Alla vi som brukar lyssna till Spanarna i P1 vet att Kyndelsmäss har med ljus att göra, samma ord som engelskans ”candle”. Men det känns ändå lite oklart och svårt att förklara när åttaåringen frågar. Så varsågoda, Kyndelsmäss enligt Wikipedia:

Kyndelsmässodagen, kyndelsmässa, Jungfru Marie kyrkogångsdag, Herrens frambärande i Templet, är en dag i almanackan, och i kyrkoåret en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet.
Händelsen, som härrör från judisk tradition, skulle ha ägt rum på den 40:e dagen efter barnets födelse. Fyrtio dagar efter den 25 december, som är dagen på kyrkoåret då minnet av Jesu födelse firas, blir den 2 februari som också bär namnet kyndelsmässodagen i den svenska almanackan.
Sedan 1772 firas kyndelsmässodagen i Sverige på söndagen närmast före eller efter 2 februari. Kyndelsmässodagen avslutar jultiden på kyrkoåret och kallas därför ibland för lilla julafton.

Elliot hittar en farfar

Elliot ska bli uppfinnare när han blir stor. Han har redan byggt en massa fiffiga saker som till exempel tjuvfällor, snigelduschar och en linbana för geggiga gafflar och knivar. Snigelduschen är nog ändå bäst. Den uppfann
Elliot på landet i somras när lillebror ville ta med sig
sniglar in i huset, men mamma sa att de var för smutsiga. Men det var i somras och nu är det höst. Löven har singlat ner och Elliot går omkring och sparkar småsten framför sig. Och tänker på farfar. Elliots farfar är försvunnen. Han försvann när Elliots pappa var liten, för ganska exakt 33 år sedan. I sexårsgruppen finns det flera barn som har en farfar. En del är tjocka och andra är smala. Några är skrynkliga och några har glasögon. Eller skägg eller mustasch eller pipa eller motorcykel. Elliot undrar hur hans farfar ser ut. Och han kan få en sådan farfarslängtan så att det värker i magen.

Berättelsen om Elliot är klurig och glad på samma gång som sorglig och precis så rakt på som livet kan vara. Mia Nilssons fina fyrfärgsillustrationer fångar Elliots nyfikna värld på pricken. Språket är enkelt och tydligt och anpassat till nivån efter lättläst, för dem som precis har börjat läsa själva.

Läsålder: 6-9
Boken finns att förhandsbeställa på Adlibris. Klicka här.

Det är den fantastiska Mia Nilsson som har gjort de underbara illustrationerna.

I veckans Allas skriver jag om alla barn och vuxna som sitter klistrade framför datorn i timmar. Alla bortvända från varandra.
Susan Maushart har skrivit en intressant bok, ”Nedkopplad”, om när hon kopplade ner hela familjen i ett halvår. Med tonårsbarn, dessutom!
Hon trodde inte det skulle gå, men det gjorde det. Och plötsligt hände det spännande saker. Som att familjen började se varandra i ögonen – och umgås! Hela krönikan kommer här, som en extra bonus till mina bloggläsare:

Stäng av datorn och ät middag tillsammans!

Varannan treåring använder internet, och 15-24-åringar sitter 2,5 timmar framför datorn varje dag, enligt en färsk undersökning. ”Tycker inte du också att det här ständiga surfandet på nätet håller på att spåra ur?” undrar Christina från Piteå.
Jag har ju en treåring själv – så jag ser hur hon leker med ipaden, ungefär som vi lekte med griffeltavlor eller penna och papper när vi var små. För henne är det inget konstigt.
Jag tror vi måste vänja oss vid att datorer och telefoner är lika naturliga som böcker och tidningar var när vi var unga. Visste ni förresten att man trodde att böcker också skulle leda till folkets fördärv när de kom?
På 1400-talet trodde skriftställaren Hieronimo Squarciafico att tryckpressen var djävulen själv. ”Överflödet av böcker gör människorna mindre flitiga”, rasade han. En tysk författare förutspådde att den stora läsningsrevolutionen i början på 1800-talet skulle bryta ut en epidemi av ”förkylning, huvudvärk, skumögdhet, utslag, gikt och ledinflammation.”

Allt enligt Susan Maushart som har skrivit den intressanta boken ”Nedkopplad”. Den handlar om hur hon en dag inser att både hon själv och de tre tonårsbarnen inte gör annat än sitter framför datorn. Så hon tvingar familjen att genomgå ett experiment. Hon kopplar ner allt internet och ställer undan alla tv-apparater i sex månader. Sedan ser hon vad som händer.
Det första som händer är att de börjar äta middag tillsammans. I lugn och ro – och de får tid att se varandra i ögonen. De äter därmed bättre och nyttigare mat.
Sedan hittar sonen sin gamla saxofon. Han har alltid älskat musik, men mest använt den kraften och begåvningen till att ladda ner musik från nätet. Nu blir han plötsligt helt briljant på sin saxofon.
Det tredje som händer är att de börjar läsa en himla massa böcker – och tänka själva!

Varför? För att nätet stjäl så mycket tid.
Det är inte det, att det inte är användbart och bra på många sätt, men vi gör så otroligt mycket onödigt på nätet. Om man arbetar vid datorn hela dagarna, som många av oss gör, så bombarderas man med e-post. Meddelanden från alla håll. Och det blir inte bättre utan dem, att inte veta om man har fått några nya mail är ännu mer irriterande.
Telefonsamtal är något helt annat, skriver Susan Maushart.
”Ingen ringer mitt på dagen för att berätta ett skämt, inte minst ett dåligt skämt. Ingen ringer för att meddela sina hemsnickrade filosofiska funderingar, eller för att beskriva en ovanligt söt kattunge, hundvalp eller bebis. Kollegor ringer inte för att återge ord för ord vad de har samtalat med andra kollegor om. Och ingen, absolut ingen, ringer upp och säger ”japp” för att sedan lägga på igen.”

Så låt gärna treåringen leka med datorn. Men var sak har sin tid. Lär henne också att leka och busa och vara tillsammans med andra människor. Och ha tråkigt ibland.
Ty långtråkighet är en av de stora drivande krafterna i världshistorien, skrev filosofen, logikern, matematikern, historikern, aktivisten och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Han klarade sig rätt bra utan google, facebook och twitter.

Jaha. Och när man kommer hem har åttaåringen lärt sig lösa sudoku – med kinesiska tecken! Dagens ungdom, alltså.
Själv kan jag inte ens begripa hur man löser sudoku på svenska.

Åttaåringen hade läst ut sin gamla bok och skulle ta med en ny i morse. Att läsa innan morgonsamlingen.
Han tog… Bibeln.
Sedan funderade han en stund.
”Men är det en kapitelbok, mamma?”
”Oh ja, älskling, det är det. Verkligen.”

Nu har SVT Play lagt ut kvällens sändning av Go’ kväll där jag bland annat kör Plankan med Pekka Heino. Det är ljudproblem två minuter i början men det kommer igång sen.

Klicka här för att titta.

I kväll kl 18.15 kan ni se mig prata om Extremt kul i Go’ kväll i SVT. Här är lite bilder som Nils Lidström på SVT har tagit.

Anna Laestadius Larsson, (som har blivit en av mina vänner, tack vare att jag fick henne att medverka i boken ”Extremt kul!”, himla bra sätt att hitta nya kompisar, att skriva böcker) har skrivit veckans kanske mest tänkvärda krönika i Svenska Dagbladet. Den handlar om livet. Och om hur lätt det är att ta allting för givet – ända tills man är på väg att mista det.
Jag har också varit där. På den platsen i hjärtat. Då när jag kände den där knölen i bröstet, som gjorde mig så förskräckligt rädd. Nu var den bara en fettknöl – bara ordet gör mig glad, fettknöl! – och jag fick livet tillbaka. Och jag tänker ofta på det när jag hör folk gnälla om småsaker: Vi måste vara rädda om livet. Livet!

Vattenpölar, lövhögar och lera. Ser de något av detta vill de hoppa i. Jag undrar vem de brås på…
Lilltjejen hade för övrigt haft miniröris på förskolan i går. Hon intog en skeptisk attityd. Sedan utbrast hon:
”Min mamma tränar i LERA!”

Åh, vad jag älskar de där bildäcken! Och vilket bra reportage det blev inne i tidningen också.
Det kan du läsa om du klickar här!

Dagens krönika i Metro handlar om lyckan att springa ikapp sin dröm:
”Just nu går jag igenom en period av tacksamhet. Och lycka. Över att mitt liv blev som det blev – och att jag blev den jag är i dag. Men det har verkligen inte varit någon självklarhet. Precis som många andra har jag gått igenom en stor del av livet och aldrig riktigt känt att jag blev den jag önskade att jag var. 

Men något hände när jag började med militärträningen. Och kanske var det inte en slump att det var just den träningsformen jag fastnade för, trots allt. För min drömbild av en kvinna när jag var ung, var faktiskt den där snygga, starka, militärklädda sjuksköterskan som sprang i introt av tv-serien ”Mash”.”

Så börjar krönikan. Läs hela kolumnen här, dela gärna och kommentera.

Och – speciellt för er bloggläsare – får jag presentera Mash-kvinnan: Kathy Denna Fradella!

I veckans nummer av Allas skriver jag om hur livsviktiga skolbiblioteken är. För alla barn – men framför allt för de utsatta barnen. För att citera Jessika Gedin i P1:s program Spanarna (och nya programledaren för Babel, hurra!), så är det ”fruktansvärt dumt, kortsiktigt, sorgligt, brottsligt, ondsint och idiotiskt så man blir alldeles förtvivlad”, att lägga ner skolbiblioteken.
Och med detta sagt måste jag lugna ner mig med en kopp kaffe – och en god bok.

DN Söndag i dag: Drog eller sekt, Hillevi Wahl bryr sig inte om vad det kallas, hon hyllar sitt eget ­träningsberoende och brinner för att lyfta stockar, springa in i bildäck och skrika i skogen. Med sin nya bok ­”Extremt kul” och en föredragsturné ska hon nu frälsa fler soffpotatisar med militärisk träning.

Här är dagens Metrokrönika. Om konsten att behålla ögonkontakten.

”Såhär efter jul och nyår när skilsmässostatistiken rasar i höjden undrar jag ibland varför jag fortfarande är gift. Hur kommer det sig att vi lyckas hålla ihop när alla andra skiljer sig? Jag kan häpna över att de där paren som är så vackra, begåvade, briljanta, charmiga och till synes lyckade plötsligt deklarerar att nu ska de sälja villan och ha varannanveckasbarn. För att de inte älskar varandra längre, kärleken tog slut. Och jag kan titta på den vackra kvinnan och tänka ”jamen, hur kan man INTE vara förälskad i henne längre”. ”

Läs gärna hela här, dela på facebook och kommentera!

Jag älskar mina ungar som har tillgång till två världar. High tech och low tech. Vad ska man kalla sådana ungar, har ni något bra namn?

Sitter och småkucklar för mig själv åt alla roligheter i Berglins ”En färskvaruupplevelse”. Paret Berglin har alltid bästa årssammanfattningen. Mellandagshumor.

Tidningen Allas, där jag till vardags är krönikör, har gjort en miniintervju med mig och lottar ut fem ex av ”Extremt kul!”
Klicka här för att läsa intervjun och delta i tävlingen! Jag tror de flesta av er kan svara rätt på frågan…
Men senast 4 januari måste svaren in, så skynda, skynda!

Jag skrev en gästkrönika i SFS-journalen, för Socionomer inom familjehemsvården:

Sätt en socialsekreterare
på varje skola!

Tålamod är inte min bästa gren. Om man säger så. Kanske hänger det ihop med att jag är ett maskrosbarn och vet hur evighetslång en enda dag kan vara när pappa eller mamma dricker, hur ända in i märgen den där ensamheten kan värka och svida och hur mycket kraft det går åt för att klara ännu en kris, fast man kanske inga krafter har kvar.
Kanske är det för att jag vet att det i dag finns 400 000 barn som lever med föräldrar som super. Lägg därtill att 20-40 procent av befolkningen – även föräldrar – uppger att de lider av psykisk ohälsa. Och så plussar vi på med att en tre ungdomar mellan 15-25 tar livet av sig varje vecka och tio gånger så många försöker.
Då är det lätt att känna, herregud, vad väntar vi på?!
Redan 2007 tillsattes en barnskyddsutredning med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen. 2009 lämnades ett slutbetänkande där det föreslås drygt 40 förändringar av nuvarande bestämmelser.
Några exempel:
* Barn ska få utökade möjligheter att kunna tala med och få hjälp av socialtjänsten, oberoende av vårdnadshavarens samtycke.

* Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsäger sig detta, om det finns befogad oro för att barnet far illa.
* Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekreterare, som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet.

Självklarheter, kan man tycka. Men utredningen hade i juni 2011 inte lett till något förslag från regeringen. Återigen: Vad väntar vi på?
Kanske visar detta på att det fortfarande är för långt mellan socialtjänsten och den vanliga människan. Man är livrädd för ”familjepolisen”, för alla har sin skit. Men jag vet att det finns en uppriktig vilja att hjälpa barnen, om man bara hittar dem. Därför anser jag att man ska ha en socialsekreterare på varje skola.
I skolan har man närkontakt med alla barn. Då blir socialsekreteraren inte längre någon ”familjepolis”, utan Gunilla, en rätt trevlig människa som man kan slinka in hos och få lite goda råd av. Lärare, kuratorer och skolsköterskor kan slå sina kloka huvuden ihop och hitta bra lösningar för varje barn – kanske långt innan det har gått så långt att man måste omhänderta ett barn.
För i min barndom, så var fosterhem det yttersta straffet. Tyvärr funkar det fortfarande fruktansvärt dåligt med kontroller av fosterhemmen och uppföljningar av barnens behov. Många omhändertagna barn faller mellan stolarna och lämnas åt sitt öde. Igen och igen och igen.

Skrotnisse har slagit till igen. Movitz hittar de mest märkliga saker – och tar hem.