”Hej Hillevi!
Har läst alla dina böcker och beundrar dig så mycket för det jobb du utför för att lyfta fram ”de osynliga barnen”. God bless you!
Jag är själv ett av dessa barn. Uppväxt på 70-80-talen med en alkoliserad pappa och en deprimerad mamma, något jag insett först nu i vuxen ålder! Så inlindad har jag varit i förnekelse. För jag kommer från en ”normal” familj där det som synts utåt har varit det viktigaste.
Jag fick tidigt problem med ångest och depression, jag var alltid väldigt räddhågad som liten. Men det sågs bara som ”normalt” och jag var ”bara lite blyg”. Började söka hjälp först på gymnasiet då jag själv förstod att det inte var normalt att må som jag gjorde.Idag är jag själv mamma och mina barn är BARN på ett sätt jag aldrig fått vara. Min sambo och andra jag pratat med säger att jag är en jätte bra mamma, att jag räcker till. Men så känner inte jag. Jag ser inte det som är bra med mig, det går inte! Jag känner igen mig mycket i dina böcker om ”fuskmamman”, bara de att du tycks ha lyckat få syn på det där som är bra, som du gör bra. Hur gjorde du Hillevi? Hur lyckas du hålla fast i det?
Har gjort några svängar inom psykiatrin, sökt och sökt hjälp på alla möjliga sätt, men de förstår ju inte vad mina problem bottnar i. Jag är så sorgsen och ledsen ända in i själen. Den här sorgen över flickan som aldrig fått vara barn och bli sedd, hur läker jag den?
Tänkte bara höra hur du Hillevi tog dig ur smärtan och sorgen, hur blev du ”hel”?
Varma kramar och tack för allt klokt du skriver!
A.”
Svar: Tack för ditt långa fina brev, som jag har kortat lite. Och jag tänker två saker när jag läser det du skriver.
För det första var det oerhört viktigt för mig att skriva ner precis hur det var, som jag gjorde i Kärleksbarnet. Allt, utan omskrivningar och utan att ta för mycket hänsyn. Just för att ge den här lilla flickan som var jag en stark och klar röst.
För jag lovade mig två saker när jag var liten: Att jag aldrig skulle bli bitter som min mamma, och att jag aldrig skulle glömma hur det var.
Och när jag fick de första tryckta exemplaren av Kärleksbarnet i min hand, så sjönk jag bara ner på köksgolvet och grät. ”Jag klarade det!” viskade jag mellan tårarna. ”Jag klarade det.”
När jag var klar med boken var jag också klar med den delen av mitt liv, så kändes det.
För jag insåg också en sak, som var oerhört viktig: Jag kommer inte att bli min egen mamma. Jag kommer aldrig att bli ”galen” som hon. Jag har också haft det tufft i livet, men jag har gjort andra val. Jag har hela tiden gjort andra val.
Den andra saken jag tänker på är att du kanske är orolig för dina barn, om du har ångest och depressioner ibland – och hur de påverkar dem. Jag tror att du tänker rätt där – de kanske också behöver hjälp med att prata om sin oro och sätta ord på känslorna. Det betyder ju inte att du är en dålig mamma, tvärtom!
Nu vet jag inte var du bor, men i de flesta kommuner finns stödgrupper för barn och ungdomar där de kan fika och sitta och känna att det finns andra som också har mammor och pappor som inte mår så himla bra, alltid.
Det tror jag kan vara ett stort stöd för både dig som förälder, och för dina barn. Kolla med din kommun. Eller ring Bris föräldratelefon, så tror jag att de kan hjälpa dig vidare: 077-150 50 50.
