Charlotta Lagerberg-Thunes har skrivit ett så starkt berörande inlägg på Amelias hemsida om sin kompis som väntar på en magsäcksoperation.
Om den elakhet och okänsla hon bemöts med.
Och jag blir så himla ledsen.
Jag vet ju att det handlar om rädsla – att folk som den här Lyle-and-Scott-mannen är livrädda för att de själva ska bli tjocka och hånade och därför försöker skapa ett så stort avstånd som möjligt mellan ett Vi och ett Dom, för att själv kunna känna sig så ”säkra” som möjligt – men det hjälps inte.
Det är tamejfanken som rashets. Det är som Jessika Gedin sa i ett Spanar-program en gång. ”Tjockisen är den nye negern”. Som i ett 50-talets amerikanska Södern. Där tjockisar inte får sitta på samma ställlen i bussen. Där man blir spottade efter, hånade, anses vara dåliga människor, dåliga föräldrar…
Åh, vad arg jag blir.
Vi gillar olika, säger alla. Det är på var och varannan facebookbild. Tiotusentals människor går ut och demonstrerar. Men det gäller tydligen att vara olika på rätt sätt. För gilla olika gäller uppenbarligen inte de som har en annan kroppsform.
Läs Charlottas inlägg. För det är klart att hennes fina kompis också bär på en stor sorg och en rädsla.
Det måste vi förstå. Om vi verkligen bryr oss om våra medmänniskor.
7 kommentarer
Okej, nu blev jag ännu mer konfunderad. Igår skrev du saker som lät som att du inte tyckte gastric bypass borde få användas alls, oavsett om det finns alternativ som faktiskt fungerar. Idag är det självklart att alla överviktiga skall behandlas med respekt. Hur tänker du nu?
Jag har aldrig skrivit att gastric bypass inte ska få användas alls. Det finns kliniker, tyvärr alldeles för få, som tar sig god tid att samtala med de överviktiga, både före och efter ingreppet. Det här är tidskrävande, kostsamma metoder, som gör att det blir lång kö till just dessa kliniker. Tyvärr.
Men om man ska operera, så måste det finnas tid för samtal och behandling under lång tid efteråt. Kanske en hel livstid.
Då tror jag det kan funka.
Fy så hemskt. Blev så illa berörd när jag läste hennes inlägg att jag var på väg att börja gråta jag också…
Jag blir så arg, illa berörd och slutligen riktigt ledsen. Tårarna är riktigt, riktigt nära. Återigen faktumet att tjocka människors levnadsvanor, vikt och val är okej att kommentera för alla. Inte behöver man visa hyfs och respekt för tjocka människor inte. För alla vet väl att de lever syndigt och aldrig tränar? Eller?
Jag håller återigen med dig, det handlar om andra människors rädsla för att bli tjock. Det handlar om mannens egna hjärnspöken och vanmakt. Men han har fortfarande inte rätt att slå på mig, på kvinnan i krönikan. Det är respektlöst!!
Tack för en fin blogg!
// Ajja
Vilket innebär att pengar då skall läggas på dessa samtal, kanske i 70 års tid, vilket innebär att inga operationer kommer genomföras. Briljant.
Jag tyckér faktiskt att det är tvärtom, att det är lite för smala människor som kan behandlas hur som helst. Jag var väldigt smal som tonåring. Människor klämde på mig och frågade om jag var frisk (det var jag, åt gjorde jag också). Min dotter råkade sedan ut för samma, kallades anorektiskt osv fast det var det sista hon var. Däremot har hon alltid idrottat och tränat.
Mina. Ja, det där har jag aldrig upplevt själv, men jag har hört många kompisar säga just det där också. Att det är minst lika jobbigt.
Jag säger samma sak igen – vi måste kunna respektera att andra människor ser annorlunda ut. Det kan inte få vara så att alla ska se likadana ut. Att alla ska vara långa, smala, blonda och vältränade – annars är de dåliga samhällsmedborgare.
Det var bland annat därför jag skrev Hungerflickan – för att jag var så himla provocerad av den endimensionella människobild vi har i Sverige idag.