Även slarvpappor är älskade!

I morgon är det fars dag. Och man kan tycka mycket om pappor. Min egen skulle ha fyllt 80 för bara ett par dagar sedan. Om han hade fått leva, men det fick han såklart inte, för han var en riktig slarvpappa. Han slarvade med spriten, med relationer och sin kropp. Men vet ni, han fanns där, i vardagen. Och han lärde mig att skriva och att rita, han lärde mig allt han kunde om fåglar och Monty Python och om att alltid se ljuset, ljuset! Han fick mig att garva så jag trillade ner som en våt fläck på golvet och han lärde mig framför allt att även en slarvpappa är högt älskad.

IMG 5846

Den här krönikan skrev jag för fem år sedan i Metro. Men den är fortfarande lika aktuell. Och frågan är lika stor:

Hur kan en pappa överge sitt barn?

430 000 svenska barn växer upp utan en pappa. Pappor som plötsligt en dag reser sig upp och går. Som säger att de ska gå ut och köpa tidningen – och aldrig kommer tillbaka. Hemma vid köksbordet sitter den sjuårige sonen och väntar tills han somnar och trillar av stolen.
Jo, det är sant. Jag har mött hans mamma. Jag har mött så många andra bittra, uppgivna, ledsna, förtvivlade kvinnor som berättar samma historia. Om pappor som inte bryr sig om barnen. Som inte kommer och hämtar sina barn, som har längtat så, när det är hans helg. ”Det har kört ihop sig”, säger han. Om han ens ringer.
Det finns pappor som inte hör av sig ens på födelsedagar eller jul. Eller när deras barn tar studenten. Förmodligen för att de inte ens vet att de gör det.
Varför är det så? Hur är det ens möjligt?
Jag ser på mina barn, som är ett och tre år. Och jag ser på deras pappa. Hur han matar och vaggar, busar och kramar. Han är en verklig superpappa. Hur han nu har lyckats bli det. För hans egen pappa försvann när han var tre.
Hur kan man lämna ett barn som man har lärt känna i ett, två eller tre år? Om jag skulle tvingas lämna bort något av mina barn, Gud förbjude, då hade jag ju gått och tänkt på det barnet varenda minut. Undrat hur han har det, om han är glad eller ledsen, hur han ser ut, om han är lik mig – och om han tänker på mig ibland.
Alla dessa män, kan de bara stänga av det?
För en tid sedan var det en temakväll om frånvarande pappor i SVT. Jag tittade i fem timmar utan att få ett svar. Genusforskaren Lars Jalmert kom närmast. Han sa att det var annorlunda förr, när mammorna var hemma med barnen. Då var det de som var nära barnen, de som matade och vaggade, kittlade och kramade. Papporna var sällan närvarande, inte ens när de var hemma.
”Då blir det också lättare att gå därifrån – när man egentligen aldrig har varit där.”

Maria Bäck, kvinnan bakom sajten Lost Daughters United, var med i studion. Hon vittnade om alla döttrar som skriver om hur de längtar efter sin pappa. Jag har läst deras berättelser. Svidande smärtsamt om flickor som skäms över att vara bortvalda. Oftast handlar berättelserna om att pappan går vidare till en ny familj och glömmer den gamla.
Men kan man verkligen glömma sina barn? Även om livet har kommit emellan så måste väl längtan och sorgen vara lika stor?
Allt annat vore omänskligt. Ni, frånvarande pappor, får gärna skriva och förklara varför ni inte hör av er till era barn. Det finns så många förlorade döttrar och söner som väntar på ett svar.

8 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Jag ville bara tillägga att det även finns mammor som är frånvarande. De fall jag känner till har alltid haft att göra med att mamman vill göra andra saker i livet också och samtidigt har vetskapen att barnet har det (rätt) bra där det är. Men dessa mammor kom faktiskt tillbaka. Och nånstans kanske det också är så att föräldrarna som går tror att de inte har nåt att tillföra. 

  2. Det är konstigt med livet och hur man lever det. Min pappa var/är en frånvarande pappa. Till några av sina barn. Inte till mig och inte till min lillasyster, där var han närvarande hur mycket som helst och är fortfarande. Jag vet inte varför vi blev speciella, han skilde sig från vår mamma också. Livet är bara konstigt ibland och alla liv är så olika på alla möjliga sätt.

    • Har du inte frågat honom? Varför han var så frånvarande med de andra barnen? Ibland tänker jag att pappor kommer undan med nästan vad som helst. Det är inte försent för honom att ta upp kontakten med de andra barnen. De kanske fortfarande behöver få höra att han är stolt över dem. Trots allt.

  3. Har en systerson som är 11 år. Hans mamma (min syrra) såg till att bli med barn utan pappans medgivande (det går, tro mig). När syrran blev med barn, sade hon inget till pappan, förrän förhållandet tog slut och då blev pappan mycket arg och beslöt sig för att helt isolera sig från syrran och hennes som (som han är pappa till). Pappan har till dags dato inte känt sig beredd att träffa sin son, trots påstötning från vår sida. Vi har valt att inte bryta kontakten med pappan, eftersom vi inte tror att det skulle gagna min systerson. Efter att nyligen ha förklarat för min systerson att han är mycket älskad av alla som känner honom och förklarat (inte försvarat) pappans ställningstagande, har systersonen ringt sin pappa och föreslagit ett möte till nästa sommar, vilket pappan inte helt avvisade. När systersonen ringde till mig och berättade att han ringt sin pappa, fick han omåttligt med beröm av mig!!! Vilken kille va???!!!

    • Ja! Hurra! Vad bra! Omgivningens kärlek och öppenhet betyder mycket. Och det är så viktigt att ha en kontakt med båda sina föräldrar. För barn är halva sin mamma och halva sin pappa. Om man kritiserar den ena föräldern, kritiserar man också halva barnet. Om man inte talar om ena föräldern alls, så säger man till barnet att ”halva du är så hemsk så det kan vi inte ens prata om”. Så heja er för att ni har varit så envisa och kärleksfulla.

  4. Läste din krönika i dagens Metro.
    Underbart med människor som bryr sig om de som är utsatta i sammhället – särskilt när det är barn som är drabbade.
    Fler borde engagera sig i frivillig läxhjälp.
    Ska nog överväga detta till nästa termin.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.