Äventyr 2: Geocaching

IMG 1723

Den nyaste folksporten heter geocaching. Det innebär att man letar upp en liten skatt med hjälp av gps-punkter med till exempel en mobiltelefon, i Sverige eller någon annanstans i världen. Just nu finns det 1,6 miljoner skatter att upptäcka och det finns fem grader av svårighet på terräng, där 5 är det allra svåraste. En sådan kan till exempelvis dölja sig på botten av en sjö. Vi undviker dem.
Skatten är vanligtvis mycket enkel, en plastlåda med ett block vari man kan skriva sitt namn och datum när man fann lådan. Men inte sällan har de tidigare skattletarna även lagt ner små saker i lådan, kanske en utländsk peng, pärlor, en snygg kapsyl eller något annat som små och stora sakletare kan bli lyckliga över.
Gunnar hade valt ut en lämplig skatt som fanns någonstans på Väddö där vi har vårt landställe. I svårhetsgrad 2. Just denna geocachskatt låg intill kanalen, någon kilometer upp från en bro som vi brukar åka över på väg till vår stuga.
Den där kanalpromenadvägen hade vi läst väldigt mycket om. Att den skulle vara så fin, ett byalag hade rustat upp den så man kunde promenera tre kilometer längs vattnet. Även kanalen hade en historia:

”Väddö kanal i Stockholms norra skärgård skiljer Väddö från fastlandet. Kanalen förbinder Bagghusfjärden i söder med Väddöviken i norr. Den började grävas 1820 av soldater som kommenderades till detta arbete från olika regementen. Som mest arbetade 300 soldater vid kanalbygget. 1835 öppnades kanalen för trafik men den invigdes först 1840 av Karl XIV Johan.
Sin nuvarande sträckning fick kanalen 1899–1902 då den rätades, breddades till 10 meter vid botten och drygt 24 meter vid ytan samt fördjupades till lite mer än 3 meter. Idag har djupet minskat till 2 meter. Den första passagerarbåten som trafikerade kanalen var ångbåten ”Roslagen” som började gå i trafik 1855.
Varje år trafikeras kanalen av cirka 22 000 båtar.”

IphoneDet var en vacker vårdag, solen sken och vattnet glittrade. Movitz, skrotsamlaren, hittade små skatter hela vägen. Kapsyler, stenar, pinnar och korkar.
”Mamma, titta en rostig cykel! Den vill jag ta hem!”
”Nej, Movitz.”
”Men mamma varföööööör?”
Så där lät det alltid. Han är en riktig skrotnisse, Movitz. Och han förstår aldrig riktigt varför man inte kan ta med sig allt skrot in i lägenheten eller huset. Han vill uppfinna med alltihop. Och gör det också, på de mest fantasifulla sätt, det måste erkännas. Men min gräns går ungefär vid en rostig cykel med bara ett hjul som förmodligen legat på kanalens botten.
”Skatten finns ungefär en kilometer uppför floden”, meddelade Gunnar. Som höll i mobiltelefonen, trots de andra två barnens protester. Alla ville hålla i skattkartan. Alla ville se den blå pluppen röra sig mot målet. Alla utom jag. Jag gick mest och njöt och undrade varför i hela fridens namn vi aldrig hade gått den här fina promenadstigen förut. Så barnvänlig! Så vackert! Mellan små skogar, ängar och vackra röda hus med vita knutar. Svensk idyll.
”Mamma hur långt är en kilometer?”, undrade barnen.
”Ungefär lika långt som vi brukar gå till skolan”, sa jag.
Och det var begripligt och inte alltför långt. Lykke orkade dock inte hela vägen, utan fick sitta på Gunnars axlar. När jag tittade på deras ryggar, tripp-trapp-trull-ungarna och Gunnar, så kändes det som en riktig familjeidyll, och jag blev varm i hjärtat.
Vi stannade till vid en liten båtklubb. På ett träd satt ett A4-papper. Det verkade vara en fråga i en tipspromenad.
”Det kanske är en ledtråd till skatten!”, sa Movitz upphetsat.
Jag läste:
”Hur många gånger har Madde flyttat inom Uppsala? A: 1 gång, B: 2 gånger eller C: 4 gånger?”, löd frågan.
Uppenbarligen en helt privat tipspromenadsfråga.
”Jag gillar på fyra!”, ropade Movitz exalterat. ”Mamma, det ÄR nog en ledtråd!”
”Ja, kanske det”, sa jag.
”Men vi har tvåhundrafemtio meter kvar”, meddelade Gunnar.
Jag och Movitz började stega upp stigen. Ett, två, tre…
Hans steg var självklart lite kortare – men det gjorde ingenting, för han fick syn på tre citronfjärilar och en amiral och sedan var det bara fyrtio meter kvar.
”Trettioåtta, trettionio, fyrtio!”
Den blå pluppen hade nått fram till skatten på geocachkartan. Och vi stod vid en bänk. En bänk och ett träd. Jag tittade under bänken. Ingenting. Då gällde det att börja lyfta på stenar. Helst en sten som inte såg ut att ligga naturligt där den låg.
”Där! Bakom trädet!”
En trekantig sten bakom ett träd, med mossa runtom.
Elliot och Movitz kastade sig framåt, men jag hann först. Jag lyfte stenen.
”SKATTEN!”
Lyckan visste inga gränser. En plastlåda. Ett block. En penna. Två biljetter till ett museum i Storbrittanien.
”De vill jag ha!”, ropade Movitz, ”Pappa, nu kan vi åka till England!”
Det fanns ett litet smyckeskrin också. Med små tyghjärtan. Elliot valde länge, trots att alla tre såg likadana ut – innan han tog ett. Lykke fiskade upp en påse med pärlor. Hon delade ut varsit till oss, innan vi stoppade ner resten i burken igen. Jag skrev våra namn och datum i blocket.
”Har vi något att lägga ner i burken?”
Alla kände efter i sina fickor.
Jag hade ett tillgodokvitto på trettio kronor på Stadium, en kupong för gratis kaffe på McDonalds och Gunnar en kundvagnspolett. Finemang! Försiktigt lade vi tillbaka allt, med mossa och sten.
”Vi klarade det, high five!”, sa Lykke.
Movitz skuttade i förväg.
”Mamma, jag tänker ta med mig den rostiga cykeln hem, bara så du vet!”
Knappast.

KOSTNAD: Gratis. (Mer info på Geocaching.se)

BETYG:
Gunnar: 4. ”Det finns alltid en skatt runt knuten och det är en lätt ursäkt att upptäcka platser som man annars inte hade upptäckt.”
Elliot: 4. ”Roligt att gå dit och lätt och hitta.”
Movitz: 4. ”Det var roligt att hitta gåtor på vägen.”
Hillevi: 4. ”Ett väldigt enkelt och roligt sätt att få hela familjen att gå en långpromenad.”
Lykke: 3. ”Det var kul. Vi såg fjärilar. Butterflies! Men jag frös lite om händerna.”

IMG 1719

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.