Ja, det visste jag nästan. Att min krönika om unga och deras syn på vad det är att ha ett jobb egentligen innebär.
Om jag har fått många reaktioner på förra Metrokrönikan (om sunkskolor och bra skolor) så är det inget mot vad den här krönikan får för reaktioner.
Mest är det såklart ungdomar som blir rasande för att jag drar alla över en kam. Det gör jag naturligtvis inte.
Jag känner en hel del driftiga ungdomar, både de som har jobb och de som inte har det. Och visst är det så, att inte alla kan vara driftiga heller. Men det finns å andra sidan ingen ursäkt för att sitta hemma och spela tv-spel och tro att arbetsgivarna ska ringa på dörren och rulla ut röda mattan för en heller.
Många arbetsgivare hör också av sig – mest anonymt – det tycks vara en känslig fråga och säger att precis så här är det.
Här är några av läsarrösterna:
”Fy skäms på dig, Hillevi! Du kan inte dra alla ungdomar över en kam! Det är just såna som tänker som du som gör att det är svårt för ungdomar att få jobb nu. Själv började jag jobba som fjortonårig och jag har vart ansvarig sen dess. Jag tog alla extrajobb jag kom åt eftersom jag ville tjäna mina egna pengar. Mina föräldrar har aldrig pushat mig att jobba eller skriva cv. Jag gjorde allt själv och så fick jag jobb också! Vuxna kan vara minst lika oansvariga! Skyll inte allt på oss ungdomar!
Carolina”
Svar: Jamen, du är väl ett utmärkt exempel på att det går om man är lite driftig. Heja dig och alla andra unga som faktiskt tar ansvar för sitt eget liv.
”Håller helt med Hillevi. Själv har jag alltid själv letat jobb och fått dem. Mina 3 barn har även de arbetat sedan de slutat skolan. De har tagit vilka skitjobb som helst tills de hittat något bättre.
Det finns många, många aktiva och duktiga ungdomar, men många är lata och vill inte ta ”skitjobb” som de själva säger.
Dags sluta dalta.
ML”
Svar: Ja, jag har alltid undrat vad skitjobb är. Tydligen är det att ”torka rumpor på långvården” eller annat som handlar om att ta hand om människor. För mig var det nog de viktigaste månaderna i mitt liv, när jag jobbade på Värnhems sjukhus i Malmö.
”Skitsnack!!! Det finns säkert skräckhistorier om hur uselt ungdomar jobbar, men det är för att det är mycket roligare och berätta historier om hur dåligt folk jobbar, men hur ofta berättar någon om hur bra och hårt Kalle 21, eller Emma 24 jobbar??? Dessutom så vill jag tacka, tack så jävla mycket det kommer bli ännu lättare nu att få jobb när du har sagt till alla som bestämmer att det inte är någon idé att anställa folk under 25. Om det var svårt från början lär det bli ännu värre nu!
Mariann”
Svar: Hej Marianne. Om du vårdar språket en aning kanske du får ett bra jobb. Jag tror knappast att min krönika gör någon större skillnad för dig.
”Lustigt att jag håller med Hillevi… Men å andra sidan har jag ju inte alls arbetat med unga i många år, varit på arbetsplatser där unga kommer in direkt efter gymnasiet, pratat med rekryterare om ungas vanor osv. Nä jag har väl precis som Hillevi bara hittat på allt.
Sign Vaken”
Svar: Ja, visst är det lustigt att alla ungdomar vill tro att ”jag hittat på allt”. Berättelserna är helt autentiska, men några är anonymiserade för att inte hänga ut de berörda mer än nödvändigt.
Det var ett tag sedan jag gjorde den här intervjun, med strålande vackra Birgitta Jacobsson Nilén, journalist på Ekot i P1 och en av deltagarna i seglarteamet i Paralympics. Men nu när jag läser den igen så tänker jag att det nog är den viktigaste intervju jag har gjort.
Hon är så otroligt klok och ödmjuk och varm. Och fast de svartklädda, tatuerade sotarna är här och dammsuger i öppna spisen så det dånar, så märker jag att tårarna trillar på mig när jag läser allt fint hon säger.
Vi pratade mycket om varför allt måste vara så himla Gunde Svan-käckt så fort man pratar om handikapp. Som om man redan har fyllt sin eländeskvot och inte får klaga mer.
Och vi pratade om hur viktigt det är att vi är rädda om livet.
Och vi pratade om fördomar:
”Ni ska inte tro att ni vet något om mig för att jag sitter i rullstol”, säger hon och fortsätter:
”Alla har sitt handikapp. Alla har sin sorg. Sitt lilla elände. Det är bara det att min rullstol syns och då blir folk rädda. Mina barn kan säga ”Gud vad de stirrar mamma!” De blir argare än jag.
Folk tror att jag är en rullstol. Men rullstolen har inget med mig att göra och vem jag är.”
Läs hela intervjun! Gör det. Allas Veckotidning, nr 41, ute i morgon 1 oktober.
Här är dagens krönika i Metro. En lite annorlunda vinkel på ungdomsarbetslösheten, kanske. Men jag vägrar att se de unga som offer.
Det tror jag är att göra dem en otjänst.
Och rätt skrämd har jag blivit när jag får höra arbetsgivare berätta hur lite ungdomar i dag vet om vad det innebär att arbeta.
Är det curlingbarnen som är på väg in på arbetsmarknaden, eller vad är det frågan om?
Läs gärna och kommentera.
Jojo har läst ”Tjocka tanten rockar fett” och gillar den:
”Lättläst och underhållande, även om det finns en underton. Kanske lägger jag till den själv för att jag samtidigt läser hennes bok “Kärleksbarnet” där man inser att uppväxten var usel.
Nåja, jag kände (tyvärr?) igen mig i mycket hon skriver och kanske är det just för att jag närmar mig 40 och har ett antal extrakilon…
Läs den och garva lite, och inse att man är bra som man är!”
Svar: Tack för de fina orden! Och ja, det finns en underton. Även för mig. Undertonen kommer ut som roman till våren 2010, Hungerflickan. Och ja, det är en uppföljare till Kärleksbarnet.
Kolla, vad vacker hon är, Annika Hagström! De bor verkligen i en idyll mitt i Sörmland, hon och hennes Anders. Nu finns min Nyfiken på-intervju i Allas Veckotidning.
Det var så mycket jag inte visste om Annika, om hennes mamma och hennes stökiga barndom.
Hon jobbade med min pappa på 60-talet och lite bläddrade vi i fotoalbumen och talade om det också – om hur det var att vara tjej och chef på den tiden.
När man säger att det var bättre förr – det var det inte.
Annika Hagström är som allra bäst just nu. Spring och köp (nr 40), livsvisdom för bara 22 kronor.
Ni missade väl inte svt-dokumentären ”Kysst av spriten” i går? (Eller valde ni hellre Anna Anka?)
Det var en av de bästa dokumentärerna jag har sett.
Så ärligt och insiktsfullt.
Och jag tyckte de var så vackra ihop, mamma och dottern.
Det blev jag glad över.
En sekund låtsades jag att det var min egen mamma. Att det hade kunnat vara så.
Det sägs att Viveca Lärn aldrig har bloggat i hela sitt liv förut.
Men nu gör hon det, direkt från bokmässan.
Och hon gör det med bravur.
Härligt och barnsligt äkta. Om hur folk ser ut och vilka fula tygkassar man får.
Vad sägs om den här beskrivningen av ”tvillingarna Lindquist”:
”Nu kommer tvillingarna Lindquist med en gigantisk rullresväska mellan sig. Det är Herman och hans hustru Birgitta som har likadana eleganta grå pudelfrisyrer. Det är inte utan att det syns att de bor i Paris. En bokmässa hade Herman en kinesskjorta i exakt samma färg som hans blå ögon. Klass.”
Hahaha!
Underbart.
Enligt vetenskapsradion är det vanligt att föräldrar ljuger för sina barn i uppfostrande syfte:
”Forskarna bakom studien intervjuade ett stort antal föräldrar. Många berättade att de själva ljög och sa att det skulle hända hemska saker om barnen inte gick och la sig i tid eller åt upp sin mat.
Många föräldrar hittade också på fantasivarelser för att underlätta för sig, till exempel en natt-fe, för att få ett barn att sluta med napp. Enligt forskarna var det förvånansvärt vanligt med lögner från föräldrarnas sida, även från de som betonade vikten av att barn var ärliga.”
Vad säger ni. Har ni ljugit för era barn? Är det okej?
Gunnar och jag försöker nog vara ärliga. Och aldrig i livet att vi skulle skrämma dem med hemska saker om de inte går och lägger sig i tid och sådant. Men jag skulle ljuga om jag skulle säga att vi alltid lyckats med vår ärlighet.
Jag har till exempel vid ett flertal tillfällen sagt till Movitz att hans tänder kommer att ramla ut om han inte borstar tänderna. Det är det enda som har fått honom att borsta dem. Ack ja. Bad bad mama. Vi har lagt undan pengar till terapi vid ett senare tillfälle.
Och det här med tomten.
Vi har försökt hålla myten om tomten levande fram tills nu. Men nu är det nog snart kört. För i Elliots skola ska man tala sanning. Även om tomten. Undrar hur Elliot ska ta det ”sveket”.
Ni som minns mitt glasögon-breakdown i våras. (När jag kom hem och hade köpt ett par fula tantglasögon för 3500 spänn.) Ni minns kanske också att jag fick bästa tipset av Lollo, att köpta glasögonen på nätet.
Nu har jag gjort det. Favoptik fick den äran.
Jag skickade in receptet i förra veckan, köpte glasögon på datorn och häpp! fem dagar senare kom de hem i en fin låda med lite fiffiga grejer som till exempel en glasögonskruvmejsel till.
1 100 kostade kalaset. Inklusive allt. En tredjedel av butikspriset alltså. Och jag är supernöjd.
