Här är dagens kolumn i Metro. Om alla dessa magsäcksoperationer som görs – till vems nytta. Efter tio år har patienterna gått upp 80 procent av sin gamla vikt.
Och många, många har bara bytt missbruk. Vi har faktiskt fått helt nya grupper alkoholister, de som inte ens har haft ett riskbruk förut – men som trillar dit på alkohol sedan de gjort en fetmaoperation.
Eftersom ingen tar reda på vad det egentligen handlar om, det där längtanshålet som man försöker fylla med mat eller alkohol eller spelmissbruk eller vad det nu är. Man kanske borde sätta sig ner och snacka först – och ta fram kniven sedan.
Läs gärna och kommentera.
11 kommentarer
Hej.
Jag har nyligen genomgått en sådan operation som du beskriver. Jag hade en övervikt på ca 70 kg när jag fick ett datum för operationen, vid dagen för operationen hade jag gått ned 15 kg, nu ytterligare 15 kg på ca en månad. Innan operationen var jag fruktansvärt trött och orkade inte träna. Ångesten över min övervikt var förmodligen ett viktigt skäl till övervikten, eftersom jag varit överviktig bra mycket längre än mitt vuxna liv, och inte har några ”längtanshål” eller annat som behöver pratas ut om. Jag har en son på tre år, och gjorde operationen främst för hans skull, så att jag skall kunna vara med honom och orka leka, springa och så vidare, men också för att jag är trött på att vara en ”tjockis” i människors hånfulla ögon.
När jag läser din artikel blir jag ledsen och besviken. Det är ett bekant fenomen att om man faktiskt lyckas gå ned i vikt, så kommer omgivningen bli stressad, förmodligen tycker de att det är bra att ha en riktigt överviktig människa i bekantskapskretsen, i jämförelse med vilken de kan känna sig smala och attraktiva. Hur som helst motarbetas man i det, och det senaste utslaget av detta är att folk går ut i massmedia och ”avslöjar” problemen med överviktsoperationer. Din artikel är naturligtvis inget annat än precis detta, men dessutom har du inga källor och inget nytt i artikeln.
Gällande långtidsresultat är det en viktig sak du väljer att inte ta upp: långtidsresultatet för de som får andra former av insatser för att gå ned i vikt. Faktum är att efter 5 år, så har ALLA ANDRA METODER, livsstilsförändringar, psykoterapi, medicinsk behandling, ALLT, resulterat i samma vikt som innan behandlingen eller högre. Det kan du läsa om i SBU-rapporten om överviktsbehandling, om du är intresserad.
Jag är helnykterist. Jag har aldrig rökt. Jag drogar inte någonting. Om jag skulle gå upp 80% av min övervikt igen på 10 år, ja till och med om jag skulle gå upp alltihop igen, så skulle jag anse att det var värt precis allt. Då skulle jag kunna vara en bra pappa åt min son under hans uppväxt, istället för en pappa som var immobiliserad av fett, orkeslös och förmodligen död. Gravstenar är inga bra pappor.
Inse att du inte skriver din artikel i ett vakuum. Politiker och beslutsfattare läser, och med tillräckligt många som skriver sådant här, så kommer man att ”reglera” bort möjligheten att få sådana här operationer.
Detta är min (och så många andras) chans att leva. Förstå, tänk och visa tolerans, det är det enda jag kan be dig om.
Är du emot antabus också?
Äntligen! Att någon mer säger detta. Jag har hamnat i otaliga dispyter, särskilt på min skola (pluggar till läkare). Jag hävdar att de är skit, man måste, för att behålla resultat lägga om hela sitt mönster vad gäller beteende och ätande. Quick fix funkar så sällan. Alla är inte förutsatta att ha bmi 20, men inom intervallet 18-27 som ändå kan ses som normalt och friskt kan man nog tycka att de flesta ska ”hitta hem” och till det intervallet kan man ta sig genom tidernas enklaste knep. Mer kalorier ut än in. Punkt. Sedan är jag helt på det klara med att man kan uppleva att det inte går, att man inte kan, och då behöver man stöd och ibland kanske terapi? Ändå läggs fetmagrupper ned.
Och antalet gastric bypassop. ökar. Den psykiska ohälsan ökar också, eller kanske snarare uppmärksammas mer. Ändå läggs inte mer pengar på den typen av vård, terapi, stöd och uppföljning.
Och som du säger, vad ersätter man det med?
Tack för att du är klok, rolig och smart!
Okej, jag inser att jag låter extrem hård nu och jag kanske bör förtydliga att jag inte tycker att de ska tas bort, absolut inte utan att alternativet finns där. Att jag hetsar upp mig är att de höjs till skyarna som en metod utan baksida. Jag inser och anser att människor som hamnat i en sådan här situation inte vet hur man ska ta sig ur det, men det finns andra vägar som man bör göra tillgängliga som jag tror är bättre och skonsammare i långa loppet.
Sedan, fallen finns, när detta är nödvändigt, men dessa fall är tämligen få i jämförelse med vad som utförs.
Tack igen och igen och igen…
Du skriver som jag berörs och kommer ihåg om vad som är viktigt här i livet…
Jag för att du ständigt påminner mig i dina krönikor!
Solskensdag till dig
Charlotta
Ska länka till mig vän såklart som texten berör!
Ok, som jag sade: I jämförelse med ALLA andra metoder som forskats på, så var gastric bypass den ENDA som gav någon som helst bestående viktnedgång, även om den inte heller var massiv. Trots allt är 20% bättre än 0%, eller hur? Med andra ord: Om människor inte skall få gastric bypass gjorda, så skall de istället hänvisas till verkningslösa metoder, eller? Eller skall bara majoriteten av de som söker hjälp pga vikten tvingas till meningslösa metoder, medan några få tillåts i nåder få operation?
Vad handlar detta om egentligen? Är det så svårt att acceptera att vissa klarar upp sitt viktproblem genom något som du menar är en ”quick fix” och därför omoraliskt?
Och till sist, har du viktproblem själv?
Varför berättar du inte om att det finns fler teorier kring varför alkoholism ökar bland magsäcksopererade än tröst/sug? Det finns studier (googla!) som visar att magsäcksopererade bryter ner alkohol sämre än oskurna. Det ensamt skulle kunna förklara riskerna med alkohol efter operation.
Alla människor äter inte för att de har problem eller saknar något i sitt liv. Att tala illa om livräddande operationer bara för att du själv åt för tröst, det är lågt, dumt och tarvligt.
Visst är det så, att för många är det en försvårande omständighet, att man inte kan bryta ner alkoholen med den nya, mindre magsäcken.
Det är därför det går så himla fort. Det är därför alkoholmissbruket bryter ut i raketfart.
Men faktum kvarstår, att man dricker eller äter av en anledning.
Och det krävs mycket samtal kring detta. Inte bara kostrådgivning. Utan samtal om livet. Om hur man hanterar livet när det gör ont.
Det finns väl olika anledningar till att man äter för mkt. Ibland är det för tröst, ibland beror det på att matvanorna i det land man bor i ( t ex USA) är sådana att det är lätt att bli överviktig. Att man äter när man går och åker bil osv, inte sitter ner och äter. Övervikten är olika stor i olika länder, i Frankrike är det mer ovanligt med överviktiga människor, skulle dom inte behöva så mkt tröst osv. Likadant är t ex människor i Colorado i USA inte så överviktiga som dom är i Texas, men alltså det beror på kultur och matvanor och inget annat. Matvanor är ngt man lär sig i sitt hem, man tar efter helt enkelt man föds in i och äter den familj man föds i fel så blir det lätt att man äter fel själv också. Bara i en del fall beror övervikt på direkt matmissbruk som jag ser det. Kan också ibland bero på fel i hungercentra i hjärnan.
Ja, jag har haft stora viktproblem, jag vet dock inte hur stora du anser att de ska vara för att ”räknas”
Det handlar inte om att jag tycker att det skulle vara fusk att ta en genväg eller vad du nu antyder, jag tycker dock att man i första hand inte ska behandla symptom utan orsaken. Man blir inte fet bara sådär, jo det kan man bli om det rör sig om metabola sjukdomar men de är sällsynta och kan då medicineras, man äter av en anledning. Något lurt är det när man sätter kroppens signaler ur spel, och äter utan att reflektera. Och framförallt fortsätter att äta utan att reflektera när man går upp. Det handlar om att bryta mönster och lära om.
Jag baktalar inte heller operationen, men det finns risker dels med operationen och dels med att fortfarande inte ha behandlat orsaken, och som jag säger i vissa fall är den befogad.
Men verkningslösa metoder…nej. Med stöd så fungerar det om man är frisk i övrigt. Det gör tyvärr det. Jag säger inte att det är lätt och enkelt för det är det inte, och det tar längre tid att gå ner än med en GB, men det tär mindre på kroppen.
Jag hade tur och hamnade hos en läkare som dels remitterade mig till KBT dels till en sjukgymnast som såg till att jag fick ett styrkeprogram och som dessutom hade telefonkontakt med mig varje vecka där hon checkade av vad som hade hänt och jag kunde ställa frågor. 1 gång per månad fick jag komma till min vårdcentral och väga in mig. Att skaffa sig kunskap om kost bidrog ganska snart till att jag insåg vikten av riktig och ”ren” mat. Och att det är skit att banta och gå på diet (det kan jag hålla med om är verkningslösa metoder)
Det tog mig 16 månader att gå ner 41 kilo. Det var kämpigt, jag hade knappast klarat det utan hjälp. Därför tycker jag att det är det man ska rikta resurserna att bygga upp den typen av stödenhet på så många fler ställen. Det gick. Det går.
Och tioårsuppföljningen av den metod du använt visar på: Ingen effekt. Förutom GB-operation, så ger INGEN annan metod i snitt någon nedgång alls på 10 års sikt. Detta är forskning, inget löst tyckande. Alltså, när du tycker att andra metoder borde användas istället, dömer du folk till verkningslösa metoder.
Sedan det här med ”att behandla orsaken istället för symtomen”. Orsaken är att man varit överviktig länge, vilket gör en allmänt föraktad, man orkar inte träna, och i takt med att man rör sig mindre så går man upp mer. Men det är inte hela bilden. Medicinska vetenskapen har kommit underfund med att det finns två hormoner som reglerar vår kroppsuppfattning, om jag minns rätt heter de leptin och grelid. Samma hormoner är störda vid t.ex. anorexi. Felregleringen i dessa proteiner styr din hunger, ditt matintag och din fettväv. Felet grundläggs tidigt. Att hålla på att prata en massa om det för att ”gå till botten med problemet” ändrar tyvärr inte ett skit.