”Du måste läsa den här”, sa Nettan, ”när vi satt under hennes partytält i trädgården.
”Jaså, jaha”, sa jag.
Jessica Anderssons bok ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”. Fame-Jessica, från Fame Factory som jag satt som klistrad framför. Men det var så länge nu och…
”Varför det?”
Nettan tog en klunk kaffe och började berätta. Om den barndom som var delvis hennes egen, men mest av allt Jessicas. Om missbrukande föräldrar, mammor som plötsligt försvinner, barn som får klara sig själva. Så gott det går. Och ensamheten. Den där jäkla ensamheten.
Jag började läsa boken samma kväll. Och har sedan dess sträckläst, så fort jag fått ett par minuter över. För det är en stark och gripande självbiografi. En berättelse som lever kvar i bröstet.
Det är så lite man vet om människor. Men man brukar se det på ögonen, om man vågar se.
Jessicas fina ögon bär på en djup sorg. Och när jag lägger boken åt sidan sitter jag där, tårögd, och vill bara krama om henne. Krama Jessica och alla andra missbrukarbarn. Små och stora. Barn och vuxna. Om ni bara visste vilka fantastiska hjältar ni är, som har överlevt detta krig. Om ni bara visste.
