”Kom gärna in och kissa!”

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2011)

Jag lyssnade på Anna Mannheimer i radion. Hon förundrades över att samtliga män på Göteborgs gator tycktes drabbas av akut inkontinens på just lördagskvällar. Vad handlar detta om, undrade Anna Mannheimer.
”Männen vill pinka in sitt revir”, hävdade lyssnarna.
”Nej, det handlar väl snarare om att det knappt finns några offentliga toaletter längre”, sa en annan.
Vilket osökt leder oss till dagens läsarfråga: ”Tycker du att det är okej för någon att uträtta sina behov offentligt?” undrar Linda i Stockholm.Egentligen nej. Jag blir lika illa berörd varje gång. För det är så privat.
Men samtidigt uppmuntrar jag ju mina egna söner att kissa ute i naturen. Åtminstone ute på landet – och i nödfall i en park.
Lägg därtill att jag tillhör den delen av befolkningen som är smärtsamt medveten om att det inte finns tillräckligt många offentliga toaletter i städerna. Då uppstår åtminstone en viss förståelse för det här med att ”nöden har ingen lag”.
Förr var detta inga som helst problem för mig. Men nu när jag har nått en viss ålder (45) så blir behoven plötsligt mycket påtagligare. Väldigt fort. Jag vet inte varför. Det finns säkert någon medicinsk förklaring till det. Det händer inga olyckor, inte alls. Jag blir bara så vansinnigt kissnödig, på ren svenska. Så till den milda grad att jag just då inte kan tänka på något annat än var närmaste toalett kan tänkas ligga.
Och när man äntligen hittar en offentlig toalett och står där med darriga fingrar och petar in enkrona efter enkrona, så släpps man inte in i alla fall. Det är låst, stängt, kaputt. Och ingen är ansvarig. Man kan bli tokig för mindre. Finns det något mer förnedrande än att inte ens släppas in på muggen?
För att inte tala om alla de gånger man går in i en restaurang eller på ett kafé och ödmjukt frågar om man får låna deras toalett. Då tittar de på en som om man var en uteliggare – eller knarkare. Man får nästan visa upp armvecken för att visa att man visst inte tänker ta en spruta på deras toalett.
I bästa fall ryter de att det bara är för betalande gäster och att det kostar tio kronor. Eller femton, eller tjugo. Beroende på hur desperat man ser ut.
Jag skulle intervjuas av journalisten och författaren Unni Drougge i en shoppinggalleria. Hon var precis som jag. Det vill säga nödig. De första tjugo minuterna av vår intervjutid gick åt till att hon letade toalett, inte hade rätt antal enkronor, fick försöka hitta en växlingsautomat, växlade pengar, stoppade i mynten, kom inte in i alla fall – och lugnt fick vänta tills den andra toaletten, där en svettig mamma försökte byta blöja på sin lilla bebis, blev ledig.
”Varför kan det inte vara lite mer som i Japan?”, sa Unni. ”Där står det ’Kom gärna in och kissa!’ i skyltfönstren. Alla restauranger och butiker har en kundtoalett. De är stolta över dem – och med all rätt – de är skinande rena. De har fattat att det är bra för businessen, att de får in nya kunder.”
Självklart. Unni – och japanerna – har ju helt rätt. För när man väl fått göra det man måste göra, så är man ju så tacksam och lycklig att man skulle kunna köpa hela butiken. En typisk så kallad win-win-situation.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.