Äventyr 13: Skateboard

Jag älskar hur det här experimentet plockar fram det bästa ur mina barn. Äventyrslystnaden, nyfikenheten, kaxigheten. Ta bara det här med skateboardrampen. Mitt i fina Rålambshovsparken, nybyggd, superfin – men ständigt full av livsfarliga fullblodsproffs. Vi har gått förbi många gånger och kastat lite lystna (de) – och smått skräckslagna (jag) blickar på killarna som hoppar och svänger och gör kullerbyttor med livet som insats. För det är bara killar, män och snudd på gubbar. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en tjej där – vilket är lite synd.
En dag när vi gick förbi efter skolan ropade någon efter oss:
”Hej Movitz!”
Det var Henrik, en skön klasskamrat. Han drog upp skateboarden och vinkade glatt. Movitz gick nyfiket fram och beundrade brädan. Även Elliot smög fram och tittade. Henrik körde några uppvisningsvarv och pekade på sin storebrorsa som var ännu skickligare. Wow! Jag riktigt såg hur längtansblickarna föll på brädorna, sparkcyklarna och cyklarna. Och knäskydden och allt annat som hörde till.

Vid middagen frågade Elliot:
”Mamma, kan vi inte testa att åka i skateboardrampen någon dag? När det inte är så mycket folk?”
”Javisst. Vi kan ta det i morgon efter skolan. Jag tar med mig en skateboard när jag kommer och hämtar er.”
För vi hade två brädor, en liten och en stor. Båda två var loppisfynd, inköpta för 40 kronor. Men barnen hade aldrig fått någon ordning på balansen, mest suttit på brädorna och åkt nerför backar – och sedan tröttnat.

Men nu var det dags för äventyr nummer 13. Killarna var laddade som tusan. Movitz hade kört sparkcykel till skolan, bara för att kunna ha den i rampen. Och Lykke?
”Jag vill också åka skateboaaaaaaaaaaaaaaard!”, ylade hon när hon förstod vartåt det barkade. Jag hade inte alls tänkt på att ta med någon skateboard till henne. Så dumt av mig. Det fick bli en annan gång.

När vi kom dit var det såklart knökfullt i rampen. Schwisch, schwosch, kadonk, squeeeek! Det var som att befinna sig på en vägkorsning i rusningstrafik. De körde runt i en faslig fart och tvärnitade två centimeter ifrån varandra – och såg riktigt arga ut om någon kom i vägen. Usch, vad läskigt. Jag hade mer än gärna gått till lekplatsen i stället. Men killarna såg imponerade ut. Och en aning nervösa.
”Jag kan åka här bredvid”, sa Elliot och försökte åka på brädan på asfalten under bron. Det gick sådär. I snigelfart kunde han hålla balansen, men så fort han fick lite fart åkte brädan bort under honom. Tjong, så flög han i backen. Ajajaj.
”Jag vill också åka skateboaaaaaaard!”, ropade Lykke igen. Utan att förstå vilken livsfara det innebar.
”Vi kan gå bort till lekparken”, försökte jag. Men i samma sekund greppade Elliot tag i sparkcykeln.
”Filmar du?”, frågade han – och åkte iväg. Rakt in i trafikkaoset. Vad modig han var! Jag filmade och han åkte runt. Jag blev riktigt stolt. Vilken kille!
Movitz fick tag i en skateboard och skulle åka iväg, efter honom.
Två äldre herrar började skratta. Jag förstod snart varför. Det var den ena mannens skateboard. Movitz hade varit så fokuserad framåt, att han bara plockat upp första bästa bräda och stack iväg.
”Det är okej”, log mannen när jag försökte ropa tillbaka Movitz.
Oerhört vänligt.
”JAG VILL OCKSÅ ÅKA SKATEBOARRRRRRRD!”, skrek nu Lykke så jag nästan fick tinnitus. Okej, då, tänkte jag. Hon får väl prova och se hur svårt och läskigt det är. Jag satte på henne cykelhjälmen och lät henne stå på brädan vid yttersta kanten, medan jag höll henne i handen.
Och vet man vad. Tjejen bara skateade ut. Helt orädd, som om hon skulle åka sparkcykel hemma på gården. Hon struntade fullkomligt i vad alla supersnabba killar höll på med. Hon gled omkring där, med mig i ena handen, som om hon ägde stället.
Squeeek! Schwosch! Kadonk!
De stora killarna flög förbi oss så nära att det blev tvärdrag mellan öronen. Jag försökte styra Lykkes bräda med min ena fot så vi åtminstone inte var mitt i vägen för någon som kom flygande genom luften.
”Ska vi inte gå till lekparken i stället?”, försökte jag igen.
”Nähä! För jag ska åka skateboarrrd!”, sa hon glatt och gled stolt omkring runt stolpar och upp och ner i gropar. Elliot och Movitz turades om att åka sparkcykel och var så duktiga så jag blev helt paff. Jag önskar att jag hade kunnat ta kort och filma. Men jag hade fullt upp med att försöka överleva.
SQUUUUUUUUUUUUUUUUEK!
Efter en kvart tvärbromsade en kille i 30-årsåldern mitt framför min näsa.
”Du! Vi hoppar här. Det kan vara lite farligt för er.”
Han nickade mot Lykke.
Gulp.
”Farbrorn säger att det kan vara lite farligt här just nu. De hoppar så högt”, vädjade jag till Lykke.
Lykke tittade kritiskt på killen, mönstrade honom uppifrån och ner och fnyste. Han skrattade till.
”Okej då. Jag är i alla fall klar nu. Han kan få åka här. Vi kan gå och gunga i stället.”
Tack gode Gud.

Jag lyckades få med mig Elliot och Movitz också. Motvilligt. För de tyckte fortfarande att det var jättekul.
”Henrik säger att han kan lära mig en massa tricks!”, sa Movitz glatt och hoppade upp och ner på brädan.
”När kan vi gå hit igen?”, frågade Elliot och balanserade på sparkcykeln.
”Jag kan åka skateboard, jag kan åka skateboard”, sjöng Lykke. ”Lalalalala-laaa!”
Kaxiga ungar. Så härligt. Jag var tvungen att skratta lite och highfiva dem allihop.
Det var bara att inse. Jag har närt ett litet skatebordgäng vid min barm. Nu gäller det att köpa knäskydd, fort som attan.

IMG 2190

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.