(Jag har tänkt göra en bank med Accent-krönikor också.
Så här nedan följer några gamla krönikor i tidningen. Publicerade 2007, 2008 och 2009:)
(Krönika i Accent publicerad 2007)
Det var Roberta som lärde mig att knarka. Hon var en charmig och älskad dagisfröken – och min 19-åriga ”syster” i utbytesfamiljen i San Francisco.
Hur det nu var möjligt. Det här var i mitten av 80-talet och jag visste redan då om missbrukens alla baksidor. Jag häpnade över att mina klasskamrater rökte hasch på rasterna som om det vore vanliga cigaretter. Jag, som var uppväxt med skräckberättelser om män som låg och födde apelsiner efter en haschpsykos, kom dit och ville rädda alla. Men Roberta bara skrattade och sa att herregud det är väl inte farligare än alkohol. Hennes langare var hennes tio år äldre handledare på förskolan – för övrigt gift med en läkare.
Jag fick följa med på deras parmiddagar och experimentella fester. Mina argument mot droger föll platt till marken mot deras ”läkarvetenskapliga fakta”. Jag provade till slut att röka några gånger. Bara för att se hur det var.
Sedan blev jag kär i Kevin. Han bodde i ett kackerlacksruckel och jobbade på ett sunkigt lunchhak. Men vad gör det när man är ung? Vi förlovade oss och hade storslagna planer. Han skulle öppna en egen restaurang, jag skulle skriva, vi skulle resa jorden runt och skaffa många vackra barn.
Men han rökte lite för mycket. Och han skrämde mig med sina svarta ögon när han festade till med kokain. Två veckor före bröllopet vaknade jag upp och insåg att jag måste sticka därifrån.
Jag kastade mig på ett plan hem till Sverige. Och rasade igenom. Då skyllde jag på andra omständigheter. Men såhär efteråt kan jag inte låta bli att undra om det var en form av abstinensångest. För inte sjutton hade jag bara rökt ett par gånger. Det var bara min verklighetsuppfattning. Jag hade knarkat minst tre gånger i veckan.
Det berättade Roberta när jag kom tillbaka åtta år senare. Hon hade själv slutat när hon inte kunde få barn. Nu var hon bara träningsnarkoman.
Jag sökte upp Kevin också. För att få veta om jag hade valt rätt. Tänk om han var lycklig och framgångsrik nu, med en egen restaurang, snygg fru och stor familj.
Men nej, han bodde kvar i samma kackerlackskvart och jobbade samma skitskift på restaurangen, med samma slavdrivare till chef. Han var en trettioårig man med en artonårings hjärna. Det var sorgligt att se – och jag kunde inte fort nog komma därifrån. Men självinsikten är bland det första som flyr en missbrukare. När jag skulle gå plockade han fram ringen igen:
”So, are you ready to marry me now?”
Varför börjar någon över huvud taget att knarka? En klok vän försökte förklara:
”Droger tar man för att det är den bästa lösningen man kan hitta på sina problem. Inte för att man ger upp eller för att det är ”kul”. Man är så sorgligt illa rustad att man inte kan komma på något bättre.”
Hon gjorde ett självmordsförsök som 12-åring.
”Hade jag inte börjat med droger och självmedicinerat, hade jag antagligen tagit livet av mig ordentligt. Sedan är det ju trist att det tog sexton år innan jag fick någon hjälp som jag kunde ta emot och förstå. Men jag är glad att den kom, och så pass tidigt i livet ändå.”
Hon är 44 år i dag och en fantastisk mamma och förebild för sina tre barn Men hon kämpar fortfarande med sviterna efter sitt missbruk.
Min räddning var förmodligen att drogerna inte fanns överallt när jag kom tillbaka till Sverige. I dag är knarket lika tillgängligt som alkoholen. Runt 800000 svenskar uppger att de provat narkotika, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Missbruket bland ungdomar ökar kraftigt. Läkare, börsmäklare och studenter tar tunga droger. Många i mediavärlden och runt Stureplan röker hasch för att slippa sin existensiella ångest. Mycket tack vare ”förebilder” som Fredrik jag-har-prövat-alla-droger Virtanen, Filip&Fredrik eller drogromantiska tv-serier som Entourage eller Weeds.
Men knark är inte kul. Knark är lika meningslöst nu som 1985.
(Krönika, publicerad i Accent 2007)
”Jag hatade jularna. Och jag har hatat dem hela livet. De var bara ett långt, helvetiskt lidande. Egentligen hade jag velat gå och lägga mig och sova första dagen på jullovet och inte vakna upp förrän skolan började igen.”
Så skrev jag i en krönika i Metro, apropå IOGT:s kampanj Vit jul. För så är det att växa upp i en missbrukarfamilj. Jullovet är bara ett enda långt intensivt drickande för de vuxna. De köper hem en massa öl, vin och sprit som ska räcka hela julhelgen – men allt går åt på ett par dagar och sedan är det en daglig jakt på mer fylla. Som barn längtar man bara efter att jullovet ska ta slut så föräldrarna måste skärpa sig och gå till jobbet igen.
Den där krönikan väckte ett himla rabalder. Kanske för att jag hoppade på alla som dricker under jul, inte bara alkisar. För vem tycker egentligen att de dricker för mycket? Alla tycker tydligen att de kan ”hantera spriten”.
Men faktum är att inget barn tycker om att se sin förälder bli berusad. Vare sig dessa har alkoholproblem eller inte. Det är bara jobbigt och pinsamt. Och ju äldre jag blir och ju fler barn jag ser som far illa, desto svårare har jag för att förstå varför så många vuxna måste hetsdricka under storhelgerna.
”Varför måste ni dricka över huvud taget? Så jäkla roligt är det inte. Man blir bara slö i huvudet och får ångest efteråt”, skrev jag i min krönika.
Även Aftonbladet hörde av sig och gjorde ett stort reportage om min familjs vita jul. Psykologiprofessor Anders Brobergs varnade också: Även måttligt berusade föräldrar blir mindre lyhörda för barnen. Ett par julöl eller en snaps räcker för att små barn ska känna oro.
Men tidningens läsare reste sig upp som en man i protest: Rör inte vår julsnaps! Det är som om julsnapsen är svenska folkets största snuttefilt.
Många läsare har hört av sig och tackat också, för att någon vågar ifrågasätta den där förbaskade ölen, glöggen och snapsen, som alla tidningar vanligtvis skriver hör julen till. Och alla säger samma sak: Jag tyckte att det var obehagligt när mina föräldrar satt vid julbordet och snapsade. De luktade konstigt, de blev överdrivet sentimentala, det kändes så otryggt – och ändå var de inte alkoholister.
Många föräldrar inbillar sig att barnen tycker att det är roligt när de festar. För att det kanske ser så ut. Men barn är som kameleonter, de anpassar sig till alla situationer. Och de är så otroligt lojala mot sina föräldrar. Många barn, liksom jag, har stått och sjungit snapsvisor vid bordet för att få lite uppmärksamhet och applåder. Eller dragit fylleskämt. Det betyder verkligen inte att vi hade roligt. Tvärtom, det är så ofantligt sorgligt att vi kände att vi måste göra det.
När jag skriver det här har 8000 människor skrivit på Vit jul-kontraktet. Det är fantastiskt, IOGT hade hoppats på tvåtusen.
Jag vet hur mycket det betyder att bara en enda vuxen håller sig nykter på en fest. Som barn har man totalkoll. ”Åh, vad skönt, henne kan jag gå till om det skulle hända något.”
Jag skulle önska att man kunde ha en liknande kampanj inför varje storhelg. År efter år når svenska folkets alkoholvanor en topp kring de stora helgerna. Julen är bara början på helvetet för barnen. Inom polis och sjukvård vet man att nyårshelgen är värst, med många misshandelsfall och alkoholförgiftningar. Sedan kommer valborgsmässoafton. På tredje plats följer midsommar. Då tiodubblas alkoholkonsumtionen!
Alla barn har rätt till en vit jul. Och alla barn har rätt till nyktra föräldrar – året om. Borde inte det vara en självklarhet – ett osynligt kontrakt man skrev på när man fick barn?
(Krönika publicerad i Accent 2008)
När jag var liten och fick följa med pappa till jobbet fanns det starköl i dricka-automaten och många hade en kvarting i skrivbordslådan. Redan klockan nio på morgonen stod det en back med öl på centraldesken. Allt eftersom tryckpressarnas käftar obarmhärtigt började rulla så flög kapsylerna allt fortare av flaskorna.
Pappa jobbade på Expressen och söp väl inte mer än någon annan på den tiden. Sextiotalet och sjuttiotalet var en rörig tid. Pappa berättade att en fotograf brukade slockna på golvet i något rum och då letade pappa rätt på honom och satte honom i en taxi ner till Centralen så han kunde ta tåget hem till sin mamma i Norrland och torka litet och tanka barndom.
En annan kille fick vredesutbrott varje fredag och kastade ut sin skrivmaskin genom glasrutan ut mot redaktionen. Och någon fixade lite hasch eftersom tidningen hade en serie om knark. En redaktör provrökte och sprang sedan omkring med ett saligt leende och hävdade till alla som han mötte att han inte kände ett dugg av haschet.
Jag trodde att vi hade kommit bort från den där naiva, romantiserade bilden av alkohol och droger som någon slags olja i det kreativa maskineriet. På redaktionerna har det rensats ut ölbackar, haschpipor och alkoholister. De nya cheferna hade sett för mycket och förstod att det inte var ett seriöst sätt att arbeta på. Man kan inte supa på jobbet. Och super man på sin fritid så fixar man till slut varken jobb eller familj.
Men nu är vi där igen. Kända journalister och programledare hyllar alkoholen. Somliga – som humorduon Filip&Fredrik är dyngraka på en presskonferens för att ”kolla hur det är att vara full på jobbet”. Andra kallar bag-in-boxen för vuxenvälling i sina bloggar och tycker det är skitkul. När en kvinnlig tv-stjärna bloggade om att hon hade kalas för sin femåring och drack myyycket vin dristade jag mig till att ifrågasätta det. Varför dricker man mycket vin på ett kalas för en femåring? Hon sade upp bekantskapen på en gång. Man ifrågasätter inte ostraffat sina kollegors alkoholvanor.
Men varför förskönar så många i dagens medier alkoholen? Det verkar som om de själva har en alkoholindränkt snuttefilt som de vägrar släppa. Det skrämmande är att det är dessa människor som ska spegla världen för oss i tidningar och radio och tv. De blir någon slags mall för vad som är normalt och okej.
Jag tänker på det när jag läser Benny Haags rungade uppgörelse med alkoholen i den nya boken ”Makt, mod och motstånd”.
”Jag funderar på att skriva en monolog om alkohol, men jag vet inte. Mänskligheten vill väl hellre ha vinprovning med livsnjutarkonsulten Steffo Thörnquist. Har alltid retat mig på fyrans självgoda fredagsmorgnar, till och med när jag drack: Frithiofsson sitter rödnäst och blossig och delar ut solar till utmär-r-r-kta viner som vi bara må-å-åste köpa innan de tar slut på systemet. Och Steffo ser så rosenkindad och lycklig ut när han ska få sörpla i sig ett fyndvin från Sydafrika. Skulle vara intressant att få höra reaktionerna om de provade chips eller cigaretter. Dietister skulle Rasa. Lungcancerläkare skulle Rasa. Men snacka kröken, det går bra.”
Visst är det ett stort hyckleri när tidningarna först har en stor kampanj mot alkohol och rubriker om att hundratusentals barn växer upp med föräldrar som dricker för mycket – bara för att några sidor senare ha stora tester med bästa bag-in-boxen till kräftorna eller grillfesten.
Och alla journalister vet att bakom nästan varje tragedi vi läser om, så står det några tomflaskor.
”En åklagare berättade för mig att han inte haft ett enda fall av barn- och kvinnomisshandel eller våldtäkt, under sina 25 år i yrket, där alkohol inte hade varit inblandad. Inte ett enda fall!”, skriver Benny Haag.
Men det skriver man inte om. Varför det? Kommer det för nära?
Jag är rätt säker på att domen mot dagens drogromantiska journalistik kommer att bli hård. En dag kommer vi alla att få alla okritiska vintips nerkörda i halsen – och frågan: Hur fan tänkte ni där?
Och pappa kan jag inte längre fråga. Han söp sönder sin kropp och dog alldeles för ung.
(Krönika i Accent, 2009)
Barnmisshandeln ökar lavinartat i Sverige – och ingen tycks riktigt veta varför.
Enligt Brottsförebyggande rådet är ökningen 134 procent, jämfört med för tio år sedan. Den största ökningen gäller misshandel av barn upp till sex år.
Och den senaste årsrapporten från Bris bekräftar den här bilden. Förra året tog de emot 1 857 samtal från misshandlade barn. Och barnen säger oftast att det är någon av föräldrarna som är den skyldige. De större barnen berättar om hur de får höra att de är oälskade och värdelösa och därför blir slagna. Som om det var deras eget fel.
”När det är tuffa tider ökar våldet i hemmen”, säger barnläkaren Gabriel Otterman vid Astrid Lindgrens sjukhus. Enligt honom forskas det över hela världen i ämnet, inte minst USA. Men ingen har ännu något svar på vad ökningen beror på.
I en enkätundersökning som Brottsförebyggande Rådet har gjort så tycker mer än 20 procent av föräldrarna att det är okej att ruska om, hugga tag i eller knuffa till sina barn i dag. Då handlar det om barn som är under ett år – och det är en femfaldig ökning.
Det är skrämmande siffror. Nästan så man inte orkar ta till sig dem. Så små barn. Så utsatta. Varför? Varför gör vi så mot de allra minsta?
”En av anledningarna som vi tror är betydelsefull är vad vi i dag skulle kalla vardagslivets vanmakt. Föräldrar känner stora krav på sig, i arbetslivet och karriären, och de ska vara goda föräldrar samtidigt.”, säger Staffan Jansson som är barnläkare och professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet.
Mio – uppkallad efter Astrid Lindgrens oönskade, föräldralöse pojke – är en grupp vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som arbetar mot barnmisshandel, på uppdrag av socialdepartementet. En barnsjuksköterska som arbetar med projektet fick frågan i en radiointervju om vad han trodde att ökningen berodde på:
”Vi vet inte. Men jag funderar själv på om det kan ha att göra med att föräldrarna i dag blir allt äldre, och inte riktigt är beredda på hur kämpigt det kan vara att ha barn.”
Jag tyckte det där lät konstigt. För de föräldrar jag ser, som är runt 35 när de får sitt första barn, är tvärtom mycket sansade människor. Kanske till och med ännu lugnare och mer förberedda än de som får barn som alltför unga.
Jag fick inte ihop resonemanget och frågade min bvc-sköterska Karin, som jobbat med föräldrar och barn i många år. Inte heller hon hade något svar:
”Nej, vi pratar naturligtvis om det, inom sjukvårdspersonalen, och diskuterar vad det kan bero på. Men vi vet inte, kanske beror det på den ökade stressen för småbarnsfamiljer, svårigheten att få ihop livspusslet.”
Man kunde kanske tro att det här i första hand handlar om ”problemområden”, där fattigdomen är hög. Men den dramatiska ökningen av antalet anmälda fall är lika stor i höginkomsttagarnas Bromma. Under 2008 fick de in 610 anmälningar. Det kan jämföras med 487 fall året innan – och enheten har tvingats sätta in extra resurser för att hinna med att hantera alla anmälningar.
”Jag kan inte säga varför anmälningarna ökar. Vi håller på att analysera det. Vi har utvecklat ett samarbete med polis, skolor och andra parter”, säger Lisbeth Rieser som är chef för familjeomsorgen i Bromma.
En tanke slår mig. Vi dricker mer än någonsin i Sverige. Mellan 1994 och 2004 ökade alkoholkonsumtionen med 30 procent. Kan det vara så enkelt? Jag läser nyhetstelegrammen igen. Från Bris och Brå. Och ja, där står det, det som alla missar. Det som ingen vågar tala om:
”Alkohol är en vanlig faktor och helger med någon berusad förälder oroar många barn.”
Tänk om vi, som skådespelaren och författaren och den nyktre alkoholisten Benny Haag kämpar för, kunde halvera drickandet i Sverige. Då kanske barnmisshandeln också minskar med hälften. Bara det är väl värt att spola kröken för. Inte minst för oss småbarnsföräldrar.
