Sofia Mirjamsdotter skriver än en gång så klokt om det här med att vara föräldrar. Om det svåra i att inte vara två och förväntas hinna med allt ändå.
Men vem är det som ställer alla dessa krav på föräldrar?
Jag vet inte. Förskolorna? Skolorna? Jag tror faktiskt inte det.
De försöker nog bara få igång en dialog, ett samtal, en relation, en tillit. Ett sätt att mötas och träffas. Ett sätt att förhålla sig till allas våra barn som funkar för alla. Som alla känner sig trygga med.
I grunden finns nog bara god vilja. Så varför blir det fel?
Jag tror det är ängsligheten som gör att det blir så fel ibland. Förskolan är rädd att göra fel. Skolan är rädd för att göra fel. Föräldrarna är rädda att göra fel, de också. Och alla föräldrar tycks tro att alla andra har åsikter om deras föräldraskap.
Men jag vet inte. Jag tror faktiskt att de flesta har fullt upp med sitt eget. Jag tror de flesta som jämför föräldraskap gör det för att de är ängsliga själva, för att inte nå upp till åtminstone Godkänt. Att frustrationen bottnar i detta. Att ”nej nu jäklar fick jag inte ens godkänt igen, det var ju själva fan vad alla andra har stora krav på mig hela, hela, hela tiden!”
Det är den här jämförelsesjukan igen. Om vi bara kunde slappna av och sluta glutta åt sidan hela tiden och koncentrera oss på att göra det vi tror är bra. För våra barn. Som de fina, underbara, fantastiska och ibland skitjobbiga individer de är.
Det är svårt att vara pappa och mamma. Inte svårare i dag än förr. Men det är svårt. Och det ska det vara.
Och det är svårt att vara lärare och förskolepersonal. Inte för att det är svårare att ha pedagogisk verksamhet för barn i dag än förr. Nej, men för att föräldrarna håller på att hispa ihjäl sig över allting.
Allt är på liv eller död just nu. Vare sig det är föräldracurling, pedagogik eller sockerförbud.
Kan inte alla bara tagga ner lite? Sluta tolka in en massa i vad alla säger? Vore inte det en skön grej?
