Först läste jag en intervju i en lokaltidning med Niklas Strömstedt där han beskrev sin nya kärlek Jenny Östergren som ”ett secondhandfynd”. För att ”hon som jag var bättre begagnad”.
Tyckte det var så himla fint.
Och nu när jag läser Merete Mazzarellas bok ”Resa med rabatt” och fascineras över ett ord hon använder:
”‘Vi är en återvinningsfamilj’, förklarar hon. Jag tar genast tacksamt uttrycket till mig. Först är jag helt enkelt road av hur tidsenligt, hur politiskt korrekt det låter. Sen slår det mig att det låter långt mer autentiskt än plastfamilj. Och framför allt är det inte långt mer realistiskt än nyfamilj? För alla vi som kommit samman i nya konstellationer efter år och erfarenheter – ibland svåra erfarenheter – är märkta, ärrade, mer eller mindre tillbuckalde. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man inte inbillar sig att man kan bli som ny utan man känns vid märkena, ärren, bucklorna. I en återvinningsfamilj föreställer jag mig att man är tacksam för vad man har och vad man fått och är beredd att lägga ner både tid och möda på att pussla ihop det till något som verkligen fungerar.”
Jag håller just på att läsa en intressant bok, ”Resa med rabatt” Merete Mazzarella (kommer den 10 mars). Egentligen handlar den mest om den stora omställningen med att bli pensionär.
Men en utgång i början fångade mina funderingar:
”En medelålders man kan fortsätta att uppfatta sig själv som idrottare – tills hans dotter påpekar att han inte löptränat på tjugo år. Den som i åratal varit fattig kan fortsätta att vara extremt sparsam också när han fått det betydligt bättre ställt.”
Visst är det sant? Jag definierar mig fortfarande som före detta tävlingssimmare, trots att jag inte har tävlat sedan jag var barn. Och har man en gång varit fattig så tror jag aldrig det går ur. På gott och ont. Mest på gott, tror jag, för det är en jäkla ordning på pengarna i det här huset. Och jag kan fortfarande öppna kylskåpet och bli alldeles lycklig när jag ser att det faktiskt är fullt med mat. Riktig mat. Nyttig mat.
Hittade den här lilla pärlan på Stockhome. Gav den till Gunnar i födelsedagspresent. Han hade ju tvättstugan i torsdags. Men som vanligt när jag hittar intressanta böcker till Gunnar så kastar jag mig själv över dem först.
Så även denna.
Man tror ju att det är en enkel grej. Hur svårt kan det vara, liksom, det där med att ta ett pass i tvättstugan? Just det, jättesvårt.
Minnesgoda läsare minns min krönika om Tvättstugans tio budord.
(Som för övrigt nedtecknades första gången i Stockholm News långt innan Babben kom med sina. )
Men det finns en hel historia bakom det svenska tvättandet. Oerhört intressant vardagshistoria. Om bondesamhället som inte tvättade kläder alls, bara två-tre gånger om året. Om folkhemmet och den sociala uppfostran som vi ägnar oss åt än i dag.
Medelst lappar och tjuvnyp.
”Tvättstugan – en svensk historia”, alltså, av Kristina Lund.
Läs, läs, läs.
När Anna Lindh mördades 2003 gick jag runt med en barnvagn i Stockholm och skrev i minnesböcker och grät. Som skör, nybliven mamma var det obegripligt att hon, denna supermamma, skulle ryckas bort så plötsligt. Jag undrade mycket över hennes barn, om någon tog hand om dem ordentligt. Om någon kramade dem, fanns där. Om de ens förstod vad som hade hänt.
Det får jag förmodligen aldrig veta.
Nu har det gått sex år och minnena bleknar en aning. Mina barn har blivit tre, hennes barn har blivit större. Livet går vidare, trots allt.
Men vad var det som hände egentligen? Vem var Anna? Hon var älskad av så många, men visste vi egentligen vem hon var?
Kvinnan som var med Anna Lindh den där förfärliga morddagen, även kallad ”väninnan” i media, heter Eva Franchell. Hennes bok ”Väninnan – rapport från Rosenbad” är en fängslande och gripande historia om Anna Lindh, mordet och livet i maktens korridorer.
Även om man aldrig har varit intresserad av det politiska spelet förut, så blir man det nu. Och man får en helt ny – och rätt avslöjande – bild av Mona, Göran, Per och resten av gänget.
Först läste jag bara å yrkets vägnar, herregud, det är ju valår. Men sedan blev jag fast, som människa. Eva Franchells ord fastnar i hjärtat och stannar kvar där.
Jag slukade boken på två dagar. Det kommer ni också att göra. Läs den.
Det här kanske är årets viktigaste bok. ”Hjärnkoll på vikten” av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Jag har sträckläst den – och pratar nu inte om annat här hemma.
Allt som jag skrivit i ”Hungerflickan” får här sin medicinska och kemiska förklaring. Helt fantastiskt.
Inte undra på att den låg på försäljningstoppen de första dagarna.
Jag har just läst Marie Ledins (och Petter Karlssons) fina bok ”Min pappa hette Stikkan”. Egentligen var det en julklapp till Gunnar, men jag snodde den först. Han sa att den var så himla bra, redan på de trettio första sidorna.
Men det här är inte bara en bok. Det är drygt tvåhundra sidor musik- och nutidshistoria och en berättelse om en säregen man med ett stort hjärta.
Läs den gärna. På Anderson Pocket finns ett provkapitel.
Det kan inte hjälpas, jag gillar verkligen Olle Carlsson. Numera kyrkoherde i Katarina församling.
Visst, kan kan verka lite disträ och förvirrad. Och det är skitjobbigt att läsa vissa delar av hans bok ”Mitt himla liv”, som till stora delar handlar om hans alkoholmissbruk.
Berättelserna om hur han sviker sina små barn är stundtals nästan outhärdliga.
Men det gick bra till slut, för Olle och hans barn, och det finns en livsvisdom hos honom som är helt enastående.
Han vet att han inte är perfekt. Långt ifrån. Men han säger att det är okej, och visar oss andra att vi inte heller måste vara det.
Det räcker med att vi bryr oss om, hjälps åt och tar varandra i anspråk.
Att vi faktiskt vågar behöva varandra.
Det är en bra start.
Förutom att det är årets snyggaste omslag, så är det nog årets bästa bok: ”Kjell” av Kjell Eriksson. Känd från tv, som det brukar heta.
En varm, humoristisk och smärtsam berättelse om hur det är att vara tjock i ett radhusområde på 80-talet. Om hur det är att hetsdricka o’boy och äta massor av skogaholmslimpmackor när det är det enda sällskap man har.
Gud, vad jag känner igen mig! Nästan så det gör ont.
För att inte tala om berättelsen om Skräcködlan, pappas nya…
Läs, läs, läs. Och rama in boken sedan. Så himla snygg!
En av Bodil Jönssons teser i ”Tio år senare” är att alla har blivit barnsligare. Inte minst ungdomar, vilket kan vara intressant med tanke på debatten efter min förra krönika:
”Jag är inte imponerad av effekterna av de förändringar som skett i skolan, nära förknippade med förändringarna i samtidskulturen. Eftersom man helt enkelt inte har ”tid” (!) med det viktigaste av allt, nämligen att få fatt på sammanhangen, har effekten blivit en dagis-mentalitet som sträcker sig långt upp i skolåldern. På universiteten möter vi nu inte sällan studenter som är ungefär som gymnasister var förr. De saknar vana vid att själva kunna tänka i mer än två led. Och i ställt för att botanisera i den egna kunskapsreaktorn vänder de sig till Google eller liknande för att få svar. På detaljnivå är det givetvis inget fel med det, men för att bygga upp det egna kunnandet räcker det inte så långt. Kunskapen handlar minst lika mycket om sambanden mellan olika kunskaper som om de enskilda kunskaperna i sig.
Min bild av dagens 17-åring är alltså att han är mindre vuxen och mogen att hantera livet än vad en 17-åring var för tio år sedan.”
Vad säger ni? Har hon rätt?
För länge sedan var jag tillsammans med en kille som hade haft Bodil Jönsson som lärare. Han var fortfarande helt kär i henne. Blev liksom alldeles mjuk i knäna varenda gång han nämnde hennes namn.
Jag fattade inte riktigt, då, vad han yrade om.
Men nu vet jag lite bättre.
Hennes bok ”Tio tankar om tid” gjorde någon slags världsrevolution. Bara ordet ställtid är värt ett mindre nobelpris.
Hennes senaste, ”Tio år senare”, är också ett mästerverk. Så mycket klokt samlat på 150 sidor.
En del är så tänkvärt att man stundtals bara kan läsa några sidor och sedan måste ta en paus för att tänka igenom det man just läst i ett par dagar.
Men nu har jag läst hela – och gjort många hundöron (jo, jag jobbar så, jag tycker böcker är till för att slitas).
Om ni bara ska köpa en bok i år, eller ge bort en, så köp den här. Den kommer att ge upphov till många intressanta diskussioner om utvecklingen de senaste tio åren, om nuet och om framtiden. Framtiden, som redan är här. Åtminstone uppträder vi som om den vore här. Vi står liksom för nära horisonten just nu, för vårt eget bästa.
Prenässansen kallar hon det.
Bodil Jönsson har nämligen koll. På både människor och teknik.
