”Om jag blev smal skulle jag bli lycklig”

Efter krönikan i Metro, så fick jag ett så väldigt bra svar av ”E”:

”Jag trodde absolut att livet skulle bli så mycket bättre om jag blev smal, jag skulle bli så lycklig.
Folk skulle se mig för den jag är, män skulle älska mig.
Men framförallt, hade jag nått botten.
När jag klättrade upp på operationsbordet (som för övrigt är så långt ifrån ett bord man kan komma),var jag 33 år gammal, jag vägde 117 kg, hade högt blodtryck, höga blodfetter och insulinbehandlad diabetes.
Innan jag hamnade där hade jag provat Viktväktarna, jag hade varit inskriven på Överviktenheten på Huddinge för ”livsstilsskola”, jag hade haft kontakt med dietister, provat allt från flygvärdinnedieten till bantningspulver. Jag hade provat läkemedel som nästan drev mig till att begå självmord. Och under alla dessa år så har jag även varit förhållandevis rörlig, det är inte många över 100 kg som överhuvudtaget vågar att visa sig på ett gym eller på Friskis&Svettis.

Nu två år senare, 50 kg lättare. Hur blev det?
Jag tillhör nog kategorin ”de som mår halvbra”. 90 procent av tiden hör jag till och med till de som mår riktigt bra.

Operationen har medfört många praktiska bekymmer. Ett är, ironiskt nog, att ha tillgång till mat. Jag vågar inte alltid åka till platser där jag aldrig har varit förut, eller hälsa på människor som inte är vana vid mina vanor. Att resa kan vara ett aber, i alla fall om jag vill få i mig mat jag mår bra av.

Men det absolut svåraste är det jag mest längtat efter, att bli sedd. I 20 års tid har jag haft en rustning av fett som har hållt andra på avstånd. Den finns inte där längre och har lämnat mig helt blottad. Jag tar gärna all världens överskott av hud, bara någon lär mig hantera dessa möten med andra människor.”

Svar: Tack! Du beskriver det så himla bra. Hur fettet kan vara en rustning för oss känsliga själar. Hur svårt det kan vara att säga nej och sätta egna gränser, hur det då är lättare att sätta upp en sköld eller bara stänga av kroppen.
Tack igen, för ditt långa och tänkvärda inlägg! Jag hoppas att många läser det och tänker ett varv till. Inget är så enkelt som det kan se ut på ytan.

3 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Vet du vad som slår mig när jag läser ditt svar. Ofta är det precis lika svårt att säga ja och tänja på sina gränser. Rustningen fungerar lika bra där, som ett skydd mot nya möjligheter som skulle kunna betyda besvikelser.

    • Absolut, helt rätt Eva! Det är svårt att säga ja och att säga nej och att säga lite ja och lite nej, över huvud taget är vi kvinnor dåliga på att sätta verbala gränser, det är därför vi så ofta kommunicerar genom våra kroppar i stället.
      Många gånger är det också läskigt att säga ja, för man vet inte riktigt vad som ska hända sedan – om man klarar av att stå upp för sig själv, om man klarar av att känna efter vad man egentligen vill.
      Att säga ja är att utsätta sig. För sin längtan. För sina behov. För sin sorg. För sin förmåga och vilja att älska, både sig själv, sin kropp och andra.
      Man får öva sig i det också. Lite grand i taget. Man behöver inte köra Vasaloppet första gången man står på ett par skidor. Om du förstår vad jag menar.

  2. Jag hamnade i skottelden på Aftonbladet häromdagen när jag skrev kritiska kommentarer till just Gastric By pass-operationer, något jag själv gick igenom för 16 år sedan. Jag blir så förtvivlad när alla som gjort operationen enbart skriver hur positivt det är och att det bara är jag som fått komplikationer. Jag har också haft fettet som en sköld men idag behöver jag inte den längre…men resan hit har varit lång och svår: http://startarom.blogspot.com/2011/11/jag-beklagar-andreas-wallin.html 

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.