april 2009

Fick ett fint mail nu i kväll:

”Hej,
Har just sträckläst Kärleksbarnet. Den gör så ont. Barn ska inte behöva ha det så. Inga barn. Tack för fin läsning och för ditt mod att tränga in i smärtan och dela med dig av den.
Kram
Pian”

Svar: Tack snälla du. Era varma ord lindrar lite när vi har ont härhemma. Fina, tappra Movitz fått en ny prövning: Öroninflammation. Bara en halv vecka efter operationen. Återigen måste vi tvinga i honom äcklig amimox. Sådant gör ont just nu i mitt mammahjärta.

{ 1 kommentar }

I Metro läser jag att åttiotalisterna tar med mamma när de ska löneförhandla.
Det låter som ett aprilskämt.
Skäms man inte då?
Både som vuxet barn och förälder?
Skulle min unge be mig vara med skulle jag bara gapskrattat.
För det är ju en sak att ifrågasätta löner – men att sedan be mamma ringa arbetsgivaren eller till och med följa med? Pratar vi inte om barn över femton här? Och hur länge har mamma tänkt följa med till arbetsgivaren?
Vad är det för föräldrar som gör så här?
Ni måste berätta. Det låter ju helt sjukt.
Curling goes bananas, liksom.

{ 0 kommentarer }

Elliot betraktar mig en stund medan jag ammar lilla Lykke. Han ser glad och busig ut. Efter en stund kommer det:
”Mamma, jag tror att Lykke använder dig som mjölkpaket!”

{ 1 kommentar }

”Vår älskade dödsdrog”. Så beskriver Kaliber i P1 alkoholen. Redaktionen ska granska alkoholens inverkan, bland annat på en massa ”oförklarliga” brott:

””Nazistdåd”, ”ursinnigt kvinnohat”, ”vansinne”, ”ren ondska”. Så brukar förklaringarna låta vid många av våra mest avskyvärda våldsdåd.
Men det finns en gemensam nämnare i väldigt många av de händelserna – en faktor som spelar en avgörande roll men som sällan, eller aldrig finns med som förklaring. I domstolsreferat och nyhetsinslag görs den till bisats under de svarta rubrikerna.
Kaliber kommer att i två program granska alkoholen. Det första programmet på söndag handlar om alkohol som starkt bidragande orsak till våldsbrott.”

Även P1 Morgon tar upp ämnet.
Don’t miss.

{ 0 kommentarer }

Tinni blev så arg på sin familj i morse så hon hotade att flytta hemifrån. Det gör hon tydligen ibland. Och hon är inte ensam, enligt sin egen lilla gallupundersökning.
Jag tror hon har rätt.
Jag har hört ganska många mammor hota med att ”springa till skogs”.
Och jag får lika ont i magen varje gång.
Ett litet barn fattar inte att det är ett tomt hot.
Kanske är det så att mamma tänker sticka för alltid.
Man hoppas att det inte är så.
Att det bara är en sådan där konstig grej vuxna säger.
Men man vet inte.
Jag säger inte att det är fel att bli skogstokig.
Det blir vi alla ibland.
Men kan vi då inte hålla oss till sanningen? Vara ärliga. Säga vad det egentligen handlar om?
Kan vi inte säga: ”Nu blir jag tokig på att alla tror att jag är någon slags tjänstehjon! Nu springer jag ner till ica/biltvätten/skogen/Göteborg en stund för att lugna ner mig. Jag kommer tillbaka och jag älskar er men ibland blir jag tokig på er!”

{ 1 kommentar }

Apropå könsidentiteter, så tycker jag att min underbara treåring är klokare än alla artiklar i DN tillsammans.
På hans småbarnsavdelning på dagis hade de pratat om pojkar och flickor. Vad en pojke eller en flicka var. Om det var någon skillnad. Vad de var själva, pojke eller flicka. En del barn ”gissade” rätt, andra sa tvärtom. Det var inte så noga, fröknarna ville mest bara höra vad de själva tänkte om begreppen.
Men vår Movitz vägrade att ens svara på frågan. Han blev skitarg.
”Är du en pojke?”
”Nej!”
”Är du en flicka?”
”Nej!”
”Nehej, vad är du då?
”JAG ÄR EN MOVITZ!”

{ 0 kommentarer }

DN har en bra serie om barn och könsroller. I dag handlar det om Marie och Kristina som driver ett eget bokförlag:

”Marie Tomicic och Kristina Henkel saknade själva en vardagshandbok om barn och jämställdhet när de blev föräldrar. Nu har de skrivit en.

–?Strukturerna i vardagen är så starka och svåra att se, så vi ville göra något lättläst med många praktiska tips, säger Marie Tomicic som driver barnboksförlaget Olika.

–?Det är så häftigt med alla små enkla saker som man kan göra, det behöver inte vara svårt att praktisera jämställdhet, säger Kristina Henkel som är jämställdhetskonsult.

Deras utgångspunkt är att alla barn har något att vinna på ökad jämställdhet, även pojkarna. Flera män har reagerat starkt på kapitlet om känslor i boken, med ”Just det, jag slutade gråta, men jag vet inte riktigt när det hände”, berättar de.

Både Mari Tomicic och Kristina Henkel möter ibland föräldrar som är skeptiska till jämställdhet.

–?Vissa tänker ”jaha, ska alla bli likadana?” eller ”då får han inte leka med bilar längre”. Men när vi förklarar att vi pratar om mångfald och fler möjligheter så tycker de allra flesta att det låter bra, säger Kristina Henkel.”

{ 0 kommentarer }

”Gör det snabbt, Movitz, så går det fortare!”
(Elliot instruerar lillebror i konsten att lägga pussel.)

* * *

”Movitz, i dag kommer farmor, då är det nog bäst att vi städar vårt rum.”
(Elliot har förstått vad som gäller.

{ 1 kommentar }

Kolla in det här, Teaterkollo i sommar. Det är Boulevardteatern i Stockholm som ligger bakom satsningen. Låter som en superkul vecka för ungar mellan 9 och 12 år.

{ 0 kommentarer }