Lämna gravida kroppar i fred!

(Publicerad i Kommunalarbetaren 2010-05-11)
Så många som var tionde gravid kvinna kan ha ätstörningar, visar nya studier. Det är skrämmande höga siffror.

Samhällsideal och bilden av den vackra, lyckliga kvinnan i media sätter press. Går man upp mer än de reglementsenliga 7-12 kilona anses man grotesk. Om man – som jag – går upp närmare 30 med varje barn så känner man sig långt ifrån sådär glamourös som alla mama-magasin anser att gravida ska se ut.
Men det är inte bara jämförelsesjukan som håller på att ta kål på oss. Och det är sällan ett problem som bara poppar upp av sig självt, när man blir gravid. De som drabbas är framför allt kvinnor som tidigare haft en ätstörning och får återfall.

Eftersom jag själv var svårt drabbad av bulimi i tonåren så var jag livrädd för att jag skulle tappa kontrollen över maten igen. Det var läskigt att ”kroppen tog över”. Jag var ständigt vrålhungrig och redan innan första barnmorskebesöket hade jag gått upp tio kilo.
Men jag hade tur. Min fantastiska barnmorska, en rekorderlig kvinna i övre medelåldern, kollade bara alla värden och sa att allt såg finfint ut.
”Ska du inte väga mig?”, frågade jag.
”Nej, så länge du och barnet mår bra så bryr jag mig inte om hur mycket du väger”, log hon.
Det var så himla skönt. För jag var totalt hormonstinn och hade säkert brutit ihop om någon hade börjat ifrågasätta min viktuppgång.
När jag var gravid med andra barnet försökte jag dock äta hälsosammare. Det hade ingen som helst betydelse. Jag gick upp trettio kilo i alla fall. Min syster, som låg tjugo år före mig i barnalstrandet, kom med sin viktkurva från 80-talet och visade mig. De var exakt likadana, på hektot!
”Vi har sådana kroppar i vår släkt”, sa hon.

När jag kollade bakåt så insåg jag att hon hade rätt, vi har samma breda rumpor, vi bygger ett stort rymligt hus till barnen i våra livmödrar, och sedan – plopp! – föder vi ut dem på en halvtimme, knappt utan att det ens gör ont. För barnen är pyttesmå. Alla mina tre har haft en födslovikt på mellan 2700 och 3100 gram, och inte alls sådär hemskt stora som alla larmrapporter varnar för.
”Födslovikten hänger mer ihop med pappans egen födelsevikt”, sa min barnmorska. ”Men det är det aldrig någon som skriver larmrapporter om.”
Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag fick en så klok barnmorska som lämnade mig och min kropp ifred och lät oss jobba fram tre friska barn utan att jag trillade ner i ätstörningsträsket igen.

JA
Till Mia Skäringer. Allt hon rör vid blir till guld. Även våra hjärtan.

NEJ
Till jämförelsesjukan. Vi håller på att jämföra ihjäl oss.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Hur i hela fridens namn kan barnets födelsevikt ha något samband med pappans?

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.