augusti 2009

Treåringen: Hejsan grabbar är ni klara?
Sexåringen: Japp. Då går vi till dagiset.
Treåringen: Jag går till dagiset! Hej då! Puss puss!
Sexåringen: Nej, förresten, jag går till mitt kontor!
Pang! Där slås dörren igen. Efter en minut kommer sexåringen tillbaka:
Ursäkta mig, men jag glömde lejonet!

{ 0 kommentarer }

Dagens finaste mail kommer från Nettan:

”Hejsan.
Måste bara mejla dig den här dikten, den kramar hjärtat.
Jag läste den när jag personligen var inne i en svacka känslomässigt när det gäller min sons handikapp.
Hälsa och krama hela familjen
Nettan”

Välkommen till Holland

En dikt av Emily Pearl Kingsley

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med
ett handikappat barn – att jag borde hjälpa dem
som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan
förstå och föreställa sig hur det känns.
Så här är det:

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till
Italien. Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer
Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig.
Du lär dig några användbara fraser på italienska
Allt är mycket spännande.
Efter några månader av spänd förväntan är det äntligen dags
Du packar dina väskor och så far du iväg.
Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger :”
Välkommen till Holland”

”Holland”!?!, ropar du. ”Vad menar ni med Holland?
Jag har beställt en resa till Italien!
Det är dit jag ska, i hela mitt liv har jag drömt om
att komma till Italien”
Men flygresan har ändrats, de har landat i Holland
och där måste du vara kvar. Det viktiga är att
de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full
av pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.
Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker,
och lära dig ett nytt språk. Och du kommer
att möta helt nya människor som du aldrig
skulle ha mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare
än i Italien och det är inte så tjusigt
Men när du har varit där ett tag och återhämtat dig
så ser du dig omkring……och börjar lägga märke
till att Holland har väderkvarnar …och att Holland
har tulpaner…och i Holland finns till och med
målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa
till och från Italien…och de talar vitt och brett om hur
underbart de hade där. Och resten av ditt liv kommer
du att säga ”Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det
det jag hade planerat”
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att
försvinna……därför att förlusten av den drömmen
är en mycket betydelsefull förlust.
Men…..om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte
kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och
njuta av allt det sällsamma och det underbara……….med Holland.

{ 3 kommentarer }

{ 1 kommentar }

{ 0 kommentarer }

Tydligen har kd baxat fram ett förslag om tvångsvård av missbrukande gravida.
Och svenskan säger att det är ”välkomnande”.
Herregud. Det är skrämmande.
Vilken människosyn! Vilken kvinnosyn!
Som om vi kvinnor blir helt livegna så fort vi blir gravida.
Som om vi bara vore en fortplantningsmaskin utan rättigheter.
Nej, det är inte trevligt att kvinnor missbrukar så till den milda grad att fostren skadas. Vad de än missbrukar – oftast är det för övrigt sig själva.
Men tvångsvård är ingen rätt väg.
Den vården de får ska alltid vara frivillig.
För vem ska annars bestämma vem som är missbrukare eller inte? Var ska gränsen gå?
Vem ska ge vården när inte ens den vanliga vården räcker till för självdestruktiva kvinnor?
Alldeles nyss läste vi om flickor som binds fast och tvångsvårdas tillsammans med mördare. Och då är de inte ens gravida. Då skadar de ”bara” sig själva.
Det känns som om opinionen – inte minst på Svenskans ledarsidor – är på väg mot en generell tvångsvård av alla kvinnor som inte passar in i en samhällsnyttig kvinnomall.
Det är inte klokt. Man blir rädd.
Skämmes tamejfan.

{ 4 kommentarer }

Det började med att Gunnar kom in och skrek okvädningsord till mig för att Lykke hade bajsat på mattan.
Jag var så trött så jag visste knappt vad jag hette. Än mindre var mina glasögon låg. Och när Gunnar fick panik – det får han numera bara av bajs – så snurrade jag först omkring runt min egen axel fem varv innan jag gapade tillbaka:
”Jamen, skit på dig också då!”
”Okej, förlåt då, men jag fick panik. Faktiskt”
”Herregud, lite bajs är väl inget att få panik över.”
”Men nu får jag det! Okej?”
”Nej, det är inte okej, du har ju tre barn, du borde ha vant dig vid det här laget.
”Men nu har jag inte det…”

En halvtimme senare kunde vi skratta åt det. När jag hade hittat mina glasögon.
Bara för att upptäcka att strömmen hade gått på frystoan, så det hade så att säga smält. Alltihop. Och på den vägen är det. Hela dagen har gått i skitens tecken.
Shit happens, som vi säger.
I morgon tar vi nya tag.

{ 0 kommentarer }

Det är sex dagar kvar på sommarlovet. I går räknade Gunnar ut att vi kommer att ha varit här på landet 90 dagar i sommar. Nittio dagar av trehundrasextiofem. Det är ju inte klokt. Vilken lyx. Framför allt, vilken lyx för barnen att bara kunna bada och busa och kuta omkring och fånga trollsländor, gräshoppor och grodor så mycket de vill.
”Och så finns det ungar som inte ens har råd med ett busskort så de kommer utanför stan”, som min granne Cattis säger.
Det är inte klokt.
Det är djupt orättvist.
Jag kan bara hoppas att vi som har denna lyxen, utedass till trots, fattar vilket paradis vi lever i.
Och jag vet att det inte räcker med ett busskort, men kunde vi inte börja där – och säga att alla barn har rätt till ett busskort på sommaren?

{ 1 kommentar }

Nu ska Madde gifta sig också. Äntligen får vi lite valuta för apanaget! Lite pompa och ståt, kärlek och vackra klänningar, vackra tal och lite kunglig yra. Några små prinsar och prinsessor.
Kanske lite skandaler, någon vinglig svärfar eller skum släkting i bagaget?
Ja, det kan inte hjälpas. Det är så jäkla omodernt och vansinnigt så det är inte klokt. Men lite kul är det när det blir bröllopsshow.
Om nu folket vill ha ett kungahus så är det minsta man kan begära att de åtminstone sätter på en ordentligt ståhej för pengarna.
Den enda som fortfarande går på kungligt socialbidrag är Carl Philip. Han gör inte ett skapandes grand, mer än tar lite kort och kör i diket.
Där kräver vi lite uppryckning.
En tv-såpa kanske? Kunglig bonde söker fru?

{ 1 kommentar }

{ 0 kommentarer }