Ulrica skrev en kommentar med en fråga, apropå Movitz fina Bolibompanamnsdag:
”Åh, vad glad jag blir! Vår son heter faktiskt också Movitz och det var när jag upptäckte att det fanns andra föräldrar (läs Hillevi och Gunnar) som gett sitt barn ett ”konstigt” namn som jag fick upp ögonen för din fantasktiska blogg.
Har i två år fått förklara min sons namn, både vad gäller uttal och stavning samt även förklara VARFÖR i hela friden vi valt ett ”hittepånamn”. Varför måste det vara så? Dessa människor kan ibland få mig att ångra valet av namn – även om det är det finaste namnet jag vet.
Någonstans långt där inne undrar jag över hur det ska bli för Movitz – det är ju lätt att skaka av sig dessa välmenta men ack så jobbiga kommentarer när man inte själv bär namnet…
Är detta något ni någonsin funderat över?
hälsningar Ulrica.”
Svar: Nej, tvärtom. Alla tycker bara att det är ett så vackert namn. Det får vi höra ofta. ”Vilket fint namn!” Sedan brukar vi berätta för intresserade, att redan gamle Bellman skrev om konstapel Movitz. För att inte tala om Cornelis Vreeswijk som döpte en hel skiva till Movitz! Movitz!
Och på dagis sjunger de ”I like to Movitz, Movitz!”, en låt som fick en revival i en barnfilm nyligen. Så vår kille är glad i sitt namn. I morse sa han:
”Mamma, jag har längtat så mycket efter en Bolibompanamnsdag!”
We love Bolibompa.
