Varför får man inte tacka nej till en tårtbit?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2011)

Mat är ett laddat ämne, det börjar jag allt mer förstå efter mejlskörden av frågor kring hyfs när det gäller framför allt bjudmat. Hur mycket får man truga någon som tackar nej? Får man över huvud taget säga nej när någon har lagt ner sin själ i en chokladkaka?
Måste man behöva förklara sig och ursäkta sig varje gång man avböjer en chokladboll eller en bit tårta? Räcker det inte med ett enkelt ”nej tack”? Det senare undrar Catharina i Trollhättan.Då tänker jag osökt på Mia Thomsen, även känd som ”MarathonMia”. Jag gjorde en intervju med denna ultralöperska för Allas Hälsa & Relationer (kommer frampå vårkanten) och då pratade hon mycket om hur viktig maten är för henne.
Hon har gått från att ha varit en 85-kilos soffpotatismamma till ett piggt och starkt muskelpaket som kan kuta så länge som i 56 timmar (!) ibland.
Det första steget från soffpotatisen var att bli kostmedveten, säger hon. Och att sluta ljuga för sig själv om att vissa chokladkakor inte räknas, för att ingen har sett att hon ätit dem…
I dag är hon extremt noga med vad hon sätter i sig. För Mia bygger en ”evighetsmaskin” och hon märker att så fort hon ger kroppen en sockerchock eller en fettbomb som stoppar upp och proppar igen, så börjar kroppen strejka. Precis som en bil som tankas med bensin när den egentligen ska ha diesel. Det blir tvärstopp.
Men alla tycker att hon är ”tramsig” som inte kan ta en bulle till kaffet eller en bit tårta när det bjuds.
”Du som tränar så mycket, du kan väl unna dig”, säger de, nästan avundsjukt.
”Jag tränar inte för att kunna äta vad som helst, jag äter för att kunna träna vad som helst”, förklarar hon då.
En del får för sig att hon har ätstörningar. Men alla vi som har sett Mia Thomsen äta vet att hon äter som en häst. Hon vill bara slippa för mycket tårta och kakor. Precis som många av oss andra, som känner att vi skulle må mycket bättre av att få ett lite nyttigare mellanmål ibland.
Varför räcker det inte med ett artigt ”nej, tack” då?
Jag vet inte. Men jag tänker att det nästan har blivit som med alkohol. Att man är en ”tråkmåns” om man inte dricker/äter bakverk. Trots att många av oss har goda skäl, somliga till och med allvarliga hälsoskäl till att avböja. Sådant som vi kanske inte alltid vill berätta om i offentliga sammanhang.
Men det är som om en del väljer att ta det som en öppen kritik mot de som äter: Jaha, du tycker alltså att vi andra äter onyttigt, då?
”Så är det ju absolut inte!”, säger Mia. ”Jag struntar helt i vad andra gör – jag försöker bara ha koll på min egen kropp.”
Det måste man väl kunna respektera?
Själv tror jag att det är ganska nyttigt med både träningsvärk och bakverk. I lagoma mängder. Lite skit rensar magen, som min gamla farmor brukade säga.
Men jag tänker också på det här med att vi kvinnor är så mycket Kropp & Mat i dag. Vi kommunicerar med mat. Ger mat för att visa kärlek. Bantar för att få kontroll över livet.
Ibland skulle jag önska att vi vågade hitta andra sätt att kommunicera på. Och jag skulle framför allt önska att vi alla respekterar ett artigt ”nej, tack”.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.