömmer de det?
– Därför att ordet ”engagemang” har förlorat sin mening. Jag är gammal nog att minnas när det var ett positivt ord. En engagerad person ar någon att beundra. Det var en lojal och stabil person. Nu är engagemang något man undviker. Man vill inte binda sig. Det är förresten samma sak med tron.”

Jag har just läst ut den här socialantroprologiska lilla pärlan, Campingland – en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik av Josefin Olevik.
En humoristisk och mänsklig djupstudie av det svenskaste av svenska, på gott och ont. Campingsverige. Sups det mycket där? Ja, det gör det. Umgås folk? Nja. Grälar de? Jorå.
Men det handlar mycket om ett vi-mot-dom-tänk. Eller som en campingvärd säger:

”Folk har bott här i 20 år och klagat över samma granne. Jag förstår inte riktigt det där. Jag tänker att man skulle byta plats. Men de bor kvar, ingen vill vika sig, och vi tar samma diskussion år efter år. Kanske är det en del av det här livet, att det ingår lite groll.”

Jag tänker lite Hanna Hellquist när jag läser om avsnittet från Fryken. Författaren, ni vet. Hon med knaspappan och Karlstad Zoologiska. Jag tänker att det kanske är för att hon är så mycket Värmland för mig.
På slutet står en epilog, med en kort redogörelse vad som har hänt med husbilen som gud glömde och några av birollsinnehavarna. Om kompisen Hanna med den skruttiga, kattmatsluktande Volvon står det: ”Hanna har blivit författare och springer på intervjuer så hon blir alldeles snurrig.”
Jag sätter mig raklång upp i soffan.
Men vänta nu. Författare! Då är det ju Hanna Hellquist!
Stort. Tänk att vara birollsinnehavare i någon annans bok. Det vill jag också vara någon gång.

Min reportageserie i husorganet Allas Veckotidning fortsätter. I senaste numret, ute 12 augusti, så finns en stor intervju med Camilla Thulin. Kvinnan som slänger ur sig briljanta one-liners så man bara häpnar.
Hon är en slipad affärskvinna med ett så starkt självförtroende så jag bara var tvungen att ta reda på var det kom ifrån.
Det fick jag reda på, och mycket mer. Som det här med varför de aldrig bråkar, hon och Johan Rabaeus. Eller varför hon vägrar äta griskött. Och varför hon tvättar sina plastpåsar…

Eller varför hon prompt vill välja fotograf:
”Väljer jag en själv, som jag känner tar det bara några minuter, sedan är det klart och blir skitbra. Men kommer det någon annan så ska de hålla på och försöka med en massa saker, som ”kan du inte le eller sätta dig så här” – och nej, det kan jag faktiskt inte! Jag har inte tid med sådant tjafs.
Kvinnor måste lära sig att de har något att säga till om.”

Vi har mycket att lära av Camilla Thulin. Hennes senaste kokbok Meze Maritime är för övrigt fantastiskt vacker. Även bilderna på en storskrattande Camilla i glada vänners lag.