Taskig barndom kan vara en bra början!

(Publicerad i Kommunalarbetaren juli 2009)

Just nu, i Sverige, så lever 400 000 barn med en eller två missbrukarföräldrar. Barn som tvingas bli vuxna väldigt fort. Dessa barn kommer det att gå dåligt för i livet. Det anses vara en vedertagen sanning. Men är det verkligen så säkert?
”Hur är det möjligt att du har blivit en sådan normal och klok människa – med den förfärliga uppväxt som du har haft?” Den frågan får jag ofta när jag föreläser om min uppväxt som alkoholistbarn. Och nu, när jag läser den debattglade psykiatern David Eberhards nya bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, så tänker jag att det kanske är just därför jag är så lycklig och tacksam i dag. För att jag har något att jämföra med. Jag vet att det inte är någon självklarhet att det ska finnas mat på bordet, pengar i plånboken eller lugn och trygghet hemma.

Dagens unga människor, och för all del ganska många medelålders också, tycks tro att det är en rättighet att ha ett bra liv. Som bara kommer av sig själv. När livet sedan jäklas står de plötsligt handfallna.
”Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd och stöd ens för de mest triviala frågor”, skriver Eberhard.
Vi har curlat våra barn och vuxna ganska länge nu. Säkert i ren välvilja. Vi skyddar våra barn från tv-program som visar misär i andra länder. Kanske vågar vi inte ens berätta hur mamma eller mormor hade det när de var små. Jag vet till och med föräldrar som inte törs tala om för sina barn att de har cancer! I stället går de igenom operationer och behandlingar och lider i tysthet.

Borde vi inte göra precis tvärtom? Barn är mycket klokare än vi tror. De fixar det här med kriser, fattigdom, sjukdomar och död. De fixar det många gånger mycket bättre än vi vuxna. Hur ska barn och vuxna som inte får något perspektiv på sina liv kunna känna tacksamhet och glädje? Hur ska de då klara en egen livskris när den kommer?
På ett sätt är jag oändligt tacksam för min barndom. Trots att mina föräldrar var trasiga gav de mig redskap att klara livet som vuxen. De gav mig humor, insikt om livets orättvisor och ett inre jävlar anamma.
Kanske är en taskig barndom inte det värsta som kan hända en människa. Kanske är det så att vi som får en kämpig start i början faktiskt kan bli lyckligare människor, bättre mammor och pappor och gladare partners. Om vi väljer den vägen.

JA
Boken ”Sa du gula höns” av Agneta Lagercrantz och Lill Lindfors. En dos äkta livsglädje.

NEJ
Sommarsupandet. Så slentrianmässigt och sorgligt för alla barn.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.