Hej!
Vet inte vad vett och etikett säger om att skicka meddelande på fejjan när man inte känner varandra, men jag chansar för shit, vad jag vill krama dig!
Jag har läst och berörts av Kärleksbarnet och din kolumn i dagens Metro gick så pass rakt in i hjärtat att jag flödade över på tunnelbanan. Helt okej, det bjuder jag på. Kanske är jag lite extra känslig med amningshormoner i hela kroppen men inte bara. Det var en flod av känslor som kom upp i och med din text och jag vill bara säga att jag är så glad för alla som får möjlighet att möta dig i skolan. Glad för deras skull.
Efter att ha vuxit upp i en familj med ”snygg yta” vet jag hur få som vågar fråga och hur många som gör sitt bästa för att vara med och dölja. Idag har jag gått både i Anhörigskolan och vidare i gruppterapi – ryggsäcken är rensad och stängd, men idag är jag också vuxen och kan hjälpa mig själv. Som barn kände jag mig bara hjälplös och det är ingen vacker känsla. Så åter igen, heja dig.
Hanna
Svar: Men tack! Shit vad jag vill krama dig också! Underbart mail att få såhär en vanlig onsdag. Det är så skönt att få läsa fler vittnesmål att det kan gå bra, att det finns hjälp, att man till slut blir vuxen och kan rensa ryggsäcken. Heja dig också! Och en varm, varm kram.
