Jag får ofta frågan om vad jag som missbrukarbarn hade behövt. Nästan alltid tycks frågeställaren förvänta sig att jag ska säga stora saker, som att någon kunnat ordna så jag fick komma till ett fosterhem.
Men så var det inte för mig. Jag känner snarare tvärtom. Jag önskar att jag bara hade blivit sedd lite oftare.
Jag har just läst barnläkaren Lars H Gustafssons fantastiska bok ”Gå med dig – om glädjen i att vara medmänniska”.
Han säger så mycket klokt, som slår an i mig:
”Jag har mött många barn med liknande bakgrund och barn med andra traumatiska upplevelser bakom sig. De svek som de upplevt från vuxenvärlden har ofta fört med sig en rädsla för nära relationer. Barnet vågar inte riktigt lita på någon och kan därför inte knyta an på allvar, eftersom det befarar ännu ett svek som det inte känner sig kunna klara av.
Just för dessa barn är flyktiga möten, där någon stannar upp vid vägkanten, ser barnet och byter några ord i all anspråkslöshet, nödvändiga om de ska kunna överleva och gå vidare, trots allt.”
Dagens finaste brev kommer från Jenny. Vilka underbara ungar vi har!
”Åh fina fantastiska du! Jag förstår hur det känns. Jag har en 6-årig dotter som nu i veckan börjat i skolan. Hon är ensambarn med två föräldrar som inte klarade av att leva tillsammans. Saga har alltid varit en väldigt försiktig tjej,lugn,känslig och i nya miljöer blir hon väldigt iakttagande nästan lite tillbakadragen.
Efter en stund lossnar det och hon kommer nästan alltid igång att leka när kalasen lider mot sitt slut. Jag har självklart funderat mycket på hur skolstarten kommer att bli. Idag när jag hämtade min prinsessa och såg henne på skolgården,i full färd med att prova styltor,hopprep m.m., då blev jag lugn. Jag studerade min älskade tjej på håll och såg lyckan och styrkan i hennes ögon och kroppsspråk.
När vi satte oss i bilen började hon bubbla om utflykten dom gjort på förmiddagen och hur en flicka i hennes klass glömt drickan hemma och hur då min Saga räckt upp handen och erbjudit halva sin flaska med vatten. Orden sprutade ur munnen på henne och ögonen glittrade.
Jag tittade på Saga och frågade om hon trivdes i sin nya skola. Då tittar min 6-åring mig djupt in i ögonen och säger: ”Mamma , jag är så lycklig. Jag trivs så himla bra här. Jag är verkligen så lycklig.” Då började mina tårar trilla och jag får självklart förklara för min fina känsliga tjej att mamma inte är ledsen utan bara , just sådär lycklig. Trots att min lilla tjej är ett skilsmässobarn,har vi kunnat ge henne en fin uppväxt med en massa trygghet. Och det känns fantastiskt fint. Stor kram till dig och ett stort tack för att du delar med dig av ditt liv med din fina familj.
Hälsningar Jenny”
Inskolningen av båda storkillarna går jättebra. För dem. Men inte för mig. Jag glömmer väskor och påsar överallt. I dag var det dagispersonalen som fick springa och leta efter Movitz påse med sovkudde och vattenflaska.
Jag är så fokuserad på barnen att själva grejerna liksom bara flyger runt.
Jag har inte huvudet med mig.
Huvudet och magen och hela kroppen är full av känslor.
Tre månader med barnen har satt sina spår.
Jag saknar dem så fort de är utom synhåll.
Mina älskade fina underbara ungar.
Och nu sitter jag här med tårar trillande nerför kinderna.
Men de är kanske så det ska vara.
Det är tur att det är fredag så jag får en chans att tokkrama dem hela helgen.
Och nu ska jag torkar tårarna och sätta mig och skriva fakturor. Häpp.
Ja, ni vet väl att jag har rattskräck vid det här laget. Jag har skrivit ett antal krönikor i ämnet. Ett opraktiskt problem jag ska ta tag i när barnen blir lite, lite större.
Lykkeliten tycks dock inte ha ärvt mina dumma nojjor. Hon kommer bombis att köra någon sådan där monstertruck så fort hon får körkort.
Fantastiska illustratören och barnboksförfattaren Sarah Shephard som har gjort ”Det var en gång massor av dinosaurier” och som alldeles snart kommer med ”Varning för köttgänget” – har en växt med i boken som liknar den som jag har i växthuset på landet. En synnerligen enveten växt som tar över halva växthuset på bara ett par veckor.
Är det verkligen en växt som har funnits sedan dinosauriernas tid?
Är den släkt med ormbunkar på något sätt?
Eller är den bara vacker?
Det är så man kan börja storböla för mindre. Sexåringen började skolan i dag, med finskjorta och allt. Alla ni som har följt bloggen ett tag eller läst om fina Elliot i mama vet att han är en blygis, och in i det sista visste han inte om han skulle våga gå till skolan över huvud taget.
Möjligen om jag var med hela tiden.
Men vi tog ett sista-minuten-studiebesök i skolan i går och fick lite kvalitetstid med vår fantastiska fröken Carina och det verkade lugna honom. Lite.
Men i morse var det nervöst igen.
Till och med när hela personalen ställde sig på trappan och sjöng vackert till ”Sommaren är kort” (eller kanske just därför) klamrade han sig fast vid lilla Lykke. Närmast som en livboj.
Och så plötsligt var det dags.
Uppför trappan, ta fröken i handen och så – poff! – var han borta.
Han vinkade bara glatt och där stod jag och såg ut som en fågelholk.
En tårögd fågelholk som till och med var så förvirrad att jag glömde ge honom ryggsäcken.
”Oj, nu får han säkert panik”, tänkte jag, ”när han upptäcker att han inte har någon ryggsäck.
Jag kutade uppför trapporna igen och fick tag i en snäll fröken som lovade att vidarebefordra den till Elliot.
Klockan 13 fick jag komma och hämta honom igen. På gräsmattan utanför skolan. Först såg jag inte honom. Sedan kom han. Var han glad? Ledsen? Uppgiven?
Nehej, då. Bara toksprallig och vinkade glatt. Han sprang inte ens fram till mig. Stod bara där och vinkade glatt.
Tydligen hade han blivit något slags ordningsman i klassen för lärarna stod och frågade honom vilket barn som var vilket, och Elliot pekade eller frågade sig fram bland barnen.
Min blygis! Vart hade han tagit vägen?
Och när jag äntligen fick komma fram till honom och krama honom viskade tryckte han upp glasögonen på näsan och såg lite stolt ut:
”Mamma, jag tycker det är roligt att gå i skolan.”
Och det där med skolväskan hade inte varit något problem alls.
”Jag märkte det med en gång, men jag sa inget. Daniel kom in med den efter en halvtimme.”
Jag hade rätt. Såklart. Höstens storsäljare på Apoteket är redan slut på många ställen.
Mitt apotek har slut på alcogelen och många andra apotek också.
Till och med Karolinska Sjukhuset har slut på alcogel!
Ja, inte de mest högpriorieterade avdelningarna, de som använder det dagligdags, men ändå.
Det är bara en tidsfråga innan alvedonen är slut också. Sanna mina ord.
Jag älskar internet och det enkla sättet att kommunicera. Nyss fick jag ett fint brev, och ett litet tillrättaläggande, från barnläkare Lars H Gustafsson själv:
”Hej Hillevi, Tack för uppskattande ord och en fin krönika! Att sen muslimhatarna på bloggen muslimskafriskolan.blogspot.com hakade på, ryckte lös citat ur din krönika och misstolkade grovt – ja, sånt är du väl van vid antar jag. Jag tar det också med ro.
Tänk om de går och köper boken för att få ammunition för sin sak… lycka till i så fall, säger jag!
En detalj bara: jag är inte barnpsykolog, men hade gärna varit det. Jag är barnläkare. Men jag har hela mitt yrkesverksamma liv jobbat inom det vi brukar kalla socialpediatrik, som ligger i gränslandet mellan barnmedicin, barnpsykiatri och socialmedicin. Allt gott!
Lars H Gustafsson”
Svar: Ja, vissa saker kan man inte förändra. Man får förändra det man kan. Tack för ditt vänliga brev och din outtröttliga kamp för barnen.
Nu är vi tillbaka i stan och vips hittar killarna sina dockor (!). De bortglömda, nästan aldrig använda.
Elliot adopterar för all del hellre sitt lejon. Men det hindrar inte att det utbryter en fullkomligt bedårande scen:
I soffan sitter han och ammar det blöjförsedda lejonet, med en kudde under ena bröstet, precis som mamma brukar ha. Efter en stund lägger han sig ner och liggammar. Precis som… just det.
Samtidigt går Movitz omkring med sin vagn och vaggar sin likaledes blöjbytta bebis.
”Schhh!” säger han. ”Min bebis sover!”
När vi ändå pratar för högt blir bebisen ledsen – då tar han upp henne och klappar så fint på axeln. ända tills…
”Va! Hon rapade! Hahaha. Min bebis rapade, mamma. Vilken tokfrans.”
