En lugn dag i romanskrivandets tecken

Om det nu finns sådana dagar. Lugna, alltså, när man skriver roman. För även om det ser lugnt ut på ytan, där man sitter framför skärmen och pimplar kaffe och tuggar på morötter – så är det stundtals ren kalabalik på insidan.
Åtminstone för mig. För jag skriver ur mig själv, ur mina egna minnen, gräver där jag står. Och ibland når man ömma punkter, som i dag. När jag skulle skriva om en väldigt nära nära-döden-upplevelse.
En händelse, en drunkningsolycka, som jag har raljerat över många gånger. Säkert också skrivit om i muntra ordalag.
Men i dag, när jag skulle skriva om hur det verkligen kändes, att vara så ung och så nära döden, så kutade jag långa rundor in och ut i köket för att slippa, slippa, slippa skriva.
Det är så tydligt.
När jag försöker fly från skrivstolen så är det på riktigt.

Precis som det ska vara. Det ska vara på riktigt när man skriver. Det ska vara på gränsen till att man vågar publicera det. För det är först då det blir riktigt bra.
Det har jag lärt mig av den fantastiska, underbara, kloka, vackra Margareta Strömstedt.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.