”Men vad är det här!?” sa Gunnar med tindrande ögon när vi svängde in framför Kvanvallens idrottsplats på Österlen för att jag skulle få springa mitt 47:e lopp, Sankt Olofsloppet.
För det var full rulle på folkfesten med knastrande, brusande högtalare och hundar med trattar för sina huvudet, dansande småbarn och dessutom knattelöpare som hade en hinderbana på upploppet med höbalar och ålning medelst hasning och en stor vattenkanon som de skulle springa igenom.
”En hinderbana!”
”Ska vi också ha hinderbana?” frågade jag en man som var iklädd nummerlapp intill mig.
”Jag vet inte! Jag står just och undrar samma sak”, sa han, halvt förskräckt, halvt barnsligt förväntansfullt.
Solen sken, barnen stod på händerna och gjorde frivolter och en kvinna ammade sitt pyttelilla barn under ett träd och det var högtryck vid nummerlappsutdelningen från scenen intill idrottsplatsen.
”Det är deltagarrekord! Så här många har det aldrig varit!”, sa arrangören glatt.
Mycket tack vare att jag var med i Radio Kristianstad och puffade för mina två Skånelopp, skulle det visa sig. Så kul! För de lokala klubbarna behöver verkligen anmälningsavgifterna för att kunna göra bra grejer för barn och ungdomar i trakten.
Gunnar såg fortfarande helt lycklig ut. Det här var helt i hans smak. Tokigt och folkligt.
”Ska du inte springa? Det här kan bli ditt första lopp! Det vore väl helt perfekt.” sa jag.
”Näeeeee…” sa han.
Men det fanns ett litet ja därinne, det märkte jag.
”Jo, kom igen nu. Jag vet att du vill. Du kan gå och springa om vartannat. 4,7 kilometer, det klarar du.”
”Näeeeee…” sa han.
”Du har ju springskorna på dig”, sa jag.
I övrigt bara skjorta och shorts, men vem bryr sig om sådant i Sankt Olof?
”Sluta nu”, sa han. Men försvann ändå mystiskt bort mot startlappsutdelningshållet.
Och visst. Medan jag gick på toan och snackade om banan med lite lokala förmågor, så hade det hänt: Gunnar stod och tog på sig nummerlappen när jag kom tillbaka.
”Ja, jag har ju springskorna på mig”, log han.
Han var nervös, men vem är inte det på sitt första lopp?
”Och i startfållan har vi också Hillevi Wahl som ska springa sitt fyrtiosjunde lopp”, sa speakern och alla klappade händerna.
Vart banan gick visste ingen riktigt fortfarande.
”Spreng forbi garaoget därborda, sedan te högor och sedan te vänstor upp mod kyrkan och sejn är de bara å föulja di gula snitslarna som di står Spaurbanken Syjd po!
Å vad jag älskar skånska! Just det där med Sparbanken Syd på snitslarna blev jag helt tårögd av.
Fem-fyra-tre-två-ett och vi var iväg! Ut från idrottsplatsens konstgräs och höger-vänster mot kyrkan, en gammal vacker stenkyrka från 1400-talet – för övrigt en populär vallfartskyrka för pilgrimer. Från början hade byn faktiskt det just i dag passande namnet Lunkende by (lunkande by). Så här står det på wikipedia om just det: ”… men eftersom kyrkan var Danmarks största Olofhelgedom glömdes till slut ortnamnet bort och hela byn fick kyrkans namn. Så kommer det sig att en by på Österlen bär den norske helgonkungen Olofs namn.”
Strax efter kyrkan kom vi in på en skön grusväg genom sädesfälten och första kilometerkontrollen gick genom en vacker kritvitas och röd portal in till en fullt fungerande bondgård. Och vem stod där om inte den gamle bonden med händerna i fickan som tittade på oss färgglada löpare med viss förvåning.
”Ja kämpa po nu!”, sa han smått lakoniskt.
Underbart! Gunnar blev glad igen, och kunde njuta av naturen. För herregud så vackert det var. De gyllene sädesfälten med sina överjordiskt eleganta skiftningar, röllekorna som vajar stolt i vinden, korna som betar, pilalléerna, hästarna som slänger med svansarna, dofterna, och humlorna som liksom promenerar på marken i Skåne, det gör de nog bara här.
Gunnar tyckte det började bli jobbigt. Han varvade löpning och gång och jag peppade. ”Lätt och stark, lätt och stark”. Han hade ingen klocka och när jag ropade ut vilken kilometer vi var på så blev han lite uppgiven. Han trodde vi hade kommit mycket längre. Det där snackade vi om efteråt, att en springklocka kan vara till stor hjälp för att känna att man har kontroll över sitt eget lopp. Att man vet att man ska kuta på fram till det-och-det-kilometermärket. Jag tycker man kan strunta i tider och jämföra sig med andra, men för den egna statistiken kan det vara roligt och framför allt ger det en skön känsla av kontroll.
Sista halvan av loppet gick på Byavägen genom Sankt Olof och nu fick vi massor av pepp!
”Det kändes som om alla 624 invånare var ute och hejade på oss”, sa Gunnar efteråt.
Det var skönt eftersom det var uppför mesta vägen in mot idrottsplatsen, där vi sprang in till folkets jubel och speakerns gratulationer till ett väl utfört fyrtiosjunde lopp. Jag trodde han skulle berätta om Gunnars första lopp också, i nästa mening. För så stort tyckte jag att det var.
Lykke kom och sprang med de sista meterna in i mål och Elliot stod och fotograferade. Stolta barn! Bästa känslan.
I skrivande stund är det dagen efter loppet, det har gått ett halv dygn sedan vi sprang i mål och jag frågar Gunnar hur det känns nu:
”Först tyckte jag att det var jobbigt, men det glömmer man ju rätt snart. Det jag minns nu är hur vackert det var! Jag önskar att fler lopp var så här, roliga och spontana med bara ett par hundra deltagare. Hoppas vi hittar fler sådana här vackra pärlor till lopp!”
Och hur var det nu med hinderbanan? undrar Vän av Ordning. Nej, det var bara till barnen. Lite synd. Men till nästa år kanske vi också får klättra och krypa och springa genom vattensprut?
