Jag sjöng snapsvisor för att få lite uppmärksamhet

(Krönika, publicerad i Accent 2007)

”Jag hatade jularna. Och jag har hatat dem hela livet. De var bara ett långt, helvetiskt lidande. Egentligen hade jag velat gå och lägga mig och sova första dagen på jullovet och inte vakna upp förrän skolan började igen.”
Så skrev jag i en krönika i Metro, apropå IOGT:s kampanj Vit jul. För så är det att växa upp i en missbrukarfamilj. Jullovet är bara ett enda långt intensivt drickande för de vuxna. De köper hem en massa öl, vin och sprit som ska räcka hela julhelgen – men allt går åt på ett par dagar och sedan är det en daglig jakt på mer fylla. Som barn längtar man bara efter att jullovet ska ta slut så föräldrarna måste skärpa sig och gå till jobbet igen.
Den där krönikan väckte ett himla rabalder. Kanske för att jag hoppade på alla som dricker under jul, inte bara alkisar. För vem tycker egentligen att de dricker för mycket? Alla tycker tydligen att de kan ”hantera spriten”.
Men faktum är att inget barn tycker om att se sin förälder bli berusad. Vare sig dessa har alkoholproblem eller inte. Det är bara jobbigt och pinsamt. Och ju äldre jag blir och ju fler barn jag ser som far illa, desto svårare har jag för att förstå varför så många vuxna måste hetsdricka under storhelgerna.
”Varför måste ni dricka över huvud taget? Så jäkla roligt är det inte. Man blir bara slö i huvudet och får ångest efteråt”, skrev jag i min krönika.
Även Aftonbladet hörde av sig och gjorde ett stort reportage om min familjs vita jul. Psykologiprofessor Anders Brobergs varnade också: Även måttligt berusade föräldrar blir mindre lyhörda för barnen. Ett par julöl eller en snaps räcker för att små barn ska känna oro.
Men tidningens läsare reste sig upp som en man i protest: Rör inte vår julsnaps! Det är som om julsnapsen är svenska folkets största snuttefilt.
Många läsare har hört av sig och tackat också, för att någon vågar ifrågasätta den där förbaskade ölen, glöggen och snapsen, som alla tidningar vanligtvis skriver hör julen till. Och alla säger samma sak: Jag tyckte att det var obehagligt när mina föräldrar satt vid julbordet och snapsade. De luktade konstigt, de blev överdrivet sentimentala, det kändes så otryggt – och ändå var de inte alkoholister.
Många föräldrar inbillar sig att barnen tycker att det är roligt när de festar. För att det kanske ser så ut. Men barn är som kameleonter, de anpassar sig till alla situationer. Och de är så otroligt lojala mot sina föräldrar. Många barn, liksom jag, har stått och sjungit snapsvisor vid bordet för att få lite uppmärksamhet och applåder. Eller dragit fylleskämt. Det betyder verkligen inte att vi hade roligt. Tvärtom, det är så ofantligt sorgligt att vi kände att vi måste göra det.
När jag skriver det här har 8000 människor skrivit på Vit jul-kontraktet. Det är fantastiskt, IOGT hade hoppats på tvåtusen.
Jag vet hur mycket det betyder att bara en enda vuxen håller sig nykter på en fest. Som barn har man totalkoll. ”Åh, vad skönt, henne kan jag gå till om det skulle hända något.”
Jag skulle önska att man kunde ha en liknande kampanj inför varje storhelg. År efter år når svenska folkets alkoholvanor en topp kring de stora helgerna. Julen är bara början på helvetet för barnen. Inom polis och sjukvård vet man att nyårshelgen är värst, med många misshandelsfall och alkoholförgiftningar. Sedan kommer valborgsmässoafton. På tredje plats följer midsommar. Då tiodubblas alkoholkonsumtionen!
Alla barn har rätt till en vit jul. Och alla barn har rätt till nyktra föräldrar – året om. Borde inte det vara en självklarhet – ett osynligt kontrakt man skrev på när man fick barn?

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.