”Missbruket” som gör mig stark

(Publicerad i Kommunalarbetaren 2010-11-24)
Jag har börjat med ett nytt missbruk. Nordic Military Training heter det och är ett enda stort vuxendagis.

Vi springer ut i skogen och kastar oss i lera, bär varandra på ryggen och går på händer nerför trappor. Vi kryper igenom avloppsrör och brottas och kryper runt på alla fyra. Det är tamejsjutton det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.
Jag, som har varit ett kroppsligt vrak efter tre 30-kilosgraviditeter och som har hatat allt vad situps och armhävningar heter, har plötsligt blivit helt träningstokig. En gång, när jag inte fick ihop livspusslet och missade ett pass, så grät jag i tre timmar. Min man bara skakade på huvudet:
– Det är en sekt!

Lite är det nog så. Förutom att jag blir helt endorfinstinn efter varje pass och bara vill springa omkring och kyssa hela världen – så har jag fått ett helt nytt kamratskap. Det är inte bara så att vi bär varandra genom lera och skog, rent fysiskt – vi bär varandra mentalt också.
– Kom igen nu, Hillevi, fanken vad stark du är! Det ser skitbra ut! Fem till, det klarar du, det vet jag!
När man får höra sådant hundra gånger, så blir det sant. Då blir man bra, stark och fantastisk.
Plötsligt kan jag göra femtio armhävningar och hundra sit­ups. Bara för att någon tror på mig. Och jag, som fick kramp bara av att springa till bussen förut, kan nu kuta sju kilometer. Om jag bara får göra det i min egen takt och min egen andningsrytm.

Det är precis som med föräldraskap. Med en massa pepp från bvc-sköter­skor och förskollärare, så kan man komma hur långt som helst.
Om man inte börjar jämföra sig för mycket med andra föräldrar, vill säga:
– Oj då, har de sådär fina vinterkläder på sina barn? De verkar ha många aktiviteter. Och tänk vad de har det välstädat hemma och vad de lagar ekologisk mat och vad snygg hon är, den där mamman. Och vad tidigt de hämtar på dagis och vilken jämställd pappa han är och…
Då tappar man fokus och det blir totalstopp. Det är klart man får mjölksyra i benen och hjärnan då. Likadant om jag springer och försöker andas i någon annans takt eller hålla jämna steg med någon annan, eller om någon plötsligt börjar hojta: Oj, är ni verkligen säkra på att vi springer åt rätt håll?
Tvärstopp. Eller hur?

Men om man bara vet varifrån man kommer och vart man är på väg och inte glömmer att andas mellan varven – då kan man komma hur långt som helst. Både som 45-årig nybörjarlöpare – och som förälder.

JA
Helena Bross och Christel Rönns lätt-att-läsa-böcker om Klass 1B.
Genialiska!

NEJ
Nu börjar julhysterin. Håll i er, andas lugnt. Kör ert eget race.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.