Cathrine Schück ger sitt bästa tips för en riktigt krämig äggröra eller omelett. Det är att använda en klick crème fraiche i stället för vatten, grädde eller mjölk.
Tillsammans med lite rökt lax eller parmesanskinka, sallad och kanske lite färska örter så blir det en riktig drömlunch.

1 portion
3 ägg (4 om de är små)
1 rågad msk crème fraiche
1 nypa salt
hårdost i tärningar
hackade färska örter

Vispa ihop ägg och crème fraiche. Rör ned ost och örter. Slå detta i en panna, helst teflon men annars en vanlig med en liten klick smör. Rör med trägaffel tills röran börjar stelna. Tag av pannan och lägg upp på tallrik.
Serverar du rökt lax till är det gott med extra nymalen svartpeppar och till skinka blir det gott med tomater.

BETYG:
Gunnar: 4. ”Jättegott och enkelt. Går snabbt att laga och ungarna gillar det.”
Hillevi: 5. ”Mums filibabba!”
Elliot: 5. Mums!
Movitz: 3 999. ”Om jag får ha ketchup på”. (Han ville inte ha lax, men gärna skinka.)
Lykke: 5. ”Gott! Jag tycker om den rosa!” (Laxen)

Lykke, nyss fyllda 4, filosoferar: ”Mamma, titta där ligger ett bananskal. Det är nästan som en död Sean Banan.”

”Hur tänker ni kring socker?” Den frågan får jag ofta när jag berättar om Experimentet. Min föresats är att dra ner så mycket det bara går på sockret under de här tre månaderna. Av många olika orsaker.
Jag har själv något slags sockerberoende, liksom en alkis inte kan sluta dricka förrän allt är slut när han öppnar en flaska, så kan jag inte äta bara några godisbitar, utan måste äta upp allt i hela påsen. Gunnar är lite av samma sort. Och vi märker att barnen börjar ta efter oss.
Sockerchockerna kommer allt tätare och det är så lätt att måla in sig i ett hörn, som förälder.
Jag minns hur det var för ett par år sedan, med MER-drickorna som vi tog efter dagis. För att klara vägen hem. Men de tvingades vi sluta med, för barnen blev vansinniga när de vissa dagar inte fick dricka. I stället för glada när de fick – om ni förstår skillnaden.
Likadant när det gällde att simma. Utan att tänka på det så ”firade” vi med glass efter några timmar i badet. Och det är väl okej om man simmar en gång i veckan eller knappt ens det. Men förra sommaren så badade vi ju varje dag, ibland två gånger om dagen – och barnen hade fått ”lära sig”, att det blev glass varje gång. Så vi tvingades tjafsa om de där glassarna, vilket till slut blev jättejobbigt, för alla. I år kommer vi därför att hålla stenhårt på regeln en enda glass i veckan, på lördagar.

Det är, för övrigt, alldeles för mycket smygsocker i vardagen. Jag har roat mig med att skriva upp alla gånger som vi måste tacka nej till godis, bullar och kakor en normal vecka:

* Vid kaffeautomaten på Gunnars jobb finns tre sorters gratis kakor. Han måste välja bort, varenda gång han tar kaffe. Säkert sex gånger per arbetsdag.
* På barnens vernissage i skolan serverades det hembakta kakor och bullar. De sålde lotter där man vann, kakor och bakverk. Bara det.
* På picknick med kompisar bjuds kakor, bullar och saft.
* I Thaimatskiosken: Ber om ett glas vatten – det är så varmt – och får genast en klubba till barnet.
* Hos korvgubben: Bjuder barnen på godisfiskar.
* Hos frisören: Efter klippning får barnen ett kinderägg.
* Städdag i bostadsrättsföreningen: Bullarnas glada tid.
* När jag är ute på jobb bjuds det nästan alltid på fika, gärna hembakat, som de gärna vill att man åtminstone smakar.
* På kyrkans barntimme finns det nästan alltid en chokladboll efter maten. (Nu har de dock ställts undan lite, det tackar vi för.)
* Varje gång jag har köpt kaffe på Pressbyrån den här veckan – 3 gånger, har jag fått frågan: Ska du inte ha en kanelbulle till, det ingår/kostar bara fem kronor extra. Och det vore så lätt att tacka ja.

Det blir minst 43 fika/godispauser i veckan! Och allt det här är ju gjort av all välmening och som en vänskaplig gest. För att folk är snälla, helt enkelt. Men ändå blir det så mycket! Både för oss vuxna och för barnen. För har de väl fått upp sötsuget och blodsockret så skriker de snart efter mer. Och vi vuxna skriker kanske inte, men vi tappar humöret. Det blir som en ond cirkel som är svår att bryta.

Därför har vi sagt att vi ska ta bort i princip allt socker under de här tre månaderna för att se hur det påverkar oss, både kroppsligt och mentalt. Vilket innebär att man får äta det socker som finns i maten, exempelvis ketchup, men vi försöker välja den sort som har minst socker. Dessutom får man alltså EN glass varje lördag och får äta det som bjuds när det är kalas.

Nästa inlägg ska jag skriva om vårt fyraårskalas – och hur vi lyckades välja bort rätt mycket socker och i stället satte rörelsen i centrum.

Vi testade Cathrine Schücks ”fenomenalt användbara tomat- och paprikasås” till parmesanjärparna. Riktigt, riktigt gott!

Tomatsås:
4 portioner
4-6 tomater
1 röd paprika
1 rödlök
2 vitlöksklyftor
olivolja
salt och svartpeppar
basilika eller timjan

Sätt ugnen på 200 grader. Skär alla grönsaker i grova bitar eller tärningar. Mosa eller hacka vitlöken och fördela över det röda. Ringla en skvätt olja över alltsammans. Baka grönsakerna i ugnen i 20-30 minuter eller tills de ser vackert mosiga och en aning rostade ut. Låt svalna och mixa sedan med stavmixer, precis så mycket att det blir såsigt. Krydda såsen med salt peppar och gärna riven färsk basilika eller timjan.

Parmesanjärpar:
4 portioner
500 g lammfärs eller köttfärs
2 ägg
1 dl grovriven parmesan
1 tsk salt
2 krm peppar
1 pressad vitlöksklyfta
smör/olja till stekning
timjan till garnering

Blanda färsen med ägg, parmesan, vitlök, salt och peppar. Forma till avlånga järpar. Stek gärna en provbulle och kolla kryddning. Bryn dem i panna och efterstek gärna i ugn, 200 grader i 20 minuter. Men det går lika bra på spisen också. Servera de goda ostjärparna med tomatsås och fullkornsris.

BETYG:
Hillevi: 5. Vansinnigt gott. Och ganska lätt att göra. Jag har fortfarande lite svårt att få till stektiden så de inte blir för torra, men jag lär mig. Saftigt med parmesanost och vitlök inuti. Jag lade till persilja i också, för det tycker jag att det ska vara i järpar, och det funkade bra.
Gunnar: 4. Spännande smaker, gott och mättande. Kul att se att barnen gillade det så mycket också.
Elliot: 5,5! (Gjorde två tummar upp med munnen full av mat.) Gott, gott, gott!
Movitz: Inget! (Åt först upp fem järpar utan att blinka. Sedan insåg han att de ”smakade annorlunda” och blev ilsken.) ”Jag vill ha mina vanliga köttbullar, mamma!” (Mamma Scans.)
Lykke: 10. ”Mmmmmmm!” Tummen upp, där också.

Det var inte förrän jag började träna som jag fattade hur bra och nyttigt det är med blåbär. Blåbär innehåller mer antioxidanter än de flesta andra bär, frukter och grönsaker. Antioxidanter är ett svårt ord, men de hjälper kroppen att bekämpa fria radikaler, som kan orsaka cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, bland annat. Eller bara skapa inflammatoriska tillstånd i kroppen. Så mer blåbär till folket!

Jag brukar bara blanda blåbär i keso – men i går provade vi en annan variant:

Blåbärskick:

Mixa 1 dl blåbär,
1 banan,
1 tsk vetegroddar och
2 dl mjölk eller vaniljyoghurt.

Klart!

Rätt gott, nyttigt och mättande. Men det är bara att inse: Vår familj är ingen smoothiesfamilj, inte än i alla fall:

BETYG:
Gunnar: 3. ”Det var väl okej.”
Hillevi: 3. Jag är inte mycket för att dricka så här tjocka smoothies. Jag vill hellre äta bär med sked. Men annars var det gott.”
Elliot: 0. ”Jag smakade det en gång på dagis och jag vill aldrig smaka igen!” (Vägrade prova).
Movitz: 0. ”Om jag luktar med med munnen så luktar det kräks.” (Smakade inte.)
Lykke: 5! ”Mamma, du kan få smaka. Du gillar det!” (Vägrade smaka.)

Foto: Privat och Nordic Military Training

Äntligen fick jag med mig ungarna på NMT kids! Som jag har längtat. De har inte vågat förut, undrat vad jag har pysslat med i skogen, men har inte haft det där modet att göra det själv, utan mamma. För det är ju så det funkar, mammorna och papporna får hålla sig borta. Här är det i-morgon-ska-jag-käka-barn-till-frukost-Bruno som bestämmer och hjälpinstruktörerna Åsa och Anne-Li som peppar och är lite av extramammor.
Jag fick lite dispans, dock. För att göra research till den här bloggen som ska bli bok. Då vågade de, mina underbara killar, Elliot och Movitz.
Jag vet inte vem som var mest exalterad natten innan, jag eller de där två. Jag kunde knappt sova. Funderade på allt som kunde gå snett, och försökte komma på bra lösningar. Somnade sent, vaknade tidigt och packade det sista. Det blir rätt mycket packning när tre människor ska träna NMT – med frukt, vatten ombyten och extra allt.

Killarnas kompisar Noel och Leon skulle också hänga på. Roligt, roligt! Det var lite kalasstämning när killarna fick varsin blå väst (och bara där sprängdes nästan modershjärtat av stolthet) och lite ”krigsmålning”.

Klockan 10.00 på lördagen var uppställning på två led och sedan bar det iväg ut i skogen. 27 glada ungar i blåvästar fick värma upp med lite lätt jogg, höga knän, björngång och roliga närkampsövningar, innan det var dags för första utmaningen: Diket. Fyllt med iskallt, knähögt vatten, sunkig lera och sörja.
Skulle mina ungar hoppa i? Jag höll andan.

Men jajjemän! Man såg chocken i alla barns ögon när de kände kylan och vattnet och leran dränka fötterna, skorna, vaderna, knäna och ända upp på låren. Alla vi som har gjort det där, minns första gången, hur man liksom håller andan och inte tror att det är riktigt sant. Men jag såg också glädjen och buset och lyckan hos barnen. Åtminstone ett tag.
En liten kille frös för mycket och ville upp. Som tur var hade pappa hukat i buskarna, för han fångades upp av en varm famn och bestämde sig för att gå tillbaka och komma tillbaka en annan gång.
Elliot tyckte inte heller att det var så trevlig – och efter femtio meter och klev upp på sidan av diket. Där blev han riktigt ledsen för han trodde att hans fina skor var förstörda, hur mycket jag än försökte säga att de gick att tvätta av.
”Det här är fruktansvärt!”, sa han.
Movitz körde på rätt friskt – han brukar ju inte vara rädd för lera. Men plötsligt blev det bara för mycket. Oklart vad. Men han blev tvärilsk. Sådär som bara Movitz kan bli.
”Nu vill jag inte springa det här loppet mer. Jag går hem!”
Jag försökte förhandla med honom. Han var stenhård, men gick till slut ändå med på att fortsätta till första vattenpausen, bara till pausen!

Nu ska det väl tilläggas att det var ösregn och ganska blåsigt och kallt. Leon blev också lite frusen, medan Noel var skitglad hela tiden, liksom resten av de härliga barnen i åldrarna 5-11 år. Han stod frivilligt i lerdiket och log och körde upp och ner och upp och ner i djupa diket som om han aldrig gjort annat. Jag förbluffades över barnens smidighet och fokus. Vilka hjältar! Vilka tuffingar! Och så stolta de blev över sig själva, för att de vågade, för att de kunde.
Vi hängde med på lite upphopp och intervaller, sedan var det paus.
Movitz drack upp sitt vatten.
”Så, nu var det första pausen, nu går jag hem!”
”Men Movitz”, försökte jag. ”Det kommer att bli massor med roliga övningar snart, jag lovar.”
Han ville inte höra på det örat. Världens envisaste unge. Hade han bestämt sig för att gå i pausen så skulle det bli så. Han bara travade iväg. Punkt, slut.
Elliot ville också gå hem, sa han. Fortfarande lite orolig över sina skor.
Jag frågade Noel och Leon om de ville stanna kvar och fullfölja, men de ville hänga med oss. Så vi fick gå hemåt. Lite snopet sådär.

Men då inträffade det magiska. Plötsligt släppte något hos alla fyra killarna. För nu skulle de plötsligt krypa genom röret och springa frivilligt i lerdiket och upp och ner och upp och ner och balasera på broar och brydde sig inte alls om att de var leriga och våta och att det ösregnade. De tjoade och jublade åt varandras bedrifter. Förbluffad stod jag och såg på när fyra små lergubbar körde sitt eget NMT-race och visade varandra hur man gjorde.

Samtidigt, på andra sidan skogen så körde resten av NMT kids vidare, med stafetter, lekar och klättrade över en hög mur och mycket annat – för att avsluta med röret, även de. Av rapporterna från föräldrarna att döma så var de flesta fullkomligt lyriska och saliga efteråt. Såklart.

När killarna lekte på kvällen så sa Noel att han gärna ville vara med nästa gång.
”Varför det?”, sa Elliot förbluffat.
”För att det var så roligt!”
Elliot funderade över detta faktum en stund.
”Mamma, jag kanske vill. Nu när jag vet reglerna. Men då vill jag ha andra skor.”
Yessss!

KOSTNAD:
Enskilt pass 150 kronor, 4 pass 500 kronor.

BETYG:
Gunnar: 4. ”De övervinner ju rädslan för att smutsa ner sig. Det är rätt häftigt att se.”
Hillevi: 5. ”Åh, lyckan att se 27 ungar klafsa igenom lerdiket! Och krypa igenom Röret. Vad mer kan jag säga? Alla ungar borde få chansen att prova på NMT-kids!”
Elliot: 4. ”Det var roligt att krypa igenom röret! Kan vuxna det också? Fastnar de inte?”
Movitz: 3999! ”Men jag tyckte inte om att gå i vatten! Annars tyckte jag om det!”
Lykke: 4. ”Mamma vi tycker om träningslera, visst!”

Vad säger ni nu då?

Och okej, då, jag fick lite hjälp av barnen.

Movitz hittade ett par gamla rollerskates längst upp och längst in i garderoben hemma.
”Kaaaan jag inte få åka till skolan i rullskridskor, mamma?”
”Men de är nog lite för små”, försökte jag.
”Nehej!”, sa han bestämt och tryckte ner fötterna i pjäxorna.
Det måste göra ont, tänkte jag. Men sa inget. För har Movitz bestämt sig så har han.
Alltså fick han åka rullskridskor. Nerför trapporna, nerför rampen, ut på gatan och iväg. Jag trodde han skulle slå ihjäl sig, men det gjorde han alltså inte. Faktum är att det gick ungefär som på vanliga skridskor i vintras. Killen är totalt orädd och bara kör. Glad och lycklig.
När vi skulle gå hem ville han spänna fast sig i rullskridskorna igen. De andra barnen tittade imponerade:
”De ser ju alldeles nya ut!”
Joel visade honom några bra tricks för att åka fortare och säkrare.
Häpp, så åkte Movitz snabbare och bättre. Jag älskar när ungar lär varandra nya saker!

Vi gjorde ett stopp i lekparken där Elliot och kompisen Noel cyklade runt medan Lykke fick gunga. Och där fick skrotsamlar-Movitz syn på ett trasigt paraply.
”Jag vet! Om jag fäller upp paraplyet kan jag flyga fram!”
Det blev väl lite si och så med flygandet, men han hade väldigt roligt. Ända tills han satte sig på bänken och pustade.
”Okej mamma, du har nog rätt. Det gör lite ont.”
Han tittade finurligt på mig.
”Men det gör inget. Nu vet jag ju att jag kan åka rullskridskor också!”

KOSTNAD: Gratis

BETYG:
Gunnar: 3. ”Alla behöver ju inte göra samma sak. Man kan prova varandras saker, blanda varandras prylar och testa”.
Hillevi: 3. ”Jag blev lite sugen på att testa själv. Finns det någonstans man kan hyra rullskridskor i Stockholm?”
Elliot: 5. ”Det var roligt att cykla med Noel”.
Movitz: 110! ”Det är bättre med skridskor på is. När man åker rullskridskor är det en massa övergångsställen i vägen hela tiden.”
Lykke: 3. ”Det var roligt med alla kompisar.”

En sak som jag älskar allra mest med NMT är att kamratskapen går långt bortom träningspassen. Vi hjälper varandra, peppar varandra, tröstar varandra och utmanar varandra och tävlar tillsammans. Det är en sådan enorm trygghet och glädje i det. Att göra saker tillsammans.
Senaste äventyret har handlat om att vi är en grupp NMT:are har lärt oss orientera – inför BAMM 2012, Björkliden Arctic Mountain Marathon som finns i kategorin 3 mil, 5 mil eller 7 mil. Fågelvägen. Och som ska springas med packning. Ja, ni förstår. En rejäl utmaning för både benmuskler och pannben. Då gäller det att åtminstone kunna hantera karta och kompass skapligt så de slipper dra ut med hela skallgångskedjan efter oss i fjällen.
Underbara Sundbybergs Orienteringsklubb i Ursvik satte ihop ett specialprogram för oss på fem lektioner och två tävlingar. Och vi fullkomligt älskar denna klubb som har fått ordning på oss virrpannor. Vi har ju inte varit vana vid att behöva tänka själva i skogen, om man säger så.

Och i går, då, så sprang vi vår första motionstävling. Kompasskompisen Lotta och jag sprang i par. Vi tog en medelsvår bana – och vi klarade det! Hittade alla kontroller och spurtade sedan i mål medan Åsa, Paméla, Caroline tjoade och hejade på oss. De hade kommit in femton minuter tidigare och vägrade gå in och värma sig, trots att de var genomblöta från ösregnet.
”Nehej, så funkar det inte inom NMT! Här stannar vi kvar och hejar på varandra!”, sa Åsa bestämt.
Och strax efteråt kom Maria och Ulrica inseglande under våra glada tillrop.
Gotta love that NMT-spirit.

Nu ska jag bara få med mig familjen på lite orientering också – för det är sjukt roligt!

I tisdags kväll var det dags för fotbollsträning, efter önskemål från Movitz. Elliot var mer tveksam, han ville absolut inte vara med på plan, däremot lattjade han gärna med trasan vid sidan.
Movitz var så exalterad att han hoppade upp och ner när jag hämtade dem från skolan.
”Fotboll klockan sex!”, tjoade han så hela skolan skulle höra.
Men jag hade mina onda aningar. Han vill nämligen helst stå i mål. Och det hade han gjort klart även nu:
”Jag vill bara stå i mål, mamma, för det är jag bra på!”
Jag hade försökt förklara att fotbollsträning nog var lite mer allround än så, att man fick pröva många olika moment, men han var sådär envis som bara han kan vara: Han skulle stå i mål. Punkt, slut.
Lite av detta handlar om hans självbild som grundligt murades fast redan på dagis, där de andra killarna sa att han var en sådan usel utespelare, så han fick stå i mål. Han har knappt velat prova att spela på plan sedan dess, men har blivit desto skickligare som målvakt.
Det var med andra ord ett riktigt experiment. Även för Elliot som faktiskt testade fotboll en gång för länge sedan när han var fem år – men det höll bara några minuter. Han gillar nämligen inte att ”krocka” med andra barn, tyckte att det var oförskämt rent, att de sprang in i honom. Han blev ledsen och arg och tvärvägrade, den gången, efter bara fem minuter och trettio sekunder. Jag, som hade hoppats på en karriär som fotbollsmamma, fick snopet åka hem igen med hela barnaskaran.
Så bara detta, att Elliot faktiskt ens ville komma och spela bredvidfotboll, var en liten delseger. Och Lykke tog med sig en alldeles egen boll att sparka på.

Klockan 18.00 var det samling. Många av Movitz kompisar var där. Förvånansvärt många, faktiskt. Gamla och nya bekanta dök upp både här och där.
”Wilmeeeeeer!”, skrek Lykke och började också hoppa upp och ner. Hennes allra bästa kompis på gamla dagiset. Nu hade de knappt setts på ett år. Wilmer höll på att svimma av lycka, han också. De sparkade bollarna rakt in i krysset, gång på gång, i rent glädjerus.
Movitz tog pappa i handen och gick ut på plan och hukade sig med resten av det lilla fotbollsgänget. Tränaren sa att det tyvärr var fullt just på tisdagar. Men på torsdagar fanns det platser kvar, och han fick gärna vara med och provspela i dag. Välkommen, bara.
På huk i ringen förklarade tränaren sedan om upplägget för dagen och så satte de igång. Gunnar klev av banan, jag stod en bit bort och såg förbluffad hur Movitz dribblade med bollen fram och tillbaka som om han aldrig hade gjort annat. Fram och tillbaka och runt några koner. Tränaren var bra och pedagogisk, det syntes på långt håll, alla skulle med. Han peppade och berömde. Jaha, det gick ju bra det här.
Jag började återigen drömma lite om en karriär som fotbollsmamma.
Men i första vattenpausen bröt Movitz ihop en aning. Han kom springande bort till mig, med röda kinder och ledsna ögon.
”Jag vill ju bara vara målvakt! Det är svårt att dribbla, min boll kommer utanför hela tiden.”
Han drack lite vatten, men var fortfarande ledsen.
”Det här får noll i betyg mamma. Noll, komma noll, noll, noll!”
”Men jag tyckte du var fantastiskt bra, Movitz. Och det tyckte tränaren med. De andra har ju redan övat massor. Du kan också bli lika bra om du tränar”, försökte jag. Men han ville inte alls höra på det örat. När tränaren kom och frågade om han inte skulle komma och spela lite till, så skakade han bara ilsket på huvudet. I stället stod han vid sidomålet och sköt skott på mål. Och sedan fick han då äntligen vara målvakt när storebror sköt sina skott.
När träningspasset var slut kom de andra barnen fram och dunkade Movitz kamratligt i ryggen och berömde honom för att han varit så bra. Jag blev rörd i mammahjärtat. Movitz sträckte lite på sig.
”Jag tror att jag ändrar mig, mamma”, viskade Movitz. ”Det var inte noll. Det får nog fyratusenniohundranittionio poäng.”
”Såpass. Vad roligt. Vill du prova igen, kanske en torsdag?”
”Ja. Jag tror det.”
Och Elliot då? Hur tyckte han att det var?
”Jätteroligt! Jag vill gå dit varenda dag – och spela bredvid!”

KOSTNAD: Gratis.

BETYG:
Gunnar: 3. Det roliga med fotbollen är ju ledarna, de finns till för varje unge och berömmer och coachar. Mycket kamratlig stämning.
Hillevi: 4. Jag tyckte det var modigt av Movitz att gå in i ett färdigt lag och provspela. Och därifrån jag stod så såg det väldigt bra ut. Så jag blev lite förvånad när han bröt ihop en aning i första vattenpausen. Men sen kom glädjevändingen när han sa att han ville prova igen. Mycket känslor på en och samma kväll.
Elliot: 4. ”Roligt. Det var liksom roligt att spela mot ett mål vid sidan av planen. Jag vill göra det varje dag!”
Movitz: 4999! ”Fast det var lite svårt att dribbla mot varandra och sådär. Men jag tyckte det var bra att jag fick göra lite som jag ville. Jag tror jag vill prova igen.”
Lykke: 3. ”För jag kan sparka långt bort och har starka fötter! Och det var roligt att träffa Wilmer. Han kan få komma på mitt kalas!”

Redan förra året fick killarna varsitt riktigt kastspö. Men det kastades lite hej vilt och jag var rädd att krokarna skulle fastna i nackhåren på någon. I bästa fall. Så även om ungarna tjatade om att få fiska, så försökte vi föräldrar ”glömma” av de där långa rackarna varje gång.
Vilket ju kan tyckas förfärligt och hemskt. Om man inte har tre barn. Alla som har tre barn, varav minst två pojkar, vet precis vad jag pratar om.
Gunnar försökte lära dem kasta hemma på tomten, genom att sätta legobitar i slutet av linan, i stället för krok. Vilket visserligen övade upp deras kastförmåga enormt. Men blev jättejobbigt när linorna fastnade i äppelträden. Så det blev rätt många ”nej inte nu”, på det där med fiske.

Nu befann vi oss dock i Experimentstatus och skulle helst inte säga nej till någonting. Vid vårstädningen i uthuset hittades de två fiskespöna till barnens stora lycka och de ropade genast: fiska, fiska, fiska!
Vi sa jajjemän, packade en liten picknickkorg med grova smörgåsar, frukt och vatten och åkte ner till badbryggan. Eftersom det var i början av maj var det ännu ingen som ens kommit på tanken att bada, än mindre att åka ner och plaska. Så vi hade ett rätt bra säkerhetsavstånd till närmaste människa.
Bara den lokala bonden var där och meckade med en brygga.

Gunnar körde en snabbgenomgång kring tekniken och sedan satte killarna igång att kasta. Och som de kastade! Jag har ingen aning om vad som har hänt i deras kroppar och hjärnor under vintern, men plötsligt var de totalt fokuserade och riktiga fenor på att fiska. Fina fisken, med andra ord. Och det var drag i killarna. (F’låt. Jag kunde inte låta bli.)

Lykke hade en liten bambustav med fiskelina och krok. Hon småpratade med fiskarna och sjöng för dem och hoppades på så sätt få napp. Men icke. Lite sjögräs var det bästa någon kunde åstadkomma. Men ingen var ledsen för det. Här fanns bara glada laxar.

När vi tröttnat på fiskeriet, så gick vi barfotapromenad i vattenbrynet och samlade stenar och snäckor. Gunnar var som vanligt bäst i OS-grenen kast med liten sten, med Elliot som stark tvåa. Movitz blev blötast, som vanligt. Och jag var nog gladast, för jag fick till och med ligga och sola en stund på en brygga.

KOSTNAD:
Ett kastspö nybörjare kostar från 400 kr.

BETYG:
Gunnar: 3. ”Väldigt vilsamt”.
Hillevi: 3. ”Fiske är meditation. En bra sak att lära barnen. Nu väntar jag bara på att de fixar lite middagsmat också.”
Elliot: 5 nej, 4. ”Jag fick ju aldrig något napp!”
Movitz: 3999. Jag tycker det är roligt. Men jag hittade ingen fisk, bara en planka.
Lykke: 3. ”Om vi doppar något där så får vi en fisk som vi kan ha till fiskdammen på mitt kalas!”

En del av utmaningen i Experimentet är också att lära sig regler, känna sig trygg i olika miljöer och att förstå hur spelet eller sporten går till. Som i till exempel kubb:

Movitz ville absolut köpa ett kubbspel för sina egna pengar och stoppade tålmodigt i enkrona för enkrona från sin spargris ner i myntinkastet på Ica Maxi. Kön bakom honom växte och växte, men det gjorde ingenting, för sedan var han stolt ägare till sitt eget kubbspel och cyklade lyckligt med spelkartongen på pakethållaren, mot parken för att inleda familjespelet.

”Pappa, du blev mycket bättre när mamma gick!”

Första utmaningen var att tålmodigt och pedagogiskt få killarna att förstå reglerna. Framför allt Elliot är noga med regler, om han inte vet hur man gör eller förstår vad det andra gör, kan det låsa sig fullständigt.
Vi började därför med några övningsrundor med förenklade regler.
Först skulle vi bara försöka få ner motståndarens träblock och när man hade fått ner alla så gällde det att få ner kungen.
Jag vann med en gång och höll på att jubla ”JA!” innan Elliot spände ögonen i mig och väste: ”Kom ihåg att det bara är övning, mamma, det gills inte!”
Nähä. Men jag jublade lite inombords i alla fall.
Gunnar var märkligt usel, vilket roade mig ännu mer. Ungarna, däremot, var riktigt bra.
Efter två övningsrundor lade vi in en växel till, och körde med de riktiga reglerna, om att kasta över den nedslagna träklossarna på motståndarens sida och sedan försöka få ned dem också.
Även detta gick förvånansvärt smidigt. Lykke tröttnade dock efter ett par rundor och ville hellre gunga, så jag följde med henne till den lilla lekplatsen.
Tydligen var detta en lättnad för Gunnar, som plötsligt vann flera gånger i rad.
”Pappa, du blev mycket bättre när mamma gick!”, sa Elliot glatt.
Och yes, där fick vi in en lektion i idrottspsykologi också.

Sex spelomgångar hann de med innan det var dags för matpaus. Sedan vill Elliot cykla runt lite och Movitz ville bygga höga torn med sina klossar. Och när Lykke och jag kom tillbaka, kom jag på att kubbpinnarna ju var utmärkta stafettpinnar, så då körde vi lite stafetter också. Och så klättrade de i träd och sprang lite till och cyklade och jagade varandra och lekte kurragömme. Sammanlagt var vi ute i nästan tre timmar och satt inte still i många minuter. En riktigt härlig dag i solen.

BETYG:
Gunnar: 3. ”Jag tyckte det var roligt. Det funkar ju för alla åldrar.”
Hillevi: 3. ”Helt okej som sysselsättning en solig dag. Speciellt om man får smyga in lite stafettspringningar också.”
Elliot: 5. ”Mysigt att spela med hela familjen och fika lite efteråt.”
Movitz 3000. ”Det var så bra!”
Lykke: 10. ”Bra. Fast jag gillar bättre att gunga ända upp i himlen.”

Jag bad Gunnar skriva ner ett litet blogginlägg om varför han tycker det är en bra idé med det här tremånadersexperimentet. Och killen kan ju skriva! Speciellt rörd blev jag över hans ord: ”Att leva med Hillevi är mitt livs äventyr”. Kärlek.

”Någon gång i tonåren så tränade jag basket flera gånger i veckan och det var matcher varje helg. Stolt satt man och bläddrade i Borås Tidning och letade efter matchresultatet.

Det var aldrig speciellt viktigt för mig att sätta poäng men jag kommer ihåg att det var förbaskat kul att springa in där på planen. Det gröna golvet som svedde sönder knäna när man föll i en närkamp. Pulsen när det var match och de stora röda digitalsiffrorna som ändrade på sig hela tiden. Sen var det oftast motståndarlagets siffror som ändrade sig men det spelade inte så stor roll. Fort ut med bollen och ett nytt snabbt uppspel igen.
Jag vet inte riktigt varför jag slutade. När någon frågar brukar jag berätta om en kille i mitt lag som på en träning bet sig fast i min rygg för att jag inte passade bollen till honom. Jag vet inte om jag tappade lusten där och då eller om jag nu bara efteråt skyller på honom för egentligen så gillade jag träningen förbaskat mycket.

Att leva med Hillevi är mitt livs äventyr

Efter det har jag aldrig ägnat mig åt idrott eller någon träning. Om jag har varit sen till bussen och den åker ifrån mig har jag hellre köpt en glass och väntat till nästa i stället för att springa.
Men att leva tillsammans med Hillevi är mitt livs äventyr och att börja prata om lagkamrater som biter en i ryggen biter inte på henne. Istället tänkte jag som den gången när vi träffades för första gången, ”Nu ska jag inte vara rädd, jag kastar mig ut och gör det som känns bäst”.
Så när jag i förra veckan började på ett nytt jobb bestämde jag mig för att cykla dit och hem varje dag. Inga jätteresor men det är ändå en timme varje dag på en sadel istället för i en bilkö. Jag som annars tar bilen överallt. Och det ger viktresultat redan nu – minus 4 kilo.
Jag tror att alla vi i det här experimentet kommer att:
* Må bättre
* Orka lite extra
* Se och upptäcka nya platser.
* Ha väldigt roligt tillsammans på vägen.
För det är verkligen sant att barnen gör vad vi gör – inte vad vi säger till dem att göra. Får de se att pappa kan göra annat än att köpa nya appar till ipaden så tror jag att de tillsammans med hela familjen kan upptäcka att det finns annat utanför alla våra trådlösa nätverk som är så mycket mycket viktigare.
Jag tror att det här kan ge dem liv och verktyg till att leva livet.”

Ibland går det inte riktigt som man har tänkt sig. Som när Gunnar skulle överraska oss med söndagsmiddag. Lasagne med renskav. Tio minuter innan utlovad middag kom han ut och såg bekymrad ut.
”Det gick åt helsicke.”
”Vadå?”
”Jag glömde koka lasagneplattorna, jag trodde det bara var att lägga på och sätta in i ugnen. Nu är plattorna stenhårda.”
Stackars Gunnar. Men man lär sig av alla misstag. Vi lärde oss ganska snabbt att det gick alldeles utmärkt att köra röran som den var – och äta vanlig fullkornspasta till. Supergott! (Men det tog lite längre tid än de 20 minuter som Cathrine Schück utlovar i receptet).

Snabblasagne med skinka, renskav och svamp

Detta är verkligen mat som alla gillar, och fort går det också! Renskav och svamp är ju inte att uppfinna hjulet precis, men här är vitsen att få maten på bordet på under 20 minuter. Detta åstadkommer man med hjälp av färska lasagneplattor och så kallad pastagrädde eller ostsås.

4 portioner
2 paket fryst renskav á 250 g
200 g rökt skinka i tunna skivor
1 gul lök
200 g svamp
1 dl matlagningsgrädde
1 paket lasagneplattor av fullkornstyp
3-6 dl färdig pastagrädde eller ostsås
1 dl riven ost
smör
salt och peppar

Tina och strimla renskavet. Strimla skinka, skiva svampen och hacka löken. Börja med att fräsa lök och svamp i en liten klick smör, tillsätt sedan renskav och skinka. Häll på grädde och låt det hela puttra i ett par minuter. Smaka av med salt och peppar.
Sätt ugnen på 200 grader. Smörj flera små eller en stor ugnsfast form. Lägg ett lager pasta i botten, varva sedan renskavsröra med pastagrädde. Avsluta med ett lager pasta, pastagrädde och ost. Gratinera i cirka 15 minuter, eller tills pastan är är mjuk och osten fått fin färg.

BETYG:
Gunnar: 5. Roligt att handla maten, lätt att göra med barnen, gott att äta, trots fadäsen.
Hillevi: 5. Jättegott! Speciellt med renskavsröran. Jag var glad och mätt resten av dagen.
Elliot: 5. Jag gillade allting. Lasagnen var god.
Movitz: 3999! (Men han vägrade äta renskavsröran, så betyget gäller pastan och ketchup.)
Lykke: 3. Jättegott. Jag vill ha mera, med såna pinnar som är grönt. (Persilja.)

Jag vet inte hur det kom sig att vi pratade om det i går kväll. Kanske läste jag en statusuppdatering på facebook om Kungsholmen runt och mindes att vänta nu, är det inte Knatteloppet samtidigt?
”Vill ni springa ett springlopp i morgon?”
”Får man medalj?”
De hade länge beundrat min medaljpark, så det var en helt naturlig fråga.
”Jag tror det.”
”Jaaaaa, jaaa, jaaa!”
Vilket gensvar. Det hade jag inte riktigt räknat med. Jag frågade även förra året och fick bara bestämda huvudskakningar till svar. Men nu var loppet i Rålisparken, bara ett stenkast från där vi bodde. Och Elliot hittade snabbt resultatlistan från förra året och såg att hans kompis Tintin hade sprungit.
Han ringde henne direkt. Jajamensan, hon skulle springa i år också. Det här började likna en mindre folkfest. Men frågan var: Fanns det platser kvar?
Efteranmälan hade stängt, m-ö-j-l-i-g-t-v-i-s kunde det finnas platser kvar innan start, från klockan 08.30 på morgonen.
Jag har nog aldrig sett två så nervösa ungar som skulle somna på fredagskvällen.
”Mamma, mamma, tror du det finns platser kvar?! Tror du jag får springa?”
Så jag fick glatt ställa klockan på 07.00, hojja iväg till Rålambshovsparken redan klockan 08.00 och hänga på låset. Jag berättade om mina springloppssugna killar och de skrattade:
”Det fixar vi!”
Jag var nästan lite rörd när jag cyklade hemåt igen med deras första nummerlappar ever. Det var svindlande stort.

10.30 gick startskottet. Och Tintin var där som veteran och visade vägen. Fyra lopp hade hon sprungit. Jag hade hela kvällen och hela morgonen sagt att det var helt okej om de inte orkade springa hela vägen. Man kunde gå lite och springa igen när man orkade. Bara så de inte behövde känna någon stress eller press.
”Springer du med oss, mamma?”
”Jajjemän!”
Och som de sprang! Hela vägen. Movitz fick lite ont i benen, först, men fortsatte ändå.
”Nu har det gått över!”, sa han glatt.
På upploppet fick jag nästan hålla i mig för att inte göra kullerbyttor av stolthet.
I stället applåderade jag mina små hjältar och torkade en tår ur ögonvrån när de fick sina första medaljer.
Vilka killar jag har!
”Det här är en jättebra dag”, sa Elliot nöjt och tittade på sin medalj.

BETYG:

Gunnar: Fem. ”Solklart fem. För glädjen och att se hur de växer av en sådan här sak.”
Hillevi: Fem. ”Jag är grymt imponerad över att de orkade springa hela vägen och till och med springa om andra ungar. Rörd och stolt. Jättestolt.”
Elliot: Fem, fem, fem och ännu mer fem! ”Det var roligt att springa, man fick medalj och sånt.”
Movitz: Tretusen! ”För det var roligt hela dagen!”
Lykke: Tre. ”Jag hejade. Heja, heja, heja, tjohoo! Jag vill också springa nästa gång!” (Hon hade fått nu också, men ville inte i morse.)

Eftersom jag har en liten hungerpojke som inte blir mätt på vanliga halvfabrikat, så är en viktig del av Experimentet att få ordning på maten också. Jag tror att alla i vår familj kommer att må bra av att få in mer protein i maträtterna. Därför har vi bestämt att prova minst två nya recept varje vecka, och fantastiska Cathrine Schück har gett mig tillstånd att publicera valfria recept hur hennes LCHF-böcker. Till att börja med väljer vi ur de här två: GI till vardags och Ferry Food. Första receptet är köttbullar med morotssås.

TOMAT- OCH MOROTSSÅS MED SMÅ HEMGJORDA KÖTTBULLAR
Rulla dina egna köttbullar av vanlig köttfärs. Det behövs faktiskt inget mer. De steker klart medan du river morot och kokar en supergod, billig och enkel pastasås.
Rivna morötter och krossade tomater blir tillsammans en toppensås. Sötman från morötterna ger de krossade tomaterna den smakhjälp de behöver. Vitlös och olivolja är egentligen det enda du behöver tillsätta, men har du en bit ost att riva över så blir det naturligtvis extra gott. Toppa som vanligt med nymalen svartpeppar. Servera med fullkornsskruvar, riven ost och en persiljekvist.

4 portioner
200 g köttfärs
salt och peppar
smör/olja till stekning
3-4 stora morötter
1-2 vitlöksklyftor
1 msk olja, gärna olivolja
2 burkar krossade tomater
salt och peppar
persilja, riven ost och eventuellt basilika till servering
fullkornspasta

Forma färsen till små fina köttbullar. Krydda dem med salt och peppar direkt i pannan. Bryn och stek i 5-6 minuter, skaka pannan så de rullar runt och blir jämnt brynta runt om.
Grovriv morötterna. Fräs dem i olivolja tillsammans med den pressade eller hackade vitlöken. Häll på de krossade tomaterna och låt det hela koka ihop på svag värme i 15-20 minuter. Smaka av med salt, peppar och kanske en gnutta socker om tomaterna är sura.
Toppa med persilja och eventuellt riven ost. Servera med riven ost, fullkornspasta och gärna lite basilika om det finns till hands.

FAMILJENS BETYG:
Gunnar: 3,5. Skönt att tomatsmaken var så mild, det gjorde det väldigt gott.
Hillevi: 4. Superenkelt att laga, inte visste jag att man kunde rulla köttfärsen som den var! Och gott med sås. Vi tog keso till, vilket gav extra piff. Både Movitz och Lykke vill hjälpa till att laga mat. Kul!
Elliot: 4. Men jag gillade inte såsen!
Movitz: 3000. Äntligen fick jag använda min matberedare igen! Och persiljan var jättegod!
Lykke: 45! (Vi har lite problem med att få Lykke och Movitz att inse att skalan är 1 till 5, men what the heck.) Jättegott!

Långsamt försökte jag vänja mina barn vid att våga smutsa ner sig. Framför allt Elliot som var så ordningsam. Som gärna hade fluga, slips och kostym om han bara fick och som kunde bli alldeles utom sig om han fick lera på kläderna.
Men de gillade att cykla.
”Mamma får vi cykla in i skogen?”, undrade Movitz, alltid pigg på nya äventyr.
Jag visste ju hur det såg ut. Ganska snart blev vägen en autostrada med geggamojja, rakt in i skogen.
”Javisst, självklart!”, sa jag och lät killarna cykla först.
De försökte till en början cykla vid sidan om leran, men ganska snart insåg de att det var lönlöst. Då cyklade de rakt igenom lerpölarna. Sexåringen först, och nioåringen förtjust efter.
”Tjohoo!”, ropade Movitz med lerstänk ända upp i hårfästet.
”Tjo…hrm…hoo”, sa Elliot lite mer tveksamt. Men cyklade och fick lera upp till vaderna i alla fall.
De försvann bakom en krök.
”Hjälp!” ropade Movitz.

Mamma, titta hoppkryp! Hoppkryp! Så heter de.

Gunnar och jag nickade mot varandra. Det var bara en tidsfråga.
”Hur gick det?”, ropade Elliot, på behörigt säkerhetsavstånd.
Vi rundade kröken och fick se Movitz göra någon slags bröstsim genom en gyttjepöl. Med cykeln över sig.
”Jag tror jag fick vatten i stövlarna!”, sa han glatt.
”Det tror jag med”, sa jag.
Därmed var gyttjebarriären bruten. Elliot valde också allt djärvare cykelvägar och fick lersprut ända upp på glasögonen.
Lykke gick bredvid mig och höll handen. Hon stannade vid en lerpöl och blickade ner.
”Mamma, titta hoppkryp! Hoppkryp! Så heter de.”
Det var ingen idé att säga emot. Själv skulle jag däremot ha kallat dem skräddare. Om någon hade frågat mig.
Vid lervägens slut fanns en äng. Med stora stenar, buskar, komockor och björkar. Det här var en fin viloplats. Vi valde ut varsin sten och satte oss och tittade ner över sjön. På tre sidor runt omkring oss fanns skogen.
”Ska vi leka kurragömma?”
”Jaaa!”
Först räknade jag till hundra och började leta bakom stenbumlingar och träd. Jag hittade Elliot först. Det var inte populärt.
”Jag är så dååålig på allting!”, sa han.
”Nejdå!”, sa jag och gav honom mina bästa gömställetips: Tänk döda vinklar, tänk sitt nära ett träd, om alla springer åt ett håll, ska du springa åt motsatta hållet, ligg platt på marken bakom en buske, spring längre bort än de andra – då hittar de dig aldrig.
Han begrundade detta noggrant och tittade sig omkring med nya ögon.
När jag hade hittat de andra körde vi igen. Då var det Elliot som var bäst! Han kröp på marken, satt rakt i leran bakom ett träd och närmast kramade en stor, mossig sten. Han var stolt som en tupp, och väldigt smutsig.
Movitz var lika glad han, och Lykke också. Hon gömde sig med Gunnar, fick räkna och leta – och hitta! – och kände sig stor.
På vägen hem cyklade Elliot och Movitz ner i varsin lerpöl och skrattade lyckligt. Sen fångade vi grodyngel. En väldigt lyckad dag, med andra ord.
”Det här var ett bra äventyr!”, sa Elliot och putsade sina glasögon.

KOSTNAD: Gratis.

BETYG:
Gunnar: 4! ”Det är roligt när man är bra på något. Som att gömma sig i skogen.”
Hillevi: 4. Ett toppenäventyr som är alldeles gratis, passar hela familjen. Och det är mycket roligare i skogen, än att försöka gömma sig på en lekplats, vilket är så tråkigt så det snarare är en nära-döden-upplevelse.
Elliot: 4. Jag visste inte att jag var så bra på att hitta gömställen.
Movitz: Miljoners! ”Eller vad heter den högsta siffran i hela världen? Men mamma, vet du vad det svåraste är? Att hitta på namn till alla grodyngel vi hittade.”
Lykke: 3. ”Jag blev lite trött.”

Movitz: I morgon ska vi ha musik i skolan.
Jag: Vad roligt, undrar vad ni ska göra då?
Movitz: Tja, jag får väl en maracas i ögat.