Alla ser ju att jag har blivit helt galen i Nordic Military Training.
”Du är så härligt nyfrälst!”, sa en kompis härom dagen.
Och jag tycker att det är en bra beskrivning. Jag känner mig frälst. Till kropp och själ. Äntligen har jag hittat något som jag inte tröttnar på. Någonting som inte tråkar ut mig. För fy katten vad det kan vara tråkigt med armhävningar och situps.
Men varje nytt pass med NMT är som en haleluja-övning. Varje gång inser jag att jag klarar av grejer jag inte hade en aning om att jag kunde. Varje gång springer jag lite längre, hoppar lite högre, kryper lite smidigare.
Och jösses vad jag skrattar.
”Det är som en sekt!”, säger en annan kompis, en präst, när hon ser mig bubbla iväg inför en ny människa om NMT. Och hon av någon borde väl veta.
I dag borde jag kanske inte ha gått dit. För jag har snörvlat, hostat och nyst i flera dagar. Men jag ville inte missa något. Jag ville inte missa en närkamp med mig själv. Jag ville inte missa den där fantastiska endorfinkicken, det där jublet som flyger upp ur bröstet efter varje pass: ”Jag klarade det! Herregud, jag klarade det! Jösses, vad bra jag är!”
Så jag gick dit, till Östermalms IP, vid parkeringsplatsen strax innan tio. Av med tjocka kläder och knöga in dem i någons baklucka. Ett stort gäng med basicfolk och rookisar stod och hoppade lite nervöst. Man vet ju aldrig. Man har ju ingen aning om vart man ska eller vad man ska göra där. Det är en del av tjusningen.
”Det kommer nog att bli tufft!”, sa någon när de såg Brunos sammanbitna min.
Och ja, det blev det. Tuffare än någonsin. Jag tror vi sprang ända bort till Stora Skuggan. Och det slet i luftrören när vi sprang framlänges och baklänges och vidare, vidare, vidare. Sedan var det de där förbaskade älskade grodhoppen och björngång och ålning medelst hasning – och någon helt ny variant som gick ut på att vi skulle ligga på mage och hoppa fram. Jorå. Hoppa liggande på mage. Försök göra det, om ni kan.
Sedan var jag helt jäkla slut. Men då skulle vi till en amfiteater och göra övningar på varje sittrad. Armhävningar, dips och upphopp och saxhopp.
På vägen hem, när det var jägarmarsch med höga knän så kände jag att nej, där går min gräns.
”Nej, jag vill inte, jag gör det inte. Jag kan inte. Jag är sjuk”, sa jag.
”Joodå. Du kan. Du vill. Du orkar. Jag gör det med dig”, sa Jens.
Och vi gjorde det. Tillsammans. Men sista spurten fick han dra mig framåt. Och några hundra meter senare fick jag en arm i ryggen när uppförsbacken var för lång – och en armkroksdragning när jag tänkte att ”nej, nu ger jag upp”.
Jag tror det är kamratskapen som är själva frälsningen. Att alla är som en stor familj. En för alla, alla för en. Att alla bryr sig så enormt mycket om en, att alla vet precis hur det är att inte orka uppför en backe, att vara helt slutkörd i kroppen, att springa på den sista gnuttan syre i lungorna. De vet hur mycket ett glatt tillrop – skitbra Hillevi, fy fanken vad stark du är! – betyder. Och de vet hur skönt det är att komma tillbaka till ÖIP och inse att jag gav inte upp, tamejsjutton, inte den här gången heller.
Det sätter sig i kroppen och själen.
Jag är en krigare.
Vi är ett gäng krigare med jubel i bröstet.
De där människorna som håller på med Nordic Military Training, jag tror att det är en särskild sort. Alla har sina individuella skäl till att vara här. Kanske en livslång historia. Men alla är här. Alla kommer hit för att de blir lyckliga av det, för att de mår så himla bra av det. För att de har hittat hem.
Jag har hittat hem.
Jag tror banne mig att jag är lite förälskad i dem allihop, tränare, ankare och kamrater.
Men det är ingen stängd sekt. Den är öppen för alla. Och om det är någon mer som vill följa med mig in i endorfinernas himmelrike, så är det bara att hänga med.
Ett skönt gäng från NMT, däribland undertecknad, kommer att stå på Hälsomässan i Stockholm den kommande helgen och berätta lite mer om vad NMT är och varför det är en träning som passar alla, gammal som ung, otränad som vältränad. Kom gärna och snacka med oss där.
