Treåringen drömmer ganska livligt just nu. Det är mycket läskiga grejer. Men den här är nog värst:
”Mamma, jag drömde att ditt huvud exploderade!”
”Att vad för något?”
”Jag drömde att ditt huvud exploderade. Pang! Så exploderade ditt huvud. Och jag måste laga det.”
Först undrar jag vad i jösse namn han har råkat se på tv. Sedan slår det mig. Det är inte tv:n. Det är jag.
Jag har nog sagt precis så:
”Om ni inte slutar skrika snart så kommer mitt huvud att explodera!”.
Och så gör det precis det. I stackars Movitz dröm.
Man kan ju bara tänka sig hur det ser ut när ett mammahuvud exploderar. Pang, bara! Usch. Vilket kladd, vilken hemsk mardröm. Vilken sörja. Vilken börda att lägga på sitt lilla barn, bara för att man får lite huvudvärk.
Jag försöker knacka på huvudet för att visa att det minsann är rejäla grejer och inte går sönder i första taget. Men Movitz är skeptisk.
”Neej, mamma, jag måste laga det.”
Det är bara att börja lägga undan till terapin med en gång. Och hädanefter ska jag tänka på vad jag säger.
De här fina tavlorna sitter på Elliots superfina skola. Jag älskar hans skola. Jag är så avundsjuk på att han får gå där. Jag vill gå där själv!
Men jag får nöja mig med att titta på tavlorna och ta till mig deras kloka budskap.
Det är ju så modernt att visa dagens outfit på sin blogg. Jag ligger lite efter med det, känns det som.
Så varsågod – här är helgens outfit. Finemang när man ska ta sig an sju skottkärrelass med ogräs vid vinbärsbuskarna.
Knäskydden köpte killarna på loppis för tre kronor styck.
Man kanske skulle ha dem i stan också…
På tisdag är det flourtantens dag. Officiellt. Och det är klart att denna kulttant ska firas!
Men borde hon inte uppgraderas till Alkogeltanten?
I dessa tider.
Treåringen skuttar vid min sida på väg hem från lekplatsen.
”Mamma, jag älskar inte spöken.”
”Nehej.”
”Jag älskar inte monster!”
”Nej, det gör inte jag heller.”
”Och jag älskar inte tjuvar! Och inte stora dinosaurier och inte krokodiler och inte läskiga lejon och draken som brinner i munnen!”
”Nej, det förstår jag.”
”Då kommer brandkåren!”
”Det var väl bra.”
”Jag älskar bara dig, mamma! Och pappa och Elliot och mamma och Lykke och pappa. Pappa älskar jag.”
”Vad bra älskling. Vi älskar dig också.”
”Men inte monster.”
”Nej, inte monster, älskling.”
Människors önskan att bli med barn, till exempel.
Jag fick ett sådant där pr-brev i dag:
”Hej,
Jag heter AnnSophie Jonson och arbetar på en pr-byrå, Springtime. Vi arbetar bl a med Clearblue som gjort en supergullig ägglossningskalender.
Idén att göra världens finaste ägglossningskalender kom ur att vi ville nå par som vill ha barn vid ett så intressant och relevant sammanhang för dem som möjligt.
Vi ville göra en mer personlig ägglossningskalender som på ett mysigare och trevligare sätt ger koll på perioderna och i det sammanhanget förklara hur Clearblue faktiskt kan hjälpa par att bli gravida. En lite finare och nyttigare ägglossningskalender, helt enkelt!
Den har olika varianter; en pedagogisk som enkelt berättar vad som händer i kroppen, en hemlig där bara du vet vad som döljer sig bakom kurvorna och en romantisk där du får tips om när du ska vara lite extra romantisk och t ex köpa hem blommor eller spela in en skiva med härliga tryckare åt dig och din partner!
Prova gärna på www.agglossningskalender.se”
Svar: Allvarligt talat. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Supergullig ägglossningskalender? Härliga tryckare?
Varför ska sex alltid vara så gulligt? Och vem i jösse namn kom på det där med tåget?! Och varför anar jag att det här bara är för att fler kvinnor ska köpa era dyra ägglossningstester? Va? Va? Va?
”Du måste läsa den här”, sa Nettan, ”när vi satt under hennes partytält i trädgården.
”Jaså, jaha”, sa jag.
Jessica Anderssons bok ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”. Fame-Jessica, från Fame Factory som jag satt som klistrad framför. Men det var så länge nu och…
”Varför det?”
Nettan tog en klunk kaffe och började berätta. Om den barndom som var delvis hennes egen, men mest av allt Jessicas. Om missbrukande föräldrar, mammor som plötsligt försvinner, barn som får klara sig själva. Så gott det går. Och ensamheten. Den där jäkla ensamheten.
Jag började läsa boken samma kväll. Och har sedan dess sträckläst, så fort jag fått ett par minuter över. För det är en stark och gripande självbiografi. En berättelse som lever kvar i bröstet.
Det är så lite man vet om människor. Men man brukar se det på ögonen, om man vågar se.
Jessicas fina ögon bär på en djup sorg. Och när jag lägger boken åt sidan sitter jag där, tårögd, och vill bara krama om henne. Krama Jessica och alla andra missbrukarbarn. Små och stora. Barn och vuxna. Om ni bara visste vilka fantastiska hjältar ni är, som har överlevt detta krig. Om ni bara visste.
De där intellektuella internetmänniskorna har haft något slags camp i Blekinge. Ett framtidsmöte ute på en egen ö, medelst tältning. Och rapporterna därifrån låter som rena frälsningsmötet. Haleluja. Jag är djupt avundsjuk för att jag inte fick vara med om denna historiska händelse. Och jag är inte den enda i familjen. Om man säger så. Avslutningstalare var journalisten Anders Mildner.
Och damn! vad han är bra.
Han är tamejsjutton lika bra som Obama!
Mildner for president, säger jag bara. Kolla själva.
Lars H Gustafsson är lika förbaskad som jag på nannykurser där barn ska dresseras som hundar:
”I den debatt som förs om fostran har jag hört företrädare för inlärningspsykologiska tänkesätt jämföra barnuppfostran med valpkurser. Det gör mig skamlöst upprörd! Jag har större delen av mitt liv haft hund, och jag tycker valpkurser är viktiga för alla nya hundägare. Men det finns en grundläggande skillnad mellan en valp och ett barn. En valp är en hund och kommer att förbli det. Och en hund måste alltid underordnas sin husse och matte, om den ska kunna vistas bland människor. Men ett barn är redan en människa md grundläggande mänskliga rättigheter, en människa som snart ska bli vuxen och lära sig ta ett vuxet ansvar för sig själv, sina medmänniskor – och sina barn.
För att det ska bli möjligt krävs en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt.”
Hear, hear. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.
