Det här skulle jag ha gått på i dag…
…om inte Gunnar var på något tvådygnshackerhappening och jag var ensam med tre sjövilda barn och två hantverkare.
”Yourlife är det största och roligaste satsning jag har gjort”, säger fantastiska Carina Nunstedt.
Men vad är väl en bal på slottet?

I går fick jag den i min hand. Den kom i ett vadderat vitt litet kuvert. Boken. Lillasystern till Kärleksbarnet, eller kanske storasystern, beroende på hur man vill läsa den.
Nu är hon här, Hungerflickan. Som jag har längtat och våndats. Jag har burit henne så nära mitt hjärta så länge. Hon är så fin, så fin. Med en alldeles egen själ.
Må hon bli väl mottagen här i världen. Må hon behandlas med respekt.
Jag älskar henne redan. Såklart. Hon är en del av mig, hur skulle jag kunna annat.
Och om jag bara får en sekund över så ska jag sätta mig någonstans och gråta en skvätt. För att jag är så himla stolt över oss, den där Hungerflickan och jag.

Alldeles nyss var min underbara husfotograf Juliana här och plåtade för en tidning. Snabb och strålande, som vanligt.
Nu har jag bytt kläder till något mer befläckat, tagit mig en rejäl balja te med mjölk och tar tag i telefonlistan. Den är lång som ett ösregn. Jag börjar med min fina gamla klasskompis Sally.

Har ni sett vilken snygg iphone jag har, förresten. En liten spontanpresent från Gunnar. Spontanpresenter är kärlek.

Man ska ta alla chanser att fira. Så i dag firar vi Världsnjurdagen. Inte för att jag vet hur en världsnjure ser ut, men det verkar stort.
Eftersom vi upptäckte att Movitz hade fel på njuren redan i vecka 39 i graviditeten – något jag har skrivit om i ”Hjälp jag ska bli tvåbarnsmamma” – så vet jag hur mycket ett litet inre bönformat organ kan betyda.
Jag minns fortfarande den iskalla kyla som knöt om våra hjärtan när barnmorskor och läkare kallades in för att titta på ultraljudsmonitorn. Alldeles tysta och allvarliga. Full med cystor, sa de. Och jag tänkte cancer. Och världen rämnade en aning.

Men det var det inte. Och han är bra nu, säger läkarna, våran finaste Movitz, han ska bara gå på kontroller tills han är 18 år. För säkerhets skull.
Men en sak har jag lärt mig – och det har jag väl gemensamt med Daniel Westling med familj – och det är att man ska vara innerligt tacksam för de fina njurar man har.
Så klappa lite extra på era njurar i dag. Fira gärna med något gott.

”Sopstationen!”
Så brukade min gamla pappa svara i telefonen när han var på örat.
Han tyckte det var lika roligt varje gång. Och jag också. Tror jag.
Men bakom husknuten är det så lagom roligt.
Alltså, dessa sopstationer som ska rädda miljön. Det. Funkar. Inte.
Ledsen över att behöva krossa några illusioner.
Det blir bara så här, en enda stor sopstation över hela stan.
Och man blir lika grinig varje gång. Som en vandrande sur insändare utan adress.
För alla skyller på alla. Och många tjänar en förfärlig massa pengar på det här eländet. Kan ingen skrota projektet en gång för alla?
Sign. Vän av Ordning.

I går var jag på föräldramöte på Lykkes småbarnsavdelning och jag blir lika lycklig varje gång. Pedagogerna vi har, Elma, Sylvia, Berit, Josabeth och Micke måste vara världens bästa. Och då överdriver jag inte. De är verkligen helt outstanding.
Herregud, vad jag älskar dem!
De möter barnen varje dag med sådan kärlek och glädje att man nästan blir överväldigad.
”Heeej Lykke!”, säger de och öppnar famnen. På precis samma sätt som de har gjort med Elliot och Movitz.
Barnen känner att de verkligen är välkomna, att det betyder något att just de har kommit dit just i dag. Aldrig någonsin har de mötts av en bortvänd rygg eller personal som hellre samtalar med varandra än välkomnar barn. Aldrig någonsin har barnen sagt att de inte vill gå dit. Tvärtom, varje dag har de bubblat om nya upplevelser.
Och resten av dagen möts barnen av samma kärlek, samma respekt, samma nyfikenhet.
De trollar med knäna, våra fina pedagoger. Trots att de varje år får höra att det inte finns några pengar till någonting, vare sig material eller löneökningar, så har de en oerhört ambitiös pedagogik.
De lär barnen om sina sinnen, om sina egna förmågor, de lär barnen visa varandra kärlek och respekt och att det är okej att vara annorlunda. Det finns alltid en famn att krypa in i, alltid ett knä att få tanka kärlek i. Alltid en nyfiken fråga, hur tänkte du nu?
De lär barnen gamla svenska folksagor och bosniska sånger, de lär dem prata, sjunga, mäta och räkna. De lär de små barnen att älska sina egna kroppar och använda dem, de har rörelselek och sätter upp små teatershower som skulle platsa på vilken teater som helst.
Och allt dokumenteras med kamera och bildspel och teckningar. För barnens skull, som tycker om att se sig själva utvecklas, och för vår skull – för att vi ska se hur mycket våra barn kan.
De gör eget material, de bygger och fixar, trixar och trollar på sin egen tid.
Och inte minst, de ser varje barn.
Varenda unge.
Sådär så man bara vill adoptera dem som extramammor. Och kanske gör det också. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat dem om råd om våra barn, som för länge sedan flyttats till stora-barns-avdelningen eller skolan.
De har varit en sådan trygghet i våra liv, för Gunnar och mig, som inte riktigt hade något att gå på som föräldrar i början. Vi var så trevande, så oroliga. Hur skulle man vara? Hur skulle man göra? Tänk om man gjorde fel.
De har alltid funnits där, med samma kärlek och respekt och stöttning mot oss som för våra barn. Under de fyra år som vi har haft barn där har jag aldrig sett dem ”ha en dålig dag”, fast de rimligen måste ha haft det.
Och jag kan bli så frustrerad över att dessa superproffs som briljerar så i sitt yrke, som arbetar långt över sitt uppdrag, att de aldrig får någon löneökning. Att det alltid är ”annat som ska prioriteras”, att det ”aldrig finns utrymme”.
I alla föräldraenkäter som görs får de högsta betyg av alla föräldrar. År efter år. Det måste betyda något.
Det är så respektlöst mot dessa yrkesproffs att inte ge dem en belöning för genomtänkt och briljant arbete. Det måste finnas utrymme för människor som gör ett helt enastående jobb, varje dag, att få en löneökning. Även inom den kommunala barnomsorgen.

I går var det internationella kvinnodagen, om någon råkade missa denna högtid. Och alla tävlade i vem som kunde skriva finast och bäst om kvinnor och kvinnoroller. Som vanligt. DN tog i så de nästan ramlade i backen, genom att bara ha kvinnor på ettan.
Jösses, tjejer, där har vi kommit långt.
Not.

Och det ska sägas att jag knappt orkar läsa längre, för det är samma fina ord år efter år och ingenting händer. Yada-yada-yada-kvinnor-yada-yada-yada-livspusslet-yada-yada-yada-tredje världen och solidaritet.

Kanske är jag blasé eller för gammal, jag vet inte.
Men en röst tog tag i mig, med sitt långa, långa inlägg. Så här avslutar hon en berättelse som borde bli en bok – när blir den det, Mymlan?

”Jag tror att nyckeln finns någonstans i min bakgrund, på grund av hur mitt liv har sett ut här i insnöade Norrland långt från storstadshetsen och lattemammorna och popsnörena och att jag har lärt mig genom praktisk erfarenhet och inte akademiska studier, som min retorik och min relation till jämställdhet inte är lika självklar som den är för så många andra kvinnliga journalister i min ålder.
För att jag inte kan tala det akademiska språket. För att dom inte förstår mitt språk.

Och ändå tror jag att vi vill ungefär samma saker, att vi strävar mot ungefär samma mål och vill ge våra barn ungefär samma sorts jämställda samhälle.
Det är bara jag som hamnat lite i ofas.
Eller. Inte bara jag. Det måste finnas fler som jag. Någon som känner igen sig?”

Det handlar om hennes mamma som såpade leksakerna i badkaret och pappan som drog ner brallorna på henne och gav henne stryk och varför hon blev som hon blev, kanske, och varför hon inte alltid känner igen sig i de andra pk-mediebrudarna, men att man kan sträva mot samma mål ändå, för att allt annat verkar idiotiskt.

Läs hela inlägget, för guds skull. Och se till att prenumerera på Mymlans blogg. Jag fattar inte hur Aftonbladet tänkte när hon inte finns med bland deras toppbloggar längre? Är hjärna helt ute inom socialdemokratin?

Ulrica skrev en kommentar med en fråga, apropå Movitz fina Bolibompanamnsdag:

”Åh, vad glad jag blir! Vår son heter faktiskt också Movitz och det var när jag upptäckte att det fanns andra föräldrar (läs Hillevi och Gunnar) som gett sitt barn ett ”konstigt” namn som jag fick upp ögonen för din fantasktiska blogg.
Har i två år fått förklara min sons namn, både vad gäller uttal och stavning samt även förklara VARFÖR i hela friden vi valt ett ”hittepånamn”. Varför måste det vara så? Dessa människor kan ibland få mig att ångra valet av namn – även om det är det finaste namnet jag vet.
Någonstans långt där inne undrar jag över hur det ska bli för Movitz – det är ju lätt att skaka av sig dessa välmenta men ack så jobbiga kommentarer när man inte själv bär namnet…
Är detta något ni någonsin funderat över?
hälsningar Ulrica.”

Svar: Nej, tvärtom. Alla tycker bara att det är ett så vackert namn. Det får vi höra ofta. ”Vilket fint namn!” Sedan brukar vi berätta för intresserade, att redan gamle Bellman skrev om konstapel Movitz. För att inte tala om Cornelis Vreeswijk som döpte en hel skiva till Movitz! Movitz!
Och på dagis sjunger de ”I like to Movitz, Movitz!”, en låt som fick en revival i en barnfilm nyligen. Så vår kille är glad i sitt namn. I morse sa han:
”Mamma, jag har längtat så mycket efter en Bolibompanamnsdag!”
We love Bolibompa.

Råkade läsa ett utmärkt reportage i DN om ”journalistikens rottweiler” eller ”Demon Barber” som hon också kallades: Lynn Barber.
(Tyvärr tycks inte DN ha lagt ut söndagsreportagen på nätet, så det får bli en liten snutt DN och en snutt Youtube.)

Debattören Carlos Rojas drar igång kampanjen ”Klart jag ska vara hemma” som ska peppa pappor att stanna hemma med sina barn mer.
Ja, heja Carlos Rojas! Och visst är det självklart. Vi behöver många fler killar och män som visar att det går alldeles utmärkt att vara närvarande när barnen är små.
Ju fler, desto lättare.
Så busenkelt är det.

Movitz sitter och funderar i bilen:
”Tänk om monstren kommer och tar våran bil när vi sover.”
”Men monster har ju inte bilnycklar.”
”Men spöken då. Spöken kan smyga in genom fönstret och köra iväg.”
”Jaha, vart ska spöket köra någonstans tror du?”
”Spöket ska köra till sina spökkompisar. De bor i tunnlar. Tunnlar som är mörka.”
”Vad skulle de göra i de mörka tunnlarna?”
”De skulle bara leka där med varandra och komma hem till sig. Spökena kanske skulle leka med sina leksaker.”
”Vad har spöken för leksaker?”
”Spökleksaker, förstår du väl! Spöktågbana och spökdockor med spökklistermärken. Sedan åt de spökmat… mamma, vad äter spöken för något? Kanske de äter möss. Och dricker spökvatten. Sedan kör de hem till oss igen på våran gata och lämnar tillbaka bilen och säger förlåt. Det gör inget.”
”Vilka snälla spöken.”
”Ja, men jag måste skrämma dem. Spökena måste bli rädda för mitt lejon och komma ut igen vid bildörren och springa iväg. Hem till sig! Sen var sagan slut, snipp snapp slut!”

Jocke Jardenberg i Helsingborg behöver har garageförsäljning på hela kontoret (Mindpark) 8 mars. Snygga grejer – och allt är ett litet experiment för att se om det räcker att annonsera virtuellt.
Skynda fynda.
Det bjuds på kaffe också.
Först till kvarn!

Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, är en av de klokaste kvinnor jag vet. Hon har en så vacker hjärna.

Det ska sägas med en gång, att Nettan är min vän. Vi lärde faktiskt känna varandra via facebook och jag är så tacksam över att hon skrev till mig. För Nettan är en sådan där kvinna som ger alla människor vip-behandling.
Nu är det så himla fiffigt att hon har en klädbutik i Norrtälje, b.young. Och eftersom hon vet hur jag hatar att gå i affärer och aldrig har tid, så kom hon hem till mig i går med en påse kläder.
”Ta något i storlek large”, sa jag.
”Gärna lite färgglatt som man kan gömma magen i och kanske sådana där stretchjeans”.
Och kolla vilka fina kläder hon hade plockat ihop. Jag fick en sådan vårkick så jag köpte allithop och lite till.
Skitbilliga dessutom, mellan 199 och 399 kr per styck.
Jag älskar hemtjänst! Och jag älskar Nettan. Puss på dig, vännen!
(Och visst har jag dessutom världens finaste ungar?))

Först läste jag en intervju i en lokaltidning med Niklas Strömstedt där han beskrev sin nya kärlek Jenny Östergren som ”ett secondhandfynd”. För att ”hon som jag var bättre begagnad”.
Tyckte det var så himla fint.
Och nu när jag läser Merete Mazzarellas bok ”Resa med rabatt” och fascineras över ett ord hon använder:

”‘Vi är en återvinningsfamilj’, förklarar hon. Jag tar genast tacksamt uttrycket till mig. Först är jag helt enkelt road av hur tidsenligt, hur politiskt korrekt det låter. Sen slår det mig att det låter långt mer autentiskt än plastfamilj. Och framför allt är det inte långt mer realistiskt än nyfamilj? För alla vi som kommit samman i nya konstellationer efter år och erfarenheter – ibland svåra erfarenheter – är märkta, ärrade, mer eller mindre tillbuckalde. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man inte inbillar sig att man kan bli som ny utan man känns vid märkena, ärren, bucklorna. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man är tacksam för vad man har och vad man fått och är beredd att lägga ner både tid och möda på att pussla ihop det till något som verkligen fungerar.”

Det kom ett mail:

”Hej Hillevi!

Jag har läst ett par av dina böcker, krönikor och bloggen och du skriver så bra tycker jag. Nu läste jag på alltombarn.se om föräldrarna som lämnade sin 5-månaders bebis hemma för att åka till Italien och vara med i tv-serien ”Drömmen om Italien” (i 10 veckor?) och blev så förstummad och förfärad över hur man kan göra någon sådant som förälder! Och hur cyniska tv-produktionsbolag kan vara som låter det ske (eller uppmuntrar det rentutav, vad vet jag?). Då kände jag att jag önskar att du skulle skriva något om detta i din blogg eller i en krönika. Vad tycker du?
Kram Linda”

Svar: Hej Linda. Ja, jag tror att vi är många som satte i halsen när vi såg trailern för dokusåpan. Förmodligen var det meningen – jag tror precis som du att det är det cyniska tv-bolaget som vill anspela på våra förälderliga beskyddarinstinkter.
Jag tycker att jag ser det i allt fler program och det ger mig lite ont i magen.
Kanske ska vi ta ett steg tillbaka och försöka se det i detta perspektivet, att det handlar om människor som tv-bolagen vill ska provocera, om ”kreativ klippning”, som det heter på fackspråk. Och kanske inte döma ut dessa föräldrar innan vi vet bakgrunden. Om ens då.
När man läser artikeln så tycker jag att det låter som att flickan mår ganska bra. Eller hur?
Men jag är extremt blödig när det gäller sådant här, jag tror inte att jag kommer att klara av att titta. Jag ska nog titta på något annat, mycket bättre program.

Jag vet inte om det bara är jag. Men varje dag som jag står och lagar mat så dyker hemkunskapen upp som gubben i lådan.
Och då pratar jag eftervärme.
När maten är nästan klar, så gör jag precis som vi fick lära oss i Dammfriskolans kök nere i källarkulverterna: jag stänger av spisen och låter det puttra klart på den värmen som är kvar i plattorna.
Man ska hushålla med energin, hette det, då på 80-talet. Då när skyddsrummen fanns kvar och man var rädd för kärnkraft och alla barn ritade atombombsmoln på teckningstimmen.

Skyddsrummen är borta, alla lappar i trapphuset och i telefonkatalogen om vad man skulle göra om kriget kommer eller om larmet går är borta. Säkerligen är även hemkunskapstanterna borta vid det här laget.
Men eftervärmen lever kvar i mig.

Ett rätt fint ord. Eftervärme. Värmen som stannar kvar efteråt. Som efter ett snällt ord eller en varm kram.
Som i resereklamen, ”känslan sitter kvar länge”.

Apropå lyckofascismen som ibland kan råda inom föräldrabusinessen, så var det så befriande skönt att intervjua Erik Haag, rykande aktuell med Landet Brunsås. (Denna underbara infotainmentserie.)
”Alltså, om bara någon inte grinar så är det en bra middag för mig”, säger han.
Jag brukar tänka på det när vi försöker få ordning på tre barn runt matbordet och Lykke blir vansinnig för att hon inte får lägga ner köttbullarna i saften.
Då tar jag ett djupt andetag och tänker på Erik Haags mantra: ”Allt är okej”.
Nästan så är det. Om det inte är kriminellt eller direkt livsfarligt så är det faktiskt okej. Huvudsaken är att ingen grinar vid matbordet.

Hela den sköna intervjun – bland annat med storyn om varför de hade en död katt i frysen – går att läsa i nya numret av Allas Veckotidning. Hade jag inte skrivit intervjun själv hade jag sprungit och köpt tidningen. En rejäl dos familje-feel-good för bara 23 kronor.

Amanda Widell är – om nu någon har missat det – ganska nybliven mamma. Och hon förundras över sina humörsvängningar och känslor. Precis som de flesta av oss gjorde när vi fick första barnet.
Men nu, liksom då, är det hysch-hysch som gäller. Men varför då? Amanda skriver så fint om det i sin blogg:

”När man berättar om något hemskt man har varit med om eller känt så har helt plötsligt var och varannan varit med om samma sak. Först då får man vara med i hemliga klubben. Annars är det locket på. Varför är det så fult att vara ledsen? Är man misslyckad om man är olycklig?”